Personalen på Frankrikes nationalbibliotek var vana vid att ta emot sällsynta böcker och dokument, men dessa rariteter var något utöver det vanliga. Inte nog med att de gulnade böcker och häften som överlämnades denna dag i mitten av 1990-talet hade tillhört Marie Curie – Frankrikes mest berömda vetenskapskvinna och den första att belönas med Nobelpriset två gånger.
Hon var dessutom högst närvarande i dem trots att det hade gått 75 år sedan hon dog. Knastret från geigermätaren avslöjade nämligen att papperet fortfarande var radioaktivt. Under många år var forskare och alla andra som ville se Marie Curies anteckningar tvungna att skriva på ett intyg att de gjorde det på egen risk.
Själv hade Marie Curie inte tänkt särskilt mycket på riskerna. Strålningen från radium och andra radioaktiva ämnen var skadlig, men hon hade fortsatt sitt arbete. För Marie Curie hade vetenskapen varit livsnödvändig oavsett farorna.
Maria Skłodowska, som Marie Curie egentligen hette – men hon kallades Manya – hade fått sitt passionerade intresse för vetenskap i barndomen. Som vuxen mindes hon att hon i fyraårsåldern stod som fastnaglad vid faderns skåp hemma i Warszawa i Polen.
Bakom glas stod ”åtskilliga hyllor med oväntade och eleganta instrument: Glasrör, små vikter, prover av mineraler – och ett elektroskop (för att mäta elektrisk laddning, reds. anm.) belagt med bladguld”.
Marie Curie dokumenterade radioaktivitet genom att mäta på uransten. Hon skrev ned resultaten i sin anteckningsbok – som än i dag är skadligt radioaktiv.
Pappan, professor Wladyslaw Skłodowsky, hade förbjudits att arbeta av den ryske tsaren Alexander – polacker fick inte undervisa i fysik och kemi.
Medan fadern försökte hålla ihop familjen genom dåligt betalda anställningar låg modern Bronislawa i många år sjuk i tuberkulos. På grund av smittorisken var all fysisk kontakt mellan mamman och hennes fem barn utesluten.
Efter moderns död drog sig Marie Curie undan och koncentrerade sig på skolarbetet. Marie Curie ville studera fysik och ingick en pakt med sin storasyster Bronya.
Först skulle Manya arbeta för att Bronya skulle kunna läsa till läkare. När Bronya var klar och tjänade pengar skulle hon betala för Manya.
Manya var därför 24 år när hon år 1891, sex år efter sin studentexamen, anlände till Paris för att studera vid Sorbonne-universitetet. Här ändrade hon sitt namn till Marie – det låg bättre i munnen på fransmännen.
Marie Curies lysande idé
Den unga polskan kunde inte ha gjort entré i vetenskapens värld vid en mer intressant tidpunkt. I slutet av 1800-talet gick vetenskapen framåt med stormsteg.
De lärde männen i sina laboratorierockar verkade hitta svaren på allt, och varje ny upptäckt var mer hisnande än den föregående.
Marie Curie upptäckte att atomerna inte är oföränderliga storheter, vilket hade varit den allmänna uppfattningen bland fysiker och kemister. Hon döpte det till radioaktivitet.
I Tyskland hade Heinrich Hertz kunnat påvisa radiovågor vid ett experiment, och Wilhelm Conrad Röntgen experimenterade med strålar som kunde genomlysa människan. En av Maries lärare var Gabriel Lippmann som år 1908 skulle komma att få Nobelpriset sedan han utvecklat färgfotografiet.
Marie Curie sög i sig allt som en svamp. ”All min tankeverksamhet rörde sig kring mina studier. Jag arbetade på mitt rum, ibland väldigt sent. Allt jag såg och lärde mig var en ny fröjd för mig”, berättade hon senare.
Det hårda arbetet bar snart frukt. Efter två års studier tog Marie Curie examen i fysik år 1893 som etta i sin klass. En examen i matematik, då som klasstvåa, tog hon året därpå.
Sedan anställdes hon av Lipp-mann för att studera magnetism i stål. I samband med detta mötte hon Pierre Curie, chef för laboratoriet vid skolan för industriell fysik och kemi och en erkänd forskare inom magnetism. Marie Curie kände sig attraherad av den ”långe, unge mannen med det kastanjebruna håret och de stora, klara ögonen”. Intresset var ömsesidigt – de kände sig som själsfränder.
Vid en enkel ceremoni gifte de sig den 26 juli 1895. Drygt två år senare, i september 1897, föddes dottern Irène.
Marie Curie med döttrarna Ève och Irène. Bilden är tagen precis efter Pierres död.
