Kartograf gjorde jorden platt – igen

År 1543 får den polske astronomen Nicolaus Copernicus sitt verk "Sex böcker om de himmelska kretsloppen" utgivet. Där slår han en gång för alla fast att jorden är rund. Men bara 26 år senare gör kartografen Gerardus Mercator jorden platt igen.

Mercator föddes år 1512 i staden Rupelmonde i vad som i dag är den flamländska delen av Belgien. Familjen var förmögen och Mercator kunde bland annat utbilda sig vid det högt ansedda universitetet i Leuven. Men han föll i onåd i den konservativa, akademiska miljön.

Den unge studenten hade svårt att få katolska kyrkans traditionella världsbild att överensstämma med de upptäckter och resultat som moderna vetenskapsmän publicerade under 1500-talets början. Han tvingades ge upp drömmen om en karriär inom universitetsvärlden.

I stället kastade sig den händige flamländaren över den moderna trycktekniken: kopparstick. Ett motiv ristades in i en kopparplåt som därefter användes för att trycka motivet på papper.

Han var skicklig på precisionsarbete, något han även utnyttjade för att bygga vetenskapliga instrument. Tillsammans med den kände matematikern, kartografen och instrumentmakaren Gemma Frisius tillverkade han en stjärnglob år 1535.

Mercators bidrag var att gravera in himlakropparna på kopparklotet, och arbetet väckte troligen hans intresse för kartografi.

De påföljande åren blev kopparstick Mercators huvudsyssla, men han började även rita kartor på egen hand.

Vid den här tiden använde sig de flesta kartografer av andras verk som förlaga till sina kartor, och sättet att återge jordens välvda ytor hade varit oförändrat i flera hundra år.

Romerska kartor var de bästa

1500-talets kartografi byggde på det arbete som den grekiske matematikern, astronomen och geografen Klaudios Ptolemaios hade utfört 1 400 år tidigare.

Ptolemaios visste att jorden var rund men han gjorde själv inga upptäckts­resor och det enda han – och de flesta andra invånare i romarriket – kände till var världen kring Medelhavet.

Omkring år 150 skrev han boken Vägledning inom geo- grafin där han för första gången delade in jorden i längd- och breddgrader. I verket placerar han ut ett antal orter i koordinatsystemet och anger dessutom flera metoder för att återge den runda jorden på en platt karta.

I våra ögon är kartorna grovt uppskissade, men det beror snarare på Ptolemaios bristande kunskaper om jordens storlek och landmassor, än på brister i den kartografiska metoden.

I flera århundraden byggde kartografer vidare på Ptolemaios kartor och förbättrade dem med nya upptäckter och mer exakta mått. Grunden i världens kartsamling byggde dock fortfarande på hans projektionsmetoder.

Luther satte Mercator i fängelse

Gerardus Mercator ansåg emellertid att det var dags för förnyelse från grunden, både religiöst och kartografiskt. Det förstnämnda fick honom att ansluta sig till Luthers protestantiska rörelse, vilket ledde till att han år 1544 dömdes för kätteri.

Efter sju månader i fängelse frigavs Mercator, och några år senare flyttade han till Duisburg i nuvarande Tyskland – troligen för att slippa undan religiös förföljelse. Här slog han sig ned som kartograf och nådde stora framgångar.

Gerardus Mercator producerade flera nya, exakta kartor och började snart undervisa vid stadens universitet. År 1569 utnämndes han till hovkartograf hos traktens mäktige hertig Wilhelm den rike av Jülich-Kleve-Berg.

Samtidigt som Mercator ritade sina kartor seglade äventyrslystna sjöfarare allt längre bort i världens avkrokar. Med sig hem hade de inte bara exotiska varor, utan också nya kunskaper om klotets geografi.

Fartygens sjökort var fortfarande framställda enligt Klaudios Ptolemaios urgamla metoder, och Mercator ville ge sjöfararna en helt ny världskarta som var lättare att navigera efter ute på haven.

Världen skulle bli fyrkantig

Sedan antiken hade kartograferna delat in jordklotet i öst-västliga breddgrader och nord-sydliga längdgrader. Avståndet mellan breddgraderna är detsamma från ekvatorn till polerna.

