Ungt språkgeni löste hieroglyfernas gåta

Det var omkring middagstid den 14 september 1822 i det lilla huset på Rue Mazarine i Paris som miraklet inträffade. Jean-François Champollion kunde knappt tro sina ögon.

Sedan tidigt på morgonen hade han arbetat med en rad nya inskriptio­ner från Egypten och nu helt plötsligt upptäckt systemet bakom de obegripliga hieroglyferna. Han hade löst den gåta som ingen annan klarat av.

Champollion rusade ut ur huset och störtade fram längs den smala gatan med alla sina anteckningar och skisser i ett stadigt grepp i handen. Några hundra meter därifrån låg Franska Institutet och där arbetade Champollions storebror.

Jacques-Joseph Champollion hade länge gått och oroat sig för sin lillebror som arbetade både dag och natt med sina älskade hiero­glyfer utan att bry sig om sin egen hälsa som bara blev allt sämre för varje dag.

Plötsligt kastades dörren till hans kontor upp på vid gavel. Jean-François Champollion rusade in, viftade med sina papper och ropade hysteriskt:
”Jag har funnit det! Jag har funnit det!” Sedan föll han avsvimmad till golvet.

Nyckeln till gåtan

Kapplöpningen om att finna nyckeln till de egyptiska hieroglyferna började 23 år tidigare, år 1799. Året dessförinnan hade Napoleon Bonaparte erövrat Egypten och gett order om att några gamla fort i Nildeltat skulle utforskas.

När en grupp franska soldater på morgonen den 19 juni började riva en gammal mur vid Fort Rashid några kilometer från staden Rosetta fick de plötsligt syn på ett svart stenblock. Ena sidan av den drygt meterhöga stenen var täckt med inskriptioner.

Fransmännen var vana vid att se hieroglyfer men den här stenen var olik alla andra. Den hade inte bara en utan tre texter med olika skrivtecken.

När Napoleons vetenskapsmän undersökte stenen närmare såg de att en av texterna var skriven på forngrekiska, den andra med hieroglyfer och den tredje med en ännu okänd skrift som senare fick namnet ”demotisk” – folklig skrift.

Vetenskapsmännen hade inga problem med att läsa den grekiska texten i vilken det stod att stenen var ett dekret skrivet av prästerna i den fornegyptiska staden Memfis år 196 f.Kr. till minne av Ptolemaios V Epifanes – en av de grekisk-makedonska härskare som regerade i Egypten mellan 304 och 30 f.Kr.

De båda andra texterna kunde forskarna inte tyda men de var övertygade om att de tre inskriptionerna innehöll exakt samma budskap och att fyndet av den märkliga stenen kunde leda dem till svaret på hieroglyfernas gåta.

Kopior sändes ut i Europa

Strax efter att man funnit Rosettestenen, som fransmännen kallade den, gjorde man kopior av inskriptionerna. De skickades till universitet över hela Europa. Nu var det bara en tidsfråga innan forskarna kunde få ”Egypten förklarat av egypterna själva” som en av de franska vetenskapsmännen uttryckte saken.

Ingen kunde då veta att det skulle gå 23 år innan man skulle hitta lösningen.

Ett halvår efter fyndet tvingades de franska trupperna i Egypten att kapitulera för britterna som krävde att få Rosettestenen. Stenen hamnade därför på British Museum i London.

Men tack vare alla de kopior som fanns i omlopp kunde vetenskapsmän på alla håll kasta sig över stenens texter i hopp om att bli de första som knäckte koden.

En pojkdröm växer fram

Jean-François Champollion stiftade bekantskap med hieroglyferna för första gången när han var elva år gammal. Redan då hade han visat sig ha en fantastisk talang för språk – han kunde läsa såväl grekiska som latin och hebreiska.

Vid den tiden bodde Champollion i Grenoble där han mötte vetenskapsmannen Fourier som hade rest tillsammans med Napoleon i Egypten. Fourier fascinerades av den begåvade Champollion och bjöd hem honom.

När Fourier stolt visade upp sina egyptiska samlingar stirrade den lille pojken som förhäxad på papyrusfragmenten och stentavlorna med hieroglyfer och frågade om det gick att läsa dem. När Fourier skakade på huvudet utbrast pojken högt:
”Jag ska läsa det. Om några år kommer jag att kunna göra det! När jag blir stor!”

Efter denna dag var Champollion som besatt av hieroglyfer. Under åren som följde lärde han sig arabiska, syriska, kaldeiska, kinesiska och slutligen koptiska – det språk som de kristna egypterna skrev och talade innan Egypten invaderades av muslimska araber på 600-talet e.Kr.

Champollion lärde sig språken för att vara rustad inför det slutliga kraftprovet – hieroglyferna. Dem började han ta itu med år 1808, när han hade fyllt 18 år.

Forskare över hela världen hade länge försökt tyda hieroglyferna med hjälp av Rosettestenen. Man koncentrerade sig helt och hållet på stenens så kallade demotiska skrift – en yngre egyptisk skrift som hade sitt ursprung i hieroglyferna.

Ingen lyckades tyda någonting av hieroglyftexten på stenen. Orsaken var bl.a. den allmänna uppfattningen att hieroglyferna var en bildskrift där varje tecken stod för ett helt ord eller en stavelse.