Marie Curie tog sig an moderskapet på samma sätt som forskningen: Hon antecknade bland annat barnets tillväxt, huvudstorlek och förmåga att gripa tag i saker.
Samtidigt började hon arbeta på sin doktorsavhandling om uranstrålning, sedan Henri Becquerel två år tidigare hade upptäckt att uran strålar på samma sätt som röntgenstrålar. Pierre Curie avslutade sin egen forskning för att hjälpa sin hustru med hennes arbete.
Snart gjorde hon sin största upptäckt – radioaktivitet.
Hon upptäckte att vissa ämnen avger en elektromagnetisk strålning som bara kan förklaras med att någonting händer inne i själva atomen. På Marie Curies tid menade fysikerna att atomen var en oföränderlig enhet. Marie Curie hittade på ordet radioaktivitet för att beskriva en instabil atomkärna som avger strålning.
Genom att mäta svängningarna i strålningen från olika uranprover kom Marie Curie fram till att något annat ämne än uran måste ingå.
Den 19 december 1898 skrevs ordet radium (efter latinets radius, som betyder stråle) för första gången ned i anteckningsboken i Curies laboratorium. För att bevisa att ämnet existerade var hon dock tvungen att isolera det från sin källa, pechblände, ett dammliknande uranhaltigt mineral.
Det äkta paret Curie i deras laboratorium där de upptäckte grundämnena radium och polonium.
Marie Curie var alltid först
Marie Curie blev den första som tilldelats två Nobelpris. Hon hade vigt sitt liv åt vetenskapen – med en imponerande karriär som följd.
1893
Marie Curie avslutar sina studier i fysik vid Sorbonne-universitet i Paris. Hon går ut som den bästa i sin klass.
1898
Grundämnena radium och polonium upptäcks av Marie Curie och Pierre Curie.
1903
Makarna Curie beskriver fenomenet radioaktivitet i en avhandling. Erkännandet kommer omedelbart i form av Nobelpriset i fysik. Marie Curie är den första kvinnliga Nobelpristagaren.
1908
Sorbonne får sin första kvinnliga professor, Marie Curie. Två år tidigare hade hon blivit den första kvinnliga läraren på universitetet.
1911
Nobelpriset i kemi tilldelas Marie Curie för isoleringen av radium och polonium.
Sökte radium och riskerade livet
Processen var mödosam. Marie Curie var tvungen röra i stora kar med kokande vätska, ett arbete som hade passat en vältränad atlet bättre än denna spensliga kvinna.
Utvinningen var inte bara svår utan även tidsödande. Månader blev till år och Marie Curie började känna sig otillräcklig. Även kvällar och söndagar tillbringades i laboratoriet, som den då tre och ett halvt år gamla Irène refererade till som ”den tråkiga, tråkiga platsen”.
Men Marie Curie var lycklig. ”Vi levde helt i vår egen värld, så fullkomlig som om det vore en dröm”, skrev hon senare.
Marie Curie och Pierre Curie tog ofta en kvällspromenad hand i hand – till laboratoriet. På vägen fantiserade de högt om hur radium skulle kunna se ut. ”Jag tror att det har en vacker färg”, sa Pierre. Han fick rätt.
När de hade lyckats utvinna tillräckligt med radium för att kunna se ämnet stod paret tysta i laboratoriet och såg på proverna. Ämnet var svagt självlysande. ”Det var verkligen en vacker syn, ett svagt förtrollat ljus”, skrev Marie.
Efter fyra år hade Marie Curie äntligen utvunnit ett prov, mindre än en femtedel av en tesked, som innehöll en såpass liten del främmande ämnen att det var möjligt att mäta radiums vikt.
Den 25 juni 1903 presenterade Marie Curie och Pierre Curie resultaten vid en doktorsdisputation och samma år fick de Nobelpriset i fysik.
Mannen till höger har cancer i nacken och behandlas med radium av en läkare. Många patienter och läkare dog av sjukdomar som orsakades av radiumstrålning.
Radium dödade patienterna
Några år efter Marie Curies upptäckt av radium hade ämnet revolutionerat cancerbehandlingen.
Strålarna dödade cancerceller men behandlingen tog lång tid och var både smärtsam och besvärlig. Radiumbehandling av bröstcancer innebar exempelvis att cirka 50 nålar med ämnet stacks direkt in i bröstvävnaden.
I mitten av 1900-talet ersattes dock radium av billigare och mer effektiva ämnen som kobolt och cesium. I början av seklet visste läkarna ännu inte att radiumbehandlingar hade svåra biverkningar.
Läkarna trodde att ämnet kunde bota och förebygga alla möjliga sjukdomar. Därför proppades livsmedel och hälsokostpreparat fulla med radium. Radium hjälpte dock inte alls – tvärtom.
