Uran: Radioaktivt - på gott och ont
Den 27 juni ska Iran böja anrika uran. Anrikningen hotar att bryta kärnavtalet från 2015. Det innebar ursprungligen att Iran skulle avveckla atomenergiprogrammen. Men hur anrikas uran? Och vad är egentligen anrikat uran?
Anrikat uran ger elektricitet till miljontals människor. Men det lade även den ryska staden Tjernobyl i radioaktiva, askgrå ruiner. Och slutligen är anrikat uran Rolls-Roycen i politiska maktdemonstrationer.
Iran ska nu anrika sitt uran ytterligare. Men det strider mot det avtal, som Iran 2015 ingick med USA, Tyskland, Frankrike, Ryssland, Kina, EU och Storbritannien. Anrikningen sker mot "bakgrund av landets behov", som en iransk talesman uttryckte det för nyhetsbyrån AP.
Den ökade mängden anrikat uran innebär nämligen att Iran nu närmar sig möjligheten att framställa kärnvapen.
Centrifugen slungar i väg tunga isotoper
Atomnumret 92, Uran, är en silverskinande, radioaktiv metall, som är uppkallad efter planeten Uranus. Uran är mest känt som bränsle i kärnreaktorer och som råmaterial till atombomber – precis som dem som släpptes över Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget.
När man anrikar uran, så förändras sammansättningen av isotoper. Anrikat uran har alltså en högre halt av isotopen U-235 än i naturligt uran.
Naturligt uran består av två isotoper, varav U-235 utgör 0,72 procent, medan den andra isotopen, U-238, utgör resten, det vill säga 99,28 procent.
Den roterande kraft som stöter ut en kropp från mitten – centrifugalkraften – möjliggör anrikningen. När uran i gasform, uranhexafluorid, centrifugeras så slungas de tunga isotoperna, U-238, ut mot centrifugens yttre vägg. De lättare isotoperna, U-235, samlas däremot runt centrifugens axel.
När de tunga U-238-isotoperna har silats bort vid ytterväggen finns det en större koncentration av de lätta U-235-isotoperna i centrifugen. Det som finns kvar är alltså anrikat uran.
Man använder omkring fem procent anrikat uran för att driva ett kärnkraftverk, medan nivån måste upp över 90 procent om uranet ska användas till en atombomb.
Iran ska anrika sitt uran från 3,67 procent till 20 procent.
Atombomber, kärnkraft och mycket, mycket mer
Uran utvanns fram till mitten av 1900-talet primärt som en avfallsprodukt vid tillverkningen av bland annat radium, men i och med uppfinnandet av atombomben och den följande vapenkapplöpningen blev uran en enorm industri.
Uran i olika isotoper och kemiska föreningar används i dag vid tillverkningen av både ammunition, fotografiska kemikalier och röntgenstrålning.
Grundämnets långa halveringstid – 4,47 miljarder år för U-238 och 700 miljoner år för U-235 – innebär även att det lämpar sig för att tidsbestämma fossil. I samband med det används uran-blydateringen, i vilken det radioaktiva sönderfallet från uranisotoper till blyisotoper kan användas till att tidsbestämma förändringar i bergarters sediment.
Och så gav uran glas ett tjusigt skimmer för hundra år sedan.
Mycket små mängder uran i glas ger nämligen glas guldgröna nyanser. Glas med dessa färger kallas vaselinglas. I dag betraktas uranglas som en antikvitet, eftersom det inte tillverkas på riktigt samma sätt som på 1920-talet, då produktionen kulminerade.