Forskarna ansåg inte att hieroglyferna – som våra dagars alfabet – var en så kallad fonetisk skrift där varje tecken motsvarade ett unikt ljud. Och även om de skulle anta att hieroglyferna var fonetiska­ så var det omöjligt att lista ut vilka ljud tecknen representerade eftersom forn­egyptiska inte talats på nästan tusen år.

Rivalen kommer lösningen på spåret

Inte förrän 1814 började det hända saker när den engelske läkaren och matematikern Thomas Young började granska hieroglyferna på Rosettestenen. Han upptäckte att vissa grupper av hieroglyfer på stenen var omgivna av en oval ring – en så kallad kartusch.

Young hävdade att hieroglyferna innan­för kartuschen måste vara särskilt viktiga och kanske innehöll kung Ptolemaios namn vilket även fanns nämnt i den grekiska texten på stenen.

Namnet Ptolemaios var grekiskt och Young antog att det uttalades likadant på grekiska och forn­egyptiska. Han jämförde därför de grekiska bokstäverna i Ptolemaios med hieroglyferna och lyckades på så sätt komma fram till hieroglyfernas ljud.

Han gjorde likadant med en annan hieroglyftext där han visste att den grekisk-makedonska drottningen Berenikes namn stod. På så sätt lyckades han få fram ljuden till ännu fler hieroglyfer.

Det var ett stort framsteg. Men sedan körde Young fast eftersom han i likhet med alla andra trodde att hieroglyferna var bildtecken och inte ljudtecken.

De båda grekiska namnen hade med andra ord bara skrivits med ljudtecken eftersom de var utländska. Egypterna hade inte haft något enskilt tecken som kunde symbolisera dem, menade han.

Kapplöpningen intensifieras

När Young gjorde sin stora upptäckt hade den nu 24-årige Champollion ägnat sig intensivt åt att tyda hieroglyferna. Fem år tidigare – vid bara nitton års ålder – hade han utnämnts till professor i historia, men lönen var så usel att han knappt klarade sig och hans hieroglyfstudier slukade all hans lediga tid.

Under sitt outtröttliga arbete med Rosettestenens inskriptioner hade Champollion upptäckt att den demotiska skriften på stenen var en yngre egyptisk skrift som byggde på hieroglyferna. Och om han lyckades tyda den ena skulle han säkert tyda den andra på samma gång.

Men hur mycket han än försökte lyckades han inte hitta systemet bakom de gåtfulla tecknen.

Bristen på pengar och arbetsbördan tärde hårt på den unge egyptologens hälsa och det blev inte bättre av att andra framstående språkforskare gång på gång hävdade att de nu hade löst hieroglyfernas gåta – eller i alla fall var mycket nära­ att göra det.

Det visade sig vara falskt alarm varenda gång men Champollion fruktade att det bara var en tidsfråga innan­ någon skulle lyckas och på så sätt krossa hans livs dröm.

När Thomas Young offentliggjorde sina­ forskningsresultat fick Champollion ny energi. Han började använda Youngs metoder på andra kartuscher med hieroglyfnamn och lyckades då tyda namnet Kleopatra. Det innehöll tre av de hieroglyfer som Young kunnat tyda i Ptolemaios, nämligen P, L och O.

Utifrån detta hittade han ljuden till ännu fler hieroglyfer som han i sin tur kunde tyda andra namn med. Champollion var nu i extas. Nu hade han lyckats tyda fler hieroglyfer än Young.

Koden knäcks till sist

Gemensamt för de namn som Champollion hade lyckats tyda var dock fortfarande att de alla var grekiska och inte egyptiska.

Men en dag år 1822 fick Champollion med posten kopior av några kartuscher som inte kom från den grekiska perioden i Egypten utan var betydligt äldre än så. De borde alltså innehålla traditionella egyptiska härskarnamn.

Champollion koncentrerade sig på en av kartuscherna som bara innehöll fyra hieroglyfer. De båda första hade han inte sett tidigare men de två sista tecknen stod för S-S. Han hade alltså en kartusch som löd ?-?-S-S.

Det var i det läget som Champollion fick verklig användning av sina kunskaper i det gamla kristna, egyptiska språket koptiska. Han hade tidigare­ reflekterat över att koptiska kanske var besläktat med hieroglyferna på något sätt. Plötsligt gick det nu upp för honom att han kanske kunde använda sina kunskaper i koptiska på tecknen i kartuschen.

Den första hieroglyfen liknade en solskiva och på koptiska hette solen ”ra”. Det gav en kartusch som löd RA-?-S-S. Champollion kände bara till en farao som kunde passa in när man bortsåg ifrån de vokaler som saknades och från det sista okända tecknet. Det måste handla om RAMSES.

Han hade löst hieroglyfer­nas gåta! Champollion hade bevisat att hieroglyferna inte bara var ett bildspråk utan även ett ljudspråk som kunde läsas på samma sätt som det latinska alfabetet. Med hjälp av sina kunskaper om det koptiska språket kunde Champollion nu läsa vilken hieroglyftext som helst.

Sedan Champollions genombrott har forskare översatt tusentals hieroglyf­texter som gett information om alla aspekter av egypternas dagliga liv flera årtusenden före Kristus.

Som ett erkännande för sitt stora arbete utnämndes Champollion år 1826 till chef för de egyptiska samlingarna vid Frankrikes nationalmuseum Louvren. Här arbetade han till 1832 då han dog av en hjärtinfarkt bara 41 år gammal.