År 1932 dog exempelvis den förmögne amerikanen Eben Byers efter att ha druckit den radioaktiva lösningen Radithor, som ansågs vara ”ungdomens källa” och en kur mot magcancer och sinnessjuka. Byers käke började vittra sönder och det uppstod hål i hans kranium.
Kroppen tar nämligen upp radium precis som kalcium och ämnet lagras i benen där det bryter ned märgen och muterar skelettcellerna.
Vid festen som hölls i samband med Maries doktorsexamen tog Pierre med sig några av gästerna ut från byggnaden. I handen höll han en liten kolv med en radiumlösning.
Långsamt började vätskan att glöda, och snart lyste skenet upp i mörkret. Pierre betraktade stolt sin upptäckt, men en av gästerna noterade att Pierres händer hade blivit brända och spruckna efter kontakten med det radioaktiva ämnet.
I själva verket var både Marie Curie och Pierre allvarligt sjuka. Han hade svåra smärtor i benen och problem med balansen. Marie Curie hade ont i ryggen, ibland var det så illa att hon inte kunde sova. Smärtorna kom i kraftiga anfall som följdes av en överväldigande trötthet.
Trots att Pierre under sin Nobelprisföreläsning hade slagit fast att ”långvarig kontakt kunde leda till förlamning eller död” kunde ingen av dem veta exakt hur farligt det ämne som de hade att göra med faktiskt var.
Varningssignalerna kunde dock inte ignoreras. Både Pierre och Marie Curie hade sett inflammationerna på händerna och kollegan Henri Becquerel hade fått ett tydligt brännmärke på huden precis i höjd med det uranprov han bar i västfickan.
Den mängd som forskarna arbetade med var liten men rymde en ofattbar energi. Den potentiella energin i ett halvt kilo av det ämne som Marie Curie presenterade i sin doktorsavhandling motsvarar en medelstor atombombsexplosion.
I bilarna togs drygt en miljon röntgenbilder under första världskriget.
Marie Curies små vagnar räddade soldaternas liv
Med fasa betraktade Marie Curie strömmen av franska soldater som återvände hem från första världskriget utan armar och ben alternativt vanställda efter misslyckade operationer.
Många av ingreppen och dödsfallen vid fronten kunde ha undvikits om fältsjukhusen varit utrustade med den nya röntgentekniken. Det var Curies slutsats och hon bestämde sig för att ta tag i saken.
Resultatet blev Les Petites Curies som de mobila röntgenlaboratorierna kom att kallas.
Ett vagnshjul krossade Pierre
Den 19 april 1906, en mörk och regnig dag, steg Pierre ut i en starkt trafikerad gatukorsning i Paris. Han hann inte hoppa undan när ett hästspann kom farande – han gick dåligt på grund av strålningsskadorna. Hästarna slog omkull honom och ett av hjulen krossade hans skalle.
Olyckan kunde inte ha kommit vid en mer oläglig tidpunkt. Familjen, som hade utökats med ännu en dotter, Ève år 1904, hade just tillbringat en avkopplande påskledighet tillsammans i norra Frankrike. För en gångs skull hade Marie Curie slappnat av och släppt tankarna på arbetet.
”Vi var lyckliga”, konstaterade hon senare. När hon fick beskedet om Pierres död gick Marie Curie ut i den regnvåta trädgården, satte sig på en bänk och dolde ansiktet i händerna. Dottern Ève beskrev senare hur faderns död hade påverkat modern: ”Den dagen i april blev fru Curie inte bara änka. Hon blev en ömklig och ohälsosamt ensam kvinna.”
Söndagen efter Pierres begravning ville Marie Curie inte vara tillsammans med familjen. Hon gick in i laboratoriet och stängde dörren för världen. Aldrig mer skulle Marie Curie känna obekymrad glädje.
Radium – på liv och död
Yrkesmässigt stod Marie Curie på toppen av sin karriär. Hon blev professor vid Sorbonne, och år 1911 blev hon först i världen att få ett andra Nobelpris. Åren som följde efter första världskriget spreds historierna om den intelligenta och hårt arbetande kvinnan över hela världen, men Marie Curie var redan dödsmärkt.
Hon var blek och i princip blind. På försommaren år 1934 slutade hennes lever och njurar att fungera. I juli blev hon sängliggande i hög feber och efter några dagar, på morgonen den 4 juli, dog hon.
Läkaren angav dödsorsaken som ”leukemi – benmärgen fungerade inte som den skulle på grund av skador orsakade av en lång tids upptag av radium”. Marie Curie begravdes i familjegraven intill sin Pierre. År 1995 flyttades hennes aska till hedersplatsen i Panthéon i Paris. Askan var då fortfarande radioaktiv.