Radioaktiv strålning indelas ofta i tre typer: Alfa-, beta- och gammastrålning. Alfastrålningen är den farligaste, även om den är betydligt mindre energirik än de andra.
Alfastrålningen består av kärnorna i heliumatomer, som far genom luften i mellan 10 000–20 000 kilometer per sekund. Jämfört med betapartiklar, som utgörs av elektroner, är det tydligt varför de är farliga. Om vi tänker oss att betapartiklar är lika stora som en ärta skulle alfapartiklarna vara tunga stålkulor med en massa på åtta kilo och en diameter på tolv centimeter.
Räckvidden är kort
Lyckligtvis är alfapartiklarnas räckvidd väldigt kort – i luft inte mer än några centimeter. Alfapartiklarna kan dock vara farliga om de hittar vägen in i kroppen, exempelvis via inandning av radioaktiva gaser som radon.
Strålning går rakt igenom oss
Alfastrålning (röd pil)
Består av tunga heliumkärnor. En enda alfapartikel kan skada mer än 100 000 molekyler. Det kräver dock att de korträckviddiga partiklarna hittar en väg in i kroppen, exempelvis genom förgiftning eller inandning.
Betastrålning (blå pil)
Elektronerna i betastrålningen har en betydligt större genomträngningsförmåga och tio gånger så lång räckvidd som alfapartiklarna. Däremot förstör de små betapartiklarna inte kroppens molekyler lika effektivt.
Gammastrålning (grön pil)
De kortvågiga och väldigt energirika elektromagnetiska gammastrålarna uppstår genom radioaktivt sönderfall. I stora doser kan gammastrålning vara livsfarlig, men normalt utsätts vi inte för starka gammakällor.
Strålning förstör vattenmolekyler
Kroppen består till största delen av vatten, och alfapartiklarna förstör först och främst vattenmolekyler. Detta skapar så kallade fria radikaler – instabila molekyler som måste stjäla elektroner från andra ämnen för att bli stabila. Där bildas bland annat väteperoxid som dödar celler.
Alfapartiklar kan även förstöra dna och därigenom framkalla ohälsosamma mutationer.