Längdgraderna däremot närmar sig varandra vid den ena polen, skiljs åt vid ekvatorn och samlas åter vid den motsatta polen.

När kartograferna tillverkade två­dimensionella kartor återgav de alltid längd- och breddgrader som kurvor, och på dessa kartor var det svårt för navigatörerna på fartygen att staka ut en kurs.

Därför tog Mercator på sig en uppgift: Han tänkte uppfinna en kartprojektion där både längd- och breddgrader var räta linjer som förvränger landmassornas form så lite som möjligt. På en sådan karta skulle det vara enkelt för navigatörerna att rita in en kurslinje med linjal.

År 1569 presenterade Mercators kartografiska verkstad den revolutionerande världskartan med namnet Nova et aucta orbis terrae descriptio ad usum navigantium emendate accomodata – "Ny och förbättrad återgivning av världen anpassad till korrekt navigation".

Matematiken bakom är komplex

Ingen vet hur Mercator kom fram till sin projektion. Beräkningarna bakom kartan är mycket komplicerade men idén är enkel: Först sträcks avståndet mellan längdgraderna ut så att de inte längre möts vid polerna utan i stället blir parallella linjer.

Det medför att landmassor, sjöar och hav mot polerna blir bredare – ju längre ifrån ekvatorn, desto mer måste de dras ut på bredden för att längdgraderna ska bli parallella.

För att motverka denna förvrängning av den verkliga formen ökar därför även avståndet mellan breddgraderna. Ju längre från ekvatorn, desto mer måste avståndet dras ut.

Resultatet blir en världskarta där landmassorna inte har korrekta ytor i förhållande till varandra, men där kompassriktningarna å andra sidan alltid är räta linjer. Mercator hade därmed omvandlat det runda jordklotet till en platt rektangel.

Med nytt ur blev kartan populär

Den geniala kartan borde ha varit varje navigatörs dröm – men Mercator var för långt före sin tid. Sjömän var ett konservativt, skrockfullt släkte med bestämda åsikter.

De var vana vid att navigera efter stjärnorna och använde sig av primitiva navigationsinstrument, exempelvis ett astrolabium – föregångare till sextanten. Ingen vågade ge sig ut på världshaven med en karta ritad av en universitetslärare som aldrig varit till sjöss.

Dessutom hade sjömännen inget sätt att ta reda på vilken längdgrad de befann sig på, och utan den uppgiften var Mercators karta lika dålig som alla andra sjökort.

Gerardus Mercator föreslog själv att sjöfararna skulle använda portabla ur för att bestämma längdgraden, men klockorna på 1500-talet var inte tillräckligt precisa.

Inte förrän den brittiske urmakaren John Harrison 150 år senare uppfann ett mycket exakt och robust skeppsur kunde sjöfartens navigatörer bestämma exakt position.

Med den uppfinningen blev Mercators projektion mycket populär. Den berömde upptäcktsresanden James Cook använde exempelvis John Harrisons ur och Gerardus Mercators karta under sina tre stora vetenskapliga sjöresor, och än i dag är den snart 500 år gamla projektionen den allra vanligaste på sjökort.

Kartsamling första atlasen

Sedan han gett ut den revolutionerande världskartan ägnade sig Mercator åt ett gigantiskt projekt.

Han tänkte samla fakta om världens skapelse, historia, geografi och politik i ett stort verk. Han började med att tillverka de kopparplåtar som skulle användas vid tryckningen av verkets världskarta.

År 1585 gav han ut de första kartorna, fyra år senare kom ytterligare en serie och år 1595 publicerades kartsamlingen med titeln Atlas Cosmographicae. Mercator var därmed den förste som kallade en samling kartor för ”atlas”.

Dessvärre hann Mercator aldrig själv se sin färdiga atlas. Arbetet med kartorna hade varit mycket betungande och kartografen var en gammal man.

Han dog i december 1594, 82 år gammal, och hans son Rumoldus stod för utgivningen av Atlas Cosmographicae. Den stora atlasen återutgavs otaliga gånger efter Mercators död, och i dag betraktas han som en av kartografins viktigaste upphovsmän.