Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 är fortfarande de enda kärnvapen som har använts i krig. Trots att förödelsen var enorm, bleknar atombombens destruktiva kapacitet jämfört med vätebombens.
Båda bomberna tillhör kategorin kärnvapen, men fungerar enligt olika principer.
En vätebomb är mer förödande än en atombomb
Hiroshimabomben använde fission, det vill säga klyvning av atomkärnor, som utlöste en kedjereaktion.
I en vätebomb är fissionen bara en utlösare, vars energi sedan får tunga väteatomer kallade deuterium och tritium att fusionera.
Under fusionen förlorar väteatomerna en del av sin massa för att bli en enda atom. Den förlorade massan blir i stället energi, som utnyttjas i den våldsamma explosionen.
Den största vätebomben som någonsin detonerat var den sovjetiska Tsar Bomba 1961. Provsprängningen hade en sprängkraft på 50 000 kiloton, eller mer än 3 300 gånger större än Hiroshimabomben.
1. Förödelse
En atombomb på 15 kiloton (Hiroshimastorlek) jämnar allt med marken inom en radie på 230 meter, medan siffran är 6 000 meter för en vätebomb på 50 000 kiloton, som Tsar Bomba.
2. Strålning
Atombombens dödliga strålningsradie är 1,34 kilometer. Då utsätts alla för en dos på 500 rem och kommer sannolikt att dö inom en månad. För vätebomben är strålningsradien fem kilometer.
3. Fördelning
Det exakta antalet vätebomber är okänt, men de utgör troligtvis en stor andel av världens cirka 3 000 strategiska långdistansstridsspetsar. Antalet aktiva atombomber är cirka 6 500.