Tur och tillfälligheter ledde fram till forskarnas största triumfer

Rörigt kontor blev bakteriernas död

En oplanerad semesterresa och ett hemskt stökigt laboratorium ledde bakteriologen Alexander Fleming på spåret till det bakteriedödande penicillinet.

Den skotske biologen Alexander Fleming var en lysande forskare. Men ett stort problem var att han sällan städade i sitt laboratorium.

1928 höll Fleming på att analysera stafylokockbakterier. Som officer under första världskriget hade han sett otaliga soldater dö av infektioner, och han drömde om att upptäcka någonting som kunde ta död på bakterierna. Men det tycktes vara en omöjlig uppgift.

Jakten gick inte snabbare av att Flemings arbete avbröts av en semester i augusti. Som vanligt lämnade Fleming sitt laboratorium i en enda stor röra och glömde bland annat plocka bort de glas med stafylokockodlingar som han ställt i ett hörn.

Efter den välförtjänta semestern upptäckte biologen de bortglömda glasen och såg att ett av dem hade infekterats med mögelsvamp. På något mystiskt sätt hade bakterierna försvunnit kring det infekterade området.

Fleming isolerade genast svampen och upptäckte att den utsöndrade ettämne som dödade bakterier. Flemings mångåriga jakt på en bakteriedödare var äntligen över. 1945 tilldelades han Nobelpriset i medicin.

Sten blev språk-gåtans lösning

Många kloka personer försökte tyda hieroglyferna på Rosettestenen – Jean-François Champollion lyckades 1822.

1799 arbetade Napoleons franska soldater med att bygga ut ett fort i den egyptiska staden Rosetta. De rev helt sonika ned de urgamla stadsmurarna för att använda stenarna till den nya försvarsanläggningen. En dag upptäckte fransmännen av en slump att en av stenarna var slipad och fylld med kryptiska tecken.

Den mystiska stenen skickades genast till Kairo, där forskarna kunde konstatera att soldaterna hade gjort ett enastående fynd. De mystiska tecknen visade sig vara forngrekiska, demotisk skrift och hieroglyfer.

De båda sistnämnda hade varit otydbara för forskarna i flera sekler, men genom att jämföra den grekiska texten med de andra kunde man tyda den demotiska skriften. 1822 löste fransmannen Jean-François Champollion hieroglyfernas gåta.

Andra tog åt sig äran för sensationen

Den nyblivne läkaren Friedrich Miescher hade dålig hörsel och valde därför att ägna sig åt forskning i stället för att ha kontakt med patienter.

Han intresserade sig för av vävnadssjukdomar och undersökte ingående de bandage med blodigt var som laboratoriet fick från en läkarklinik. Ur varet skilde han ut vita blodkroppar och 1869 lyckades han extrahera en svag syra ur blodcellerna.

Miescher kallade substansen för nuklein och upptäckte snart att det ämne han hittat inte bara fanns i blodceller utan också i många andra celltyper.

Upptäckten var så banbrytande att Friedrich Mieschers skeptiske laboratoriechef insisterade på att försöken skulle göras om. Därför publicerades det epokgörande resultatet först två år senare.

Friedrich Miescher hade dessvärre ingen aning om att han hade upptäckt dna, människans arvsmassa.

Schweizaren dog redan vid 51 års ålder, innan han blev klar med sin forskning. I stället blev det den tyske biokemisten Albrecht Kossel som 1910 tilldelades Nobelpriset för att ha kartlagt den kemiska sammansättningen i Friedrich Mieschers nukleinsyra.

Enkelt test avslöjade cancer

Georgios Papanicolaou hade observerat förändringar i cellerna vid ägglossning hos marsvinshonor. 1923 studerade han sekret från kvinnors vaginor i sitt mikroskop för att se om fenomenet även förekom hos människan.

En av kvinnorna råkade lida av livmoderhalscancer, och till sin förvåning kunde Papanicolaou tydligt se cancercellerna.

Han insåg genast att detta innebar att underlivscancer hos kvinnor lätt kunde upptäckas med ett enkelt test.

I dag går det så kallade SMEAR-testet under namnet”Papanicolaou test” på engelska.

Smält chokladkaka ledde till mikrovågsugnen

1945 besökte ingenjören Percy Spencer en elektronik- och vapenfabrik där han tittade på en så kallad magnetron som användes till radaranläggningar. Samtidigt som han studerade apparaten upptäckte han att en chokladkaka i hans ficka började smälta.

Kanske är det magnetronens mikrovågor som orsakar det, tänkte Spencer. Han höll därefter upp en påse majskorn framför maskinen, och snart skakade hela påsen när kornen blev till popcorn.

