Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

För 75 år sedan: Atombomben smälte öken till glas

I största hemlighet anlitar USA 125 000 forskare och arbetare som tillsammans ska utveckla ett vapen för att få slut på andra världskriget. Tidigt på morgonen den 16 juli 1945 blickar fysiker och militärer ut mot New Mexicos horisont. För första gången i historien ska ­kärnenergi släppas lös.

Joe Raedle/Getty Images

Nedräkningen hade börjat. 20 minuter senare skulle det team av forskare som hade utvecklat domedagsbomben få veta om deras enastående insatser burit frukt. Alla väntade, ängsliga och spända.

Dagarna före sprängningen av världens första atombomb hade forskarna slagit vad med varandra. Flera trodde att bomben inte skulle fungera alls medan andra var rädda för att den skulle utplåna hela New Mexico.

Många satsade sina pengar på att den skulle antända hela atmosfären och göra slut på mänskligheten.

Spridda grupper av meniga soldater, officerare och vetenskapsmän stod och småpratade cirka 15 kilometer från bomben. De flesta hade väntat hela natten och stampade i ökensanden för att hålla värmen.

Då och då spanade de mot sydost, mot The Gadget (”Manicken”). Alla bar svetsglasögon för att skydda ögonen ifall de inte skulle hinna vända bort ansiktet från explosionen.

Reläer och kablar på utsidan av The Gadget, världens första atombomb, garanterade att sprängladdningarna runt plutoniumkärnan utlöstes i samma ögonblick.

© Corbis/Getty Images

”Ta på glasögonen”, kommenderade en officer.

”Åt helvete med dem”, svarade en fysiker. ”Om det så blir det sista jag ser så vill jag se detta.”

Plötsligt steg röda signalraketer upp över öknen. Om några sekunder skulle de veta om de hade väntat förgäves.

Världen gick in i en ny era

Experimentet var kulmen på flera decenniers forskning. Omkring år 1900 drog fysikerna Pierre och Marie Curie slutsatsen att atomkärnan kunde frigöra enorma mängder energi.

De visste att kärnan bestod av tätt sittande neutroner och protoner som hölls samman av sin inbördes bindningsenergi. Om partiklarna skildes åt skulle energiurladdningen bli miljontals gånger större än om samma ämne förbrändes på konventionellt vis.

Tidigare hade atomkärnan ansetts vara stabil och odelbar. Makarna Curie visste bara inte hur man kunde utnyttja energikällan i praktiken.

Fram till 1930 gjordes bara små och få framsteg. Till och med fysikern Albert Einstein avvisade teorin att energiurladdningen från atomkärnan kunde ske snabbare än vid naturlig radioaktiv strålning.

Inte förrän 1932 lyckades britten John Cockcroft och irländaren Ernest Walton klyva en atom. Klyvningen frigjorde dock inte tillräckligt med energi för att starta en kedjereaktion.

Video: Atombombens storebror raderade Stillahavsö.

1952 testsprängde USA världens första vätebomb med namnet Ivy Mike. Se när det 150 miljoner grader varma eldklotet stiger mot himlen.

Genombrottet kom i december 1938. Tyskarna Otto Hahn och Fritz Strassman upptäckte att de kunde klyva kärnor av grundämnet uran.

Kort därefter upptäckte franska fysiker att klyvningen frigjorde neutroner från atomkärnan i uran.

Nu började man fundera över om dessa ”fritt svävande” neutroner kunde klyva de intilliggande uranatomerna och på så sätt starta en explosiv kedjereaktion.

I Europas instabila politiska miljö såg många politiker en militär möjlighet i upptäckten. Den 1 september 1939 invaderades Polen av Hitler. Andra världskriget var ett faktum.

Av en slump publicerades samma dag en artikel av den danske fysikern Niels Bohr i den vetenskapliga tidskriften Physical Review.

Han skrev att med rätt mängd uran-235, en ovanlig variant av grundämnet, kunde man frigöra en ofattbart stor mängd energi.

Forskarna skulle lösa tre problem

Redan före krigsutbrottet flydde många av världens skickligaste fysiker från Tyskland. År 1940 varnade flera av dem den engelska regeringen för att Tyskland hade för avsikt att konstruera en domedagsbomb.

Varningen skickades vidare till britternas alla allierade. Snart forskade hela världen på den nya superbomben.

Produktionen av atombomben ägde rum i hela USA. Anläggningen i Oak Ridge i delstaten Tennessee försåg fysikerna med uran-235.

