Trollkarl hackade den första telegrafen

När Guglielmo Guglielmo Marconi 1903 skulle demonstrera sin nya uppfinning – den trådlösa telegrafen – gick allt fel. I stället för det planerade telegrammet tickade det ena förolämpande meddelandet efter det andra in. Bakom meddelandena låg Nevil Maskelyne – trollkarl och Marconis ärkerival.

Guglielmo Marconi, Nevil Maskelyne
© Library of Congress, Stafford Co, Shutterstock

Den 4 juni 1903 spreds en spänd förväntan hos publiken i det fullsatta auditoriet i Londons förnäma Royal Institution.

Framme vid podiets talarstol står en assistent böjd över en mottagare till en telegrafapparat. Han och en kollega arbetar febrilt med de sista tekniska förberedelserna till ett tekniskt genombrott av internationella dimensioner.

Snart ska den italienske radiopionjären Guglielmo Marconi helt utan kablar eller några andra fasta förbindelser skicka ett meddelande från sin station i Cornwall, 482 kilometer från London.

När signalen tas emot i auditoriet i Royal Institution, ska den bevisa att pålitlig, säker och stabil trådlös kommunikation över stora distanser är möjlig.

Men innan Arthur Blok, den ene av Marconis båda assistenter, hinner ge klartecken, börjar telegrafens metalliska tickande.

Nevil Maskelyne, cirka 1903

Nevil Maskelyne var egentligen trollkarl, men deltog i kapplöpningen om att utveckla den trådlösa telegrafen.

© Anonymous

Blok lyssnar intensivt och med tilltagande misstro, samtidigt som han i huvudet fort deschiffrerar signalen, som mottas i Morsekod.

Ett ord upprepas om och om igen – "rats" (råttor reds. anm.), ett ord som förutom att beteckna ett djur i gnagarfamiljen även är ett amerikanskt slangord för arroganta skitstövlar.

Blok är nära att tappa fattningen, men en sak är han säker på: Signalen kommer inte från Marconi. Men vem är det som ligger bakom de punkter och streck, som i hastigt tempo dyker upp på Morseremsan? Och vad betydde det?

Telegrafen förändrade världen

Det som inträffade denna junikväll 1903 var kulmen på en teknisk kapplöpning, som vid den här tiden hade pågått i omkring 71 år.

År 1832 fick amerikanen Samuel F.B. Morse idén att använda sig av en nyupptäckt naturkraft, elektromagnetismen, till att vidareförmedla meddelanden över långa avstånd med hjälp av elektriska impulser.

Via en elektromagnet kunde el röra en penna som återgav impulserna på en pappersremsa.

Fem år senare, 1837, lämnade Morse in sin patentansökan för telegrafen. Samtidigt uppfann han en kod med bokstäver som utgjordes av punkter och streck. Den enkla koden gjorde det lätt att effektivt deschiffrera meddelandena.

Telegrafen förändrade världen för alltid. Dittills hade mottagare fått vänta i dagar, veckor eller månader på att nyheter skulle komma fram med posten, ångbåten eller kuriren, men nu gick det att ta emot meddelanden från världens alla hörn så gott som ögonblickligen.

Tidningar kunde rapportera om avlägsna händelser samma dag de ägde rum.

Börsmäklare kände till hur aktiekurser och råvarupriser förändrades från minut till minut. Och i krig kunde officerare och generaler följa truppernas rörelser och genast flytta hela manskap till platser där behovet av förstärkningar var som störst.

Meddelanden flödade över hela världen, men inte vart som helst – bara längs telegrafkablar. Städer utan förbindelse, fartyg ute på havet och mottagare i änden av ett kabelbrott hade varit avskurna från all information , men det kunde en trådlös teknik råda bot på.

Och tekniken utvecklades i rask takt. År 1888 beskrev den tyske fysikern Heinrich Hertz – som sedan gav namn åt enheten för vågors frekvens – hur elektromagnetism kan sprida sig som vågor.

Under ett experiment med gnistor från en induktionsspole och en elektrisk ledare hopsnurrad i en spiral påvisade han signaler som sprids i luften.

Genom att upprätta ett så kallat gnistgap, ett mellanrum mellan två elektroder, kunde han få en gnista att hoppa mellan elektroderna och därmed skapa en radiovåg.

Vågorna kunde skickas ut som korta eller långa impulser – punkter eller streck – och deschiffreras med hjälp av Morsekoden. Den trådlösa telegrafen hade blivit till.

Marconi ignorerades i sitt eget hemland

Det var en sak att bevisa att trådlös kommunikation var möjlig men något helt annat att göra tekniken praktiskt användbar.