Experimentet visade att mikrovågor kunde användas till att värma upp mat. Mikrovågsugnen var född.

Molnig himmel avslöjade radioaktivitet

1896 placerade fysikern Henri Becquerel lite uran på en fotoplåt, packade in alltihop i papper och gick ut. Hans teori var att solstrålarna skulle få uranet att utsöndra strålar som skulle kunna ses på plåten.

Dessvärre var himlen täckt av moln. Becquerel lade därför uranet och plåten i en låda. Efter en tid framkallade han plåten och upptäckte att uranet hade orsakat ett märke trots att det inte utsatts för solljus. Alltså utsöndrade uranet en kraftig strålning: Radioaktivitet.

Mjölkpiga utrotade fruktad sjukdom

Som pojke hörde Edward Jenner en mjölkpiga berätta att hon aldrig skulle få smittkoppor eftersom hon redan hade haft kokoppor – en ofarlig variant av den dödliga sjukdomen.

Edward Jenner grubblade över detta och när han senare blev läkare undersökte han det statistiska sambandet mellan de båda sjukdomarna.

Han kom fram till att en person som smittats med den milda formen av sjukdomen borde bli immun mot båda formerna av sjukdomen. För att testa sin teori infekterade Jenner en åttaårig pojke med kokoppor 1796.

Efter en lätt feber återhämtade sig pojken, men Jenner kände sig inte klar. Några månader senare injicerade han smittkoppsvirus i pojken. Som tur var visade sig mjölkpigans uttalande stämma, och pojken överlevde.

För att övertyga sina skeptiska kolleger upprepade Jenner experimentet på flera andra barn – bland annat sin egen elva månader gamla son. För att hedra mjölkpigan kallade Jenner sin upptäckt ”vaccin” – av latinets vacca som betyder ko.

Irriterande brus bekräftade ”stora smällen”

De båda fysikerna trodde att det störande bruset i deras antenn berodde på duvbajs. I själva verket hade de upptäckt ljudet av universums födelse.

De båda amerikanska fysikerna Arno Penzias och Robert Wilson ägnade sig 1964 åt att finjustera ett av världens dittills största radioteleskop.

Till deras stora förtret stördes utrustningen, som skulle snappa upp radiovågor från rymden, av ett irriterande brus som de inte lyckades bli kvitt.

Fysikerna var övertygade om att störningarna berodde på fågellort. Därför lät de skjuta samtliga duvor i området och var noga med att ta bort alla lortar från antennen.

Men duvjakten påverkade inte bruset överhuvudtaget Då tätade man alla ojämna fogar med tejp – även detta utan resultat.

En kollega gjorde de frustrerade fysikerna uppmärksamma på ett projekt vid Princeton University, i vilket man forskade om stora smällen – teorin om att universum bildats genom en enorm explosion.

I en rapport hävdade männen bakom projektet att den kosmiska bakgrundsstrålningen vid explosionen fortfarande borde kunna fångas upp – exempelvis med ett stort radioteleskop.

Kollegan påpekade att störningarna helt enkelt kunde bero på strålningen från universums födelse.

Ett möte med forskarna vid Princeton bekräftade misstanken: Penzias och Wilson hade av en slump fångat upp efterdyningarna av ”stora smällen”. De båda fysikerna tilldelades Nobelpriset 1978.

Flugor med sötsug löste mysteriet med diabetes

1889 lade två tyska läkare märke till att en massa flugor samlades kring den lilla urinpöl som en försökshund lämnat efter sig. Joseph von Mering och Oskar Minkowski var förbluffade och undrade varför flugorna plötsligt blivit intresserade av hundens urin.

De analyserade vätskan och upptäckte att den innehöll stora mängder socker. Hunden utsöndrade alltså glukos – ett säkert tecken på att den led av sockersjuka.

Läkarna var förbryllade. Hunden hade varit frisk när den kom till kliniken bara några dagar tidigare. Efter det hade läkarna opererat bort dess bukspottkörtel för att undersöka vilken funktion den hade för matsmältningen.

Nu övergav läkarna matsmältningen och fokuserade i stället på det intressanta: Hunden hade tydligen fått diabetes när bukspottkörteln togs bort. Alltså utsöndrade körteln en substans som reglerade blodsockret i kroppen.

Trots många ihärdiga försök kom Minkowski och von Mering aldrig fram till att just insulin var den verksamma substansen – men i samarbete med en icke rumsren hund löste de gåtan kring sockersjuka – och ledde senare andra forskare på spåret mot insulin.