© Bettmann/Getty Images

Utmaningen utgjordes av tre delar: Att komma fram till hur stor Bohrs ”rätta mängd uran-235” var, att hitta uranet och att konstruera bombens mekanik.

Dyrast var att skaffa fram uran-235. Mer än 99 procent av allt uran på jorden är uran-238; endast 0,71 procent är uran-235. Att åtskilja varianterna kräver enorma mängder energi.

Räknefel stoppade nazistbomb

Tyskarna fick en bra start och byggde snabbt en effektiv reaktor. Den ledande tyske forskaren Werner Heisenberg satsade allt på en särskild process som krävde tungt vatten.

Att framställa tungt vatten är enormt energikrävande, men tyskarna hoppades kunna utnyttja billig vattenkraft i det ockuperade Norge.­ Efter de allierades sabotage mot den norska fabriken för tungt vatten i Rjukan fick emellertid tyskarna aldrig tillräckliga mängder.

Dessutom räknade tyskarna fel. De trodde att bomben krävde hundratals kilo uran-235 och betraktade kostnaderna som oöverkomliga. Nazisternas atomprogram föll sakta men säkert samman. Det visste de allierade inte om, utan de fruktade hela tiden att tyskarna skulle få bomben först.

Större än USA:s bilindustri

Amerikanerna räknade med att de tyska forskarna låg två år före dem. År 1941 bestämde sig president Roosevelt för att dra i gång det största vetenskapliga projekt som världen dittills skådat.

I all hemlighet avsatte han två och en halv miljard dollar till Manhattanprojektet, vars namn kom av att hela projektet samordnades från ett diskret kontor på Manhattan i New York.

Fysikern och ­generalen var ett omaka par

Den ene var en odisciplinerad teoretiker, den andre officer och pragmatiker. ­Tillsammans lyckades de hålla det enorma Manhattanprojektet på rätt kurs.

Till projektet anlitades nu varenda fysiker, kemist, ingenjör och student som gick att uppbringa. Till och med meniga soldater med endast grundläggande kunskaper i fysik fick en tågbiljett och en order stämplad med ordet ”hemlig” i handen.

De fick order om att inställa sig på någon av de många kolossala fabriksanläggningar som växte upp i glest befolkade områden. Totalt anställdes över 125 000 personer.

Trots projektets storlek lyckades man hemlighålla arbetet dels för att det bara var en handfull personer som kände till projektets verkliga omfattning, dels för att utvecklingen av atombomben skedde på så många olika platser i landet att det var svårt för utomstående att skaffa sig en överblick över det hela.

Högutbildade akademiker, studenter och soldater samarbetade på de många hemliga anläggningarna.

© Scanpix/Corbis

När de hemliga fabrikerna skrev kontrakt med tusentals arbetare skedde det med ordern att de ”inte fick veta vilket som var arbetets överordnade syfte, men att det skulle serveras biff till middag varje kväll”.

På grund av kriget och den växande patriotismen ställde folk inte så många kritiska frågor när militären kallade.

När projektet var som mest intensivt var det större än hela den amerikanska bilindustrin, och förbrukade tio procent av USA:s totala elproduktion.

Fick 6 000 ton silver

Projektets första viktiga delmål uppnåddes i en källare på University of Chicago. På universitetets squashbana lyckades den italienske fysikern Enrico Fermi i december 1942 bygga en liten atomreaktor, starta kedjereaktionen och stoppa den igen.

Förhållandena tillät dock inte att man gjorde beräkningar på kedjereaktioner som var stora nog för den framtida bomben.

Nästa steg var därför att bygga fler och större reaktorer. Ett problem blev att skaffa tillräckligt med koppar till de elektriska delarna.

Det löstes genom att forskarna ingick ett avtal med den amerikanska riksbanken, som trycker sedlar och präglar mynt, och fick låna 6 000 ton silver. Silver är en bra ledare och kunde därmed användas i magnetspolar och elektriska ledningar i stället för koppar.

Ingen idétorka i öknen

Det räckte förstås inte bara med stora fabriker. Manhattanprojektets främsta fysiker och ingenjörer inkvarterades i husvagnar utanför den lilla staden Los Alamos i ett ödsligt och högt beläget ökenområde i delstaten New Mexico.

En enda slingrande grusväg ledde in till Manhattanprojektets hjärta.

Projektets bästa ingenjörer och fysiker inkvarterades på hemlig ort utanför Los Alamos i New Mexicos öken.

