Hur fungerar röntgenstrålar?

En röntgenapparat är i grund och botten en kamera. Till skillnad från en vanlig kamera i vilken synligt ljus exponerar filmen använder en röntgenapparat emellertid röntgenstrålar. Röntgenstrålar är – precis som synligt ljus – elektromagnetiska vågor, men de har en högre energinivå och kan därför tränga igenom olika material.

När en röntgenapparat skickar strålar genom människokroppen och ut på en film, absorberar ben, fett, muskler och annan vävnad strålarna i olika grad. Därmed kommer det att på filmen framträda en bild av kroppens inre. Benens kalk absorberar röntgenstrålarna bäst och blir därför ljusa på röntgenbilden.

Röntgenstrålar upptäcktes av en tillfällighet 1895 av den tyske fysikern Wilhelm Conrad Röntgen, när han under ett försök med andra strålar plötsligt upptäckte att en fluorescerande skärm i hans laboratorium tändes varje gång han satte igång strålarna. Detta hände trots att strålningskällan omgavs av tjock svart papp.

Röntgen placerade flera olika föremål mellan strålarnas källa och skärmen – och upptäckte att den fortsatte att lysa vad han än gjorde. Till sist satte han sin hustrus vänstra hand framför och såg till sin överraskning att en siluett av benen syntes på skärmen. Den 50-årige professorn kallade det nya fenomenet för x-strålar.

I den engelskspråkiga delen av världen kallas röntgenstrålar fortfarande än idag x-rays. År 1901 mottog W C Röntgen det första nobelpriset i fysik för sin upptäckt. Röntgenstrålar kan vara farliga, men det är endast under förutsättning att påverkan är långvarig. Därför går personer som arbetar mycket med röntgen alltid ut ur rummet, när man tar bilder. Det finns inga naturliga röntgenkällor på jorden, men man har upptäckt en lång rad röntgenkällor i universum.