Denna uppgift föresatte sig italienske Guglielmo Marconi att lösa.

Som son till en välbeställd markägare hade han vuxit upp med privatundervisning och vid 18 års ålder uppvisade han så stort intresse för fysik att han fick närvara och ta del av undervisningen samt använda biblioteket och laboratoriet på Bolognas universitet.

Marconi, förste avsändare, gnistgap

Marconi tillverkade en första prototyp av sin gnistgapsändare i augusti 1895.

© Guglielmo Marconi

Uppfinningsrik italienare gör blixtkarriär

Med sina kunskaper från fysikstudierna började Marconi snart, med assistans av sin butler, Mignani, att experimentera med att bygga en trådlös telegraf i familjens hus.

Apparaten byggdes upp av en sändare och en mottagare. Sändaren bestod av en högspänningsgenerator som ledde in elektriska impulser i en antenntråd. Antennen skickade sedan vidare impulserna i luften som vågor.

En antenntråd på mottagaren kunde fånga in dessa vågor och skicka dem vidare till en så kallad resonanskrets, som bara tillät en viss vågfrekvens att passera. Vågorna i rätt frekvens skickades sedan till en så kallad telegrafnyckel, som översatte vågorna till punkter och streck – Morsekod.

Sommaren 1895 lyckades Marconi skicka en signal över ett avstånd på 750 meter. Kort senare byggde han ut antennen och ökade räckvidden till över tre kilometer.

Marconi förstod att han för att komma längre behövde mer pengar till utrustning och försök. Därför ansökte han om stöd från det italienska departement som ansvarar för post och telegraf.

När han inte fick något svar följde den nu 21-årige Marconi en väns råd och packade 1896 väskorna och reste till England.

Magiker uppfann radio på fritiden

Storbritanniens status som imperium hade gjort landet ledande inom telegrafi. Marconi förväntade sig därför att britterna också skulle vara intresserade av att investera i dess trådlösa efterföljare.

Cardiff Council Flat Holm Project

Postväsendets ingenjörer förbereder inför Marconis försök på den walesiska ön Flat Holm 1897.

© Cardiff Council Flat Holm Project

Han blev inte besviken. Amiralitetet i London såg genast möjligheterna i trådlös kommunikation och var ytterst intresserade av att föra vidare den nya tekniken.

Redan samma år tog Marconi ut patent nummer 12 039 på en metod för "förbättring av transmission av elektriska impulser och signaler och en apparat därför avsedd" – det första patentet någonsin på ett kommunikationssystem baserat på användandet av radiovågor.

Under kommande år skickade Marconi meddelanden över allt större avstånd.

År 1901 lyckades han skicka ett meddelande från sin sändare i Poldhu i Cornwall över Atlanten till Newfoundland i Kanada – ett avstånd på flera tusen kilometer. Transmissionen motbevisade kritikernas påstående att trådlös telegrafi över så stora avstånd var omöjliga på grund av jordens krökning.

Skeptikerna hade i princip rätt. Det är inte möjligt att dra en rak linje mellan Cornwall och Kanada, och transmissionen blev bara möjlig för att signalens väg inte var rät. Vågorna kröktes högt uppe i jonosfären och skickades tillbaka till Kanada.

Marconi var emellertid inte den enda som experimenterade med trådlös kommunikation.

Bland de mer färgrika konkurrenterna fanns den 39-årige britten Nevil Maskelyne. Maskelynes far, John Nevil Maskelyne, var uppfinnare och tusenkonstnär.

Han uppfann tekniken bakom betalningstoaletten, men huvudintäkterna kom från Egyptian Hall i London, en teater som specialiserade sig på föreställningar med fokus på magi och illusioner.

En av de populäraste attraktionerna i Maskelyne-familjens teater var "Psycho", en träfigur klädd i en dräkt som förde tankarna till Österns mystiker och löste matematiska problem, stavade svåra ord och spelade whist med publiken.

Psychos magi möjliggjordes troligen med hjälp av ett sinnrikt penumatiskt system med bälgar som styrdes från kulissen av Maskelyne och hans medhjälpare.

Nevil jr. var emellertid mer intresserad av vetenskap än trolleri, och när han inte uppträdde studerade han Hertz teorier och gjorde egna försök med elektromagnetiska vågor.

Försäkringsjätte lurade Maskelyne

Nevil Maskelyne kom långt med sina fysikexperiment.

Samtidigt som Marconi experimenterade med att skicka meddelanden över långa distanser lyckades Maskelyne skicka en signal från en varmluftsballong till en station på marken 16 kilometer bort.

