Våra förfäder hade sex med olika arter: Du är en gammal oäkting

Men år 2017 lyckades forskare datera fyndet i Jebel Irhoud mer exakt. Kraniet är inte 160 000 utan 315 000 år gammalt. Därmed blev Homo sapiens i ett slag drygt 100 000 år äldre.

Kraniet från Jebel Irhoud flyttar inte bara tidpunkten för den moderna människans uppkomst utan påverkar också föreställningen om att vår art uppstod i Östafrika. För hur kan då den äldsta Homo sapiens ha hittats i Marocko, som ligger 600 mil där­ifrån?

Kraniet ger kanske en del av svaret, för trots att det utan tvivel kommer från en Homo sapiens ger vissa drag en antydan om äldre arter. Samma sak gäller flera andra fynd av Homo sapiens, där man ser kombinationer av moderna och äldre drag.

Våra stamfäder tycks ha påmint mer om en brokig storfamilj med flera olika blandformer än om en enhetlig art.

Homo sapiens uppstod i hela Afrika

Fyndet av den äldsta Homo sapiens, långt från människans förmodade vagga i Öst­afrika, har fått forskare att avfärda den gamla teorin och lägga fram en ny.

År 2018 presenterade en grupp antropologer ledda av Eleanor Scerri vid University of Oxford i Storbritannien teorin ”afrikansk multiregionalism”. Enligt denna teori uppstod de särskilda kännetecken som i dag till­sammans definierar Homo sapiens ett efter ett under loppet av hundratusentals år i mindre grupper av människor i stora delar av Afrika.

De första exemplaren av arten Homo sapiens skilde sig i högre grad från varandra utseendemässigt än nutida människor, trots våra variationer i längd, bredd och hudfärg. De stora skillnaderna berodde på att grupper av människor i tiotusentals år utvecklades utan kontakt med varandra.

Om vi hade kunnat resa tillbaka i tiden och besöka dem allihop hade vi sett att ingen av dem såg ut som oss.

Vissa hade kraftiga käkar och tänder, andra en stor geniknöl i nacken (ett fäste för kraftiga halsmuskler), medan några hade en sluttande panna och en markerad benbåge ovanför ögonen – precis som hos människans äldre förfäder.

Trots det räknar forskarna dem alla som Homo sapiens, eftersom de även hade många nutida mänskliga drag: Ett smalt bäcken, små tänder i en smal käke och en stor hjärna i ett klotformigt kranium.

Afrikansk multiregionalism är i dag den teori som enligt många forskare bäst förklarar att den 315 000 år gamla Jebel Irhoud-människan och andra nästan lika gamla afrikanska fynd har moderna anatomiska kännetecken, medan samma drag saknas på vissa betydligt yngre fynd.

Den teorin sätter samtidigt stopp för jakten på det som forskarna kallar en autapomorfi för den moderna människan, det vill säga ett specifikt kännetecken som gör det möjligt att skilja ”oss” från ”dem” för att det förekommer hos alla moderna människor, men inte hos några av de arter med vilka vi är närmast besläktade.

Något sådant drag finns inte såvida Homo sapiens utvecklades på det sätt som Eleanor Scerri tror. Teorin utesluter även möjligheten att dra en exakt gräns mellan vår nuvarande art och den art från vilken vi utvecklades, troligen afrikaner av arten Homo heidelbergensis.

Det bästa förslaget är att gränsen går någonstans för mellan 315 000 och 400 000 år sedan. Längre tillbaka än så har nämligen fynden bara antydningar av moderna drag.

Människan kom tidigt till Kina

Beväpnade med den nya historien om Homo sapiens i Afrika tar forskarna nu också en ny titt på när våra förfäder egentligen tog språnget från sin ursprungliga kontinent och bredde ut sig över stora delar av jorden.

Hittills har den utvecklingen daterats till för 60 000 år sedan, men år 2015 hittade en grupp forskare 47 tänder som utan tvivel var från Homo sapiens i en grotta i södra Kina. Tänderna kunde inte dateras direkt men lagret ovanför dem var 80 000 år gammalt.

Samtidigt har fossiliserade ben från elefanter, hyenor och pandor i samma lager som tänderna daterats till 120 000 år.

