Hur kan man slå eld med flinta?

Flinta frambringar eld, när den slås mot ett järnhaltigt material. Det beror på att flinta är en av naturens hårdaste stensorter och därför kan slå järnpartiklar ur stål eller svavelkis. Energin från slaget gör järnpartiklarna så varma att de börjar brinna och blir till glöd, som kan antända ett lättantändligt material som fnöske eller kaveldun. Redan våra förfäder under stenåldern visste att flinta kunde användas till att göra upp eld. Arkeologer har hittat flintdolkar med spår efter att skaftet har använts till att slå eld med. Från gravhögar vet man även att bronsåldermän ofta bar en läderpung med saker att göra upp eld med bestående av en flintasten, svavelkis och ett lättantändligt material. Detta var bronsålderns tändsticksask. Flintan har också haft stor militär betydelse, då den på 1500-talet blev en integrerad del av skjutvapnet. Man uppfann nämligen en hane, som med hjälp av flinta producerade de gnistor som antände krutladdningen i gevärs- eller i pistolloppet. Sedan de första skjutvapnen kom på 1300-talet hade de avfyrats med en brinnande lunta. Den nya så kallade bössflintan satt fastspänd på hanen, och vid tryck på avtryckaren slog den mot en bit eldstål. På så sätt antändes krutet och skickade iväg kulan genom loppet. Bössflintan höll dock bara för 25-50 skott. Den användes av militären ända fram till omkring år 1850.