Experimentet drog till sig uppmärksamhet från en man med stort inflytande i branschen, nämligen Henry Montague Hozier.

Den före detta officeren bestred det betrodda yrket som sekreterare för prestigefyllda Lloyd’s of London. Lloyd’s täckte genom ett system av syndikat skeppsägares förluster i samband med olyckor och katastrofer och spelade därför en viktig roll för Storbritanniens omfattande fartygstrafik.

Signal Hill, Newfoundland, Marconi

På 167 meter höga Signal Hill i Newfoundland, Kanada, tog Marconi emot den första transatlantiska signalen.

© Library and Archives Canada /McClures Magazine

Hozier hade anlagt ett nätverk av telegrafstationer längs kuststräckor i hela världen.

Telegrafen skulle göra det möjligt att rapportera om fartyg knutna till företaget, oavsett var de befann sig på jordklotet.

Att göra telegrafförbindelsen trådlös skulle lätta Hoziers arbete betydligt, bland eftersom den trådlösa till skillnad från den traditionella telegrafen skulle kunna installeras på alla fartyg.

Hozier erbjöd år 1900 Maskelyne ett affärsavtal som gick ut på att gemensamt utveckla och marknadsföra Maskelynes trådlösa telegrafapparat.

Hozier ångrade sig dock snart. Marconis apparater steg i popularitet, och den amerikanska passagerarångbåten SS Saint Paul hade exempelvis Marconis telegraf.

Fartyget blev den första atlantångaren som använde den trådlösa telegrafen för att meddela sin ankomst till Storbritannien och därmed kunna varsla anloppshamnen innan fartyget blev synligt.

Hozier blev så imponerad att bestämde sig för att göra affär med Marconi i stället. Den 26 september 1901 – omkring två månader innan Marconis transatlantiska sändning – ingick de båda männen ett avtal.

"Jag kan ställa in mina instrument så att inget annat instrument som inte är inställt på samma sätt kan snappa upp mina meddelanden." Guglielmo Marconi, februari 1903

Genom att betala Marconi 4 500 pund, nästan 7,5 miljoner kronor i dagens penningvärde, fick Hozier en plats i Marconis styrelse och garanterade samtidigt ett avtal med Lloyd’s of London åt Marconi.

Avtalet gav Marconi rätten att bygga telegrafstationer åt Lloyd’s. De tio stationerna fick följande 14 år bara använda Marconis telegraf och uteslutande kommunicera med fartyg utrustade med Marconis apparater. Avtalet innebar att Marconi i praktiken fick monopol på trådlös telegrafi.

Alla kunde tjuvlyssna på telegrafen

Maskelyne blev rasande. Men han skulle snart få sin hämnd.

Chansen kom när Eastern Telegraph Company 1902 anställde honom för att bygga en trådlös radiostation. Den skulle komplettera den telegraflinje som med kablar förband företagets huvudsäte i Porthcurno i Cornwall med imperiets mest avlägsna regioner i Indien och Australien.

Med sin temporära antenn fångade Maskelyne snart in signaler från Marconis station i Poldhu, som låg cirka 25 kilometer bort. Händelsen var anmärkningsvärd.

Marconi-företaget hade upprepade gånger hävdat att meddelanden skickade från deras stationer var strikt privata och inte kunde avkodas av utanförstående. Men beskeden var omisskännligen en del av kommunikationen mellan Marconi och fartyget Carlo Alberto.

Han behöll telegrafremsorna med Marconis meddelanden, medan han funderade på vad han skulle kunna använda dem till.

Under tiden som följde växte Maskelynes ilska mot rivalen, medan tidningar och tekniska tidskrifter fylldes med hyllningar av italienarens landvinningar.

Det som framför allt gjorde Maskelyne rosenrasande var att Marconi påstod att hans telegrafmeddelanden var helt konfidentiella och inte kunde fångas upp av andra, därför att han sände på en viss frekvens.

Maskelyne visste att påståendet inte var sant och i en artikel i tidningen The Electrician den 7 november 1902 gav han uttryck för sina åsikter.

Marconis meddelanden mellan Poldhu och Carlo Alberto var lätta att avlyssna, skrev han. Och – tillade han som för att gnida salt i såret – Marconi kunde inte skicka 15 ord i minuten, som han påstod utan högst fem.

Maskelynes kritik skapade oro bland Marconis aktieägare. De hade litat på italienarens försäkringar om att meddelanden skickade via hans telegrafnät inte kunde snappas upp av andra. Nu krävde både offentligheten och aktieägarna bevis i form av något test.

