Kärnvapen kan mycket väl sprängas djupt nere i havet eftersom de inte behöver syre för att explodera.
Kärnvapnet kan också konstrueras för att motstå trycket på Marianer-gravens botten, som är 1086 bar – mer än 1000 högre än trycket vid havsytan.
Explosionen bildar en bubbla
När kärnvapnet exploderar skickas en kraftig tryckvåg genom vattnet och stora mängder energi frigörs i form av värme.
Vattnet närmast explosionen förångas så att det bildas en bubbla som snabbt utvidgar sig.
Djupet tämjer kärnvapen
Kärnvapen med en sprängkraft motsvarande 1000 ton TNT kommer nästan inte att märkas på ytan.
Bomben detonerar och skapar en bubbla av varm gas med en diameter av 30 meter.
Bubblan stiger uppåt men pressas snabbt ihop på grund av det höga trycket.
Den snabba sammanpressningen skapar en ny chockvåg som resulterar i en ny, mindre bubbla på tolv meter.
Åter igen trycks bubblan ihop och utvidgar sig. Denna gång blir den bara drygt två meter i diameter.
Den enda följden av sprängningen är turbulent, varmt vatten som stiger mot havsytan.
Explosionen kommer emellertid snabbt att kvävas av trycket.
Skulle kväva historiens mest kraftfulla bomb
Till exempel skulle en bomb med en styrka motsvarande 1000 ton TNT knappt att märkas vid ytan, då trycket konsumerar all energi från explosionen långt innan den når upp från elva kilometers djup.
Inte ens historiens kraftigaste kärnvapen, den sovjetiska vätebomben Tsar Bomba, skulle ha någon större effekt.
Orsakar som mest lite oro på havsytan
Ångbubblan som den kunde skapa skulle på några sekunder nå en diameter av över en kilometer, men vattentrycket hade snabbt fått den att krympa igen.
Energin skulle vara stor nog för att bubblan skulle utvidga sig ytterligare några gånger, men varje gång hade den blivit mycket mindre för att till slut helt försvinna.
Vid ytan framkallar sprängningen på sin höjd lite oro i havet och en mindre temperaturökning.