Det ger visserligen en lång period inom vilken anatomiskt moderna människor kan ha bott i grottan, men de bör med stor sannolik­het ha lämnat Afrika betydligt tidigare än för 60 000 år sedan.

Närmare studier tyder dock på att tänderna har slitits på samma sätt som nutida tänder, vilket har fått vissa forskare att betvivla att de verkligen är så gamla. Vissa har till och med föreslagit att det måste ha hänt någonting under utgrävningen som gjorde att fynden förväxlades.

Teorin om att människan utvandrade tidigare från Afrika än vad man trott fick ytterligare vind i seglen år 2018. I grottan Misliya i norra Israel hittade en grupp forskare ledda av professor Israel Hershkovitz vid universitetet i Tel Aviv en överkäke med åtta tänder som uppenbarligen har tillhört en Homo sapiens.

Fyndet daterades till någonstans mellan 177 000 och 185 000 år. Därmed är det nu nästan säkert att Homo sapiens lämnade Afrika långt före de stora utvandringsvågorna för cirka 60 000 år sedan.

Det är ovisst hur långt dessa första moderna utvandrare kom och om de har några nu levande ättlingar, men förutom tänderna från södra Kina finns det flera tecken på att deras resa åtminstone inte slutade i Israel.

År 2018 hittade en forskargrupp ett fingerben i Saudiarabien som också kommer från en tidig Homo sapiens. Det har daterats till 88 000 år, vilket tyder på att våra förfäder åtminstone nådde Arabiska halvön som på den tiden var betydligt frodigare än i dag.

Andra människoarter finns i oss

Om det fanns Homo sapiens utanför Afrika för 200 000 år sedan var den period under vilken våra förfäder överlappade andra människoarter betydligt längre än man hittills har trott.

Forskarna har i många år känt till att den moderna människan levde i samma delar av Europa som neandertalmänniskan för mellan 40 000 och 45 000 år sedan. En tidig utvandring från Afrika innebär dock att våra förfäder garanterat även träffade en eller flera av de övriga människoarter som redan bebodde stora delar av planeten.

Inte nog med att våra förfäder bebodde samma områden som andra människoarter, de måste också ha haft sex och fått barn med dem. Det visar analyser av nu levande människors gener.

Mellan en och fyra procent av dna hos moderna européer kommer från neandertalmänniskan, och i vissa delar av Sydostasien och Oceanien har invånarna upp till fem procent dna från denisovamänniskan – en art som har identifierats genom ett fåtal benfynd i en grotta i bergskedjorna Altaj i Sibirien.

Tämjning av vargar gav en fördel

Upptäckten att våra förfäder skaffade barn med andra människoarter har bara byggt på mysteriet om varför de försvann. Vi kommer kanske aldrig få något slutgiltigt svar på den frågan, men forskarna har flera teorier om vad som kan ha hänt.

Kanske tog vi emot de andra med öppna armar – och råkade smitta dem med sjukdomar som de dog av.

Kanske gav våra förfäders tämjning av vargen dem en fördel i jakten på storvilt, vilket slutligen konkurrerade ut de övriga, en teori som den amerikanska antropologen Pat Shipman nyligen presenterade. Eller så försvann de av naturliga orsaker.

Ett av de våldsammaste vulkanutbrotten i Europas historia, som jämnade den supervulkan som i dag är Flegreiska fälten i Italien med marken, inträffade för cirka 39 300 år sedan – vid exakt samma tidpunkt som de sista spåren av de västliga neandertalmänniskorna försvinner.

De senaste årens upptäckter har visat att Homo sapiens ursprung och utbredning är en mer komplicerad affär än vi har trott.

Vi vet nu att vi uppstod i olika delar av Afrika, att vi utvandrade i flera vågor med början för nästan 200 000 år sedan och att den moderna människan levde jämsides med andra människoarter i tiotusentals år.

Om forskarna har lärt sig något av de senaste årens upptäckter är det att historien inte är färdigskriven. Våra kunskaper om människans historia bygger på så få fynd att det räckte med en ny datering av ett kranium från Marocko för att i ett slag göra vår art mycket äldre.

Någonstans i jordlagren ligger garanterat ett nytt fynd och väntar på att återigen skriva om människans historia.