Lär dig mer om gravitationen
Vad är gravitation?
Gravitationen är en av de fyra fundamentala naturkrafterna som styr universum. Vi märker bara två av dem i vår vardag. Den ena är gravitationen, den andra är den elektromagnetiska kraften.
Båda naturkrafterna har en oändlig räckvidd. Det innebär att alla kroppar i universum attraherar varandra via gravitationen och att den elektromagnetiska kraften i form av ljus även kan ses från avlägsna galaxer.
De två andra naturkrafterna kallar kärnkrafter eftersom de verkar inne i atomer. Den starka kärnkraften håller ihop atomkärnan medan den svaga kärnkraften är involverad i radioaktivt sönderfall.
De fyra fundamentala naturkrafterna är:
- Gravitation
- Elektromagnetisk kraft
- Svag kärnkraft
- Stark kärnkraft
Vem upptäckte gravitationen?
1687 beskrev den engelska fysikern Isaac Newtongravitationen för första gången. Enligt Newton bestämmer en kropps massa dragningskraften. Därför är gravitationen på månen bara 16,6 procent av jordens dragningskraft eftersom månens massa är motsvarande mindre i storlek än jorden.
Tyngdlagen beskrev också hur solens dragningkraft på planeterna som kretsar runt den avtar omvänt proportionellt mot kvadraten på avståndet. Om en planet är dubbelt så långt bort från solen som en annan planet kommer solens gravitation alltså bara att vara en fjärdedel så stark.
Newton förutspådde även existensen av den då oupptäckta planeten Neptunus eftersom Uranus kretslopp endast kunde förklara genom att det fanns en planet med Neptunus massa och omloppsbana längre ut i solsystemet.
Hur beräknas gravitationen?
Enligt Isaac Newtons tyngdlag är den kraft som håller fast planeterna i sina banor runt solen proportionell med både solens och planetens massa..
I hans berömda formel betecknas solens massa M och planetens massa m, medan symbolen för avståndet är r.
Dragningskraften eller gravitationen F mellan solen och planeten beräknas med ekvationen F = GMm/r2, där gravitationskonstanten G är den samma överallt och när som helst.
Gäller Newtons tyngdlag fortfarande?
I början av 1900-tallet stod det klart att de klassiska tyngdlagarna inte helt kunde förklara den innersta planeten Merkurius bana kring solen. Enligt lagen ska det finnas en liten planet mellan Merkurius och solen, men det gör det inte.
Lösningen kom 1916, då Albert Einstein la fram sin revolutionerande relativitetsteori. Teorien slår fast att gravitationen verkar genom att kröka själva rymden. Merkurius stannar kvar i sin bana runt solen eftersom stjärnans starka gravitationsfält bildar en skålformad krökning i rymden där den lilla planeten rullar runt som en kula i en roulette. Genom relativitetsteorin kan Merkurius bara beräknas exakt.