"Om herr Marconi klarar testet är jag säker på att han kommer att få helhjärtat stöd, inte bara från er tidning, utan från varenda ärlig engelsman", skrev en läsare till tidningen Morning Advertiser. Marconi stod fast vid sitt påstående om att signalerna var otillgängliga för andra.

"Jag kan ställa in mina instrument så att inget annat instrument, som inte har samma inställningar, kan fånga upp mina meddelanden", förklarade han för tidningen The St. James’s Gazette i februari 1903. Han gick motsträvigt med på att låta påståendet testas.

Poldhu, Wireless Station, Marconi

Avsändningsstationen i Poldhu utgjorde med sina fyra 66 meter höga master också utgångspunkten för många av Marconis experiment.

© Archive of Marconi Corporation, PLC

Den 4 juni 1903 skulle han skicka ett meddelande från avsändaren i Poldhu till Royal Institution. Maskelyne beslöt sig att lägga en fälla för rivalen. "Chansen var för bra för att inte ta tillvara", skrev han senare.

Säkerhet hamnade på dagordningen

Medan Marconis assistent Arthur Blok förberedde apparaten klar i Royal Institutions auditorium, intog Maskelyne sin plats vid sändaren hemma i Egyptian Hall och började sända.

Snart inkom ilskna meddelanden med ordet "råttor" som det genomgående temat.

Meddelandena följdes av en sammanhängande ärekränkande dikt – tydligt riktad mot Marconi. "There was a young fellow from Italy. He diddled the public quite prettily" – "Det var en ung man från Italien. Han lurade folket så lätt" – stod det.

Dikten uteslöt alla tvivel. Marconi var säkerligen utsatt för sabotage.

John Ambrose Fleming, en av Marconis närmaste samarbetspartner, hörde inte det klickande ljudet. Han var fullt upptagen med att presentera Marconi och hans apparat för publiken och var dessutom nästan döv.

Ingen annan hade heller hört ljudet av Maskelynes meddelanden, men olyckligtvis för Marconi berättade Blok senare för Fleming vad som hade hänt.

Fleming reagerade genom att skriva ett läsarbrev. "Jag skulle tro att teatern som har varit platsen för de mest fantastiska föreläsningsdemonstrationerna under ett århundrade hade uppskattat vetenskaplig vandalism som denna", skrev han rasande i brevet, som trycktes i tidningen The Times den 11 juni 1903.

"... vilka skällsord ska vi använda om handlingar som har utförts av människor som inte vill stå för sina påståenden efter att de har offentliggjorts?" Nevil Maskelyne, 1903

Fleming hade av en slump – och stick i stäv mot avsikten – på så sätt avslöjat Marconis säkerhetsbrister för hela landet. Och Maskelyne njöt av utvecklingen.

I ett läsarbrev i The Times avslöjade han sig genast som gärningsmannen. Men om Marconi hade haft rätt i att meddelandena var privata, så skulle han aldrig ha kunnat genomföra sitt trick, påpekade han.

"Om detta kallas vetenskaplig vandalism och liknande, vilket skällsord ska vi då använda om handlingar som har begåtts av personer som inte vill stå för de uttalanden de själva ha lagt fram offentligt?", frågade han retoriskt.

Avslöjandet väckte bestörtning, men loppet var redan kört för Maskelyne och Marconis kritiker. Den italienske uppfinnarens arbete med den trådlösa telegrafen hade kommit för långt för att någon på allvar skulle kunna hota hans position.

År 1909 fick han Nobelpriset i fysik för sitt arbete och än i dag minns han som uppfinnaren av den trådlösa telegrafen.

Maskelyne fick se sig slagen och återgick till sitt gamla yrke som trollkarl. Han gav bland annat ut handboken Our Magic, som anses vara en klassiker och levde ett i övrigt stillsamt liv.

Marconi blev rik av sin uppfinning och blev president för den kungliga akademin i Italien 1930. Som uttalad fascist åtnjöt han stort erkännande när Mussolini kom till makten i Italien, och Marconi var till och med medlem i det mäktiga Gran Consiglio del Fascismo – Fascismens Storråd – fram till sin död 1937.

Maskelyne gick bort 1924. Han blev inte den trådlösa telegrafens pionjär, men blev den första som avslöjade en av masskommunikationens största svagheter: attacker av hackare.

Risken för avlyssning, manipulation och andra ingripanden i kommunikationen blev en viktig del av utvecklingen av både den trådlösa telegrafen och dess efterträdare under 2000-talet.