Hur bryter man ett strå okokt spaghetti i enbart två delar?
Den frågan har i åratal sysselsatt fysiker och materialforskare, bland andra den amerikanske Nobelpristagaren Richard Feynman, som aldrig hittade svaret.
År 2006 fick två franska fysiker det så kallade Ig Nobel-priset för att de visat varför spaghetti alltid bryts i tre eller fyra bitar. Ig Nobel-priset är det alternativa Nobelpris som utdelas till ovanlig och fantasirik forskning.
Spaghetti-effekten inträder redan inom 0,0001 sekund
De franska forskarna upptäckte ett slags “rebound-effekt”, alltså ett tillbakaslag efter det första brottet. Efter brottet "snäpper" de båda spaghettiändarna tillbaka så snabbt mot sitt ursprungsläge att de yttersta ändarna inte hinner med utan bryts av. Effekten inträder redan inom 0,0001 sekund.
Nu har en internationell forskargrupp kommit på hur man kan undvika tillbakaslaget. Tricket är att vrida spaghettin innan man bryter av den.
Exakt vridning ger tudelning
Om man vrider ett strå spaghetti försvagar man det i hela dess längd så att det lättare går av. Därför kan man bryta det mitt mitt itu.
Bryt utan vridning
Ett strå spaghetti kan böjas en hel del innan det bryts. Däremot belastas mitten så mycket att ett brott utlöser ett kraftigt tillbakaslag så att spaghettin går i fyra bitar.
Bryt med vridning
När spaghettistrået på 24 centimeter vrids minst 250 grader, kan det inte böjas så mycket innan det knäcks. Däremot är tillbakaslaget mindre så att det bara bildas ett brottställe.
Forskarna byggde en speciell maskin, som kan vrida spaghettin runt dess egen axel. På så sätt bröt de av hundratals spaghettistrån och kartlade sambandet mellan spaghettins längd och den grad av vridning som krävdes för att undvika flera brott.
Resultaten kan bidra till en djupare förståelse för hur material försvagas när de utsätts för vridbelastning. Det kan exempelvis vara viktigt vid tester av material när ingenjörer konstruerar byggnader och broar.
Med en specialkonstruerad maskin vred forskarna hundratals spaghettistrån i olika vinklar.