Kan man föreställa sig mer än tre dimensioner?

Vår välkända miljö har tre dimensioner, varken mer eller mindre, men tiden kan mycket väl uppfattas som en form av fjärde dimension. Grunden är att den kan mätas och i övrigt har många av de egenskaper som man annars tillägnar rummet – jämför den nästan självmotsägande beteckningen ”en tidsrymd”. I Albert Einsteins så kallade speciella relativitetsteori uppträder rum och tid också som oskiljbara komponenter i en abstrakt struktur. Denna struktur kallas rumtiden och har just fyra dimensioner. Man kan uppfatta rumtiden som samlingen av alla ting eller händelser som har existerat, existerar och som kommer att existera. I rumtiden kan man inte säga att tiden ”går” – den finns helt enkelt och är alltså i detta fall en fjärde dimension. Den moderna fysikens sträng- och membranteorier uppvisar ännu mer exotiska rum, vars dimensioner uppgår till så besynnerliga antal som till exempel 11 och 26. Av alla dessa teorier kräver man dock att det direkt påvisbara antalet dimensioner skall vara fyra, det vill säga tre rumsliga och en tidsdimension. De andra dimensionerna skall man – om möjligt – föreställa sig ”ihoprullade” i små öglor, så små att de inte kan observeras direkt. Kanske kommer det nya årtusendets fysik att vänja oss vid att tänka i rum med fler dimensioner än idag, även om vi nog fortfarande kommer att nöja oss med att se oss själva som varelser med bara höjd, bredd och tjocklek.