© Corbis/Getty Images

Isolerade från omvärlden skulle de slipade hjärnorna räkna ut hur mycket uran-235 som krävdes och hur de skulle konstruera själva bomben.

År 1943 arbetade 250 vetenskapsmän i Los Alamos. Två år senare var antalet 3 500, och många av dem hade fru och barn med sig. Det bildades ett levande minisamhälle där provisoriska byggnader sattes upp i rasande fart och placerades huller om buller i det dammiga landskapet under den ständigt klarblå himlen.

Mellan bostadsbarackerna hängde kläder och nytvättade blöjor på torklinorna. Medan kvinnorna försökte få vardagen att fungera slet männen dygnet runt med kolvar, geigermätare och formler i laboratorierna.

Men de hade trots allt tid för annat också. Flera gånger i veckan gick invånarna på stora cocktailpartyn för att hälsa de senast inflyttade välkomna. Kvinnorna födde så många barn att förlossningsavdelningen på det spartanskt inredda sjukhuset överbelastades. Mellan festerna roade man sig med teaterkvällar och filmvisningar.

Trots det sorglösa livet var samhället topphemligt och alla familjerna var i praktiken inlåsta. De fick till exempel finna sig i att all in- och utgående post censurerades.

Fysikerna satsade på två bombtyper

Redan från början arbetade forskarna med två olika sorters atombomber: En baserad på uran och en baserad på plutonium – ett starkt radioaktivt ämne.

Plutonium framställdes på University of California år 1940. Ämnet var snabbare och billigare att producera än uran-235, men det var instabilt. Mekaniken i plutoniumbomben var därför betydligt mer komplicerad.

USA byggde två sorters bomber

Manhattanprojektets fysiker skapade två olika atombomber. Den primära bomben innehöll uran-235 och hade en relativt enkel konstruktion. Uranet var dock svårt att skaffa fram. Därför konstruerade forskarna även en betydligt mer komplex plutoniumbomb.

© Claus Lunau

Little Boy: Uranstycken slås ihop

  • Sprängladdning detonerar

    Radarn registrerar att atombomben befinner sig på önskad höjd över marken. Därefter utlöses en konventionell sprängladdning och exploderar bakom ett koppformat uranstycke.

  • Uran friges

    Uranstycket åker genom ett metallrör.

  • Kedjereaktion startar

    Det koppformade uranstycket når ett cylinderformat uranstycke. Tillsammans uppnår de den så kallade kritiska massa, cirka 50 kilo, vid vilken uranatomerna börjar klyvas. Kedjereaktionen är i gång och bomben exploderar.

© Claus Lunau

Fat Man: Sprängladdningar ­pressar ihop plutonium

  • Sprängladdningar detonerar

    Sprängladdningar fördelade runt bombens mitt detonerar på önskad höjd.

  • Plutonium pressas ihop

    Trycket pressar ihop ett tjockt skal av aluminium runt en centralt placerad plutoniumkula.

  • Neutroner skickas ut

    I plutoniumkulans mitt finns en så kallad neutroninitiator, vars kemiska sammansättning fortfarande är en militär hemlighet. Trycket från
    det omgivande plutoniumet pressar samman neutroninitiatorn, vilket får den att avge neutroner.

  • Kedjereaktion inleds

    Neutronerna klyver plutoniumet och kedjereaktionen startar. Bomben exploderar.

Trots många dispyter mellan militären och forskarna, vetenskapliga bakslag och stora svårigheter att skaffa fram material till fabrikerna lyckades man på endast 27 månader genomföra det som inget annat land klarat.

Sommaren 1945 hade de gigantiska fabrikerna tillsammans framställt cirka 50 kilo uran-235 och så mycket plutonium att det räckte till två atombomber.

Bomberna uppkallades efter sin form: Little Boy och Fat Man. De skulle komma att släppas över civila japaner.

Tre atombomber detonerade sommaren 1945

Trots att det bara fanns en begränsad mängd plutonium beslutade sig forskarna för att använda en del av det till en testbomb. De var nämligen osäkra på om plutonium-bomben skulle fungera.

Testbomben kallades The Gadget (Manicken) och var identisk med Fat Man. Att Little Boy med sin dödliga last av uran-235 skulle explodera var forskarna säkra på, för den tekniken var ganska
enkel.

Sanden blev till glas

Det tog tre dagar att montera testbomben. För att simulera effekten av en bomb som släppts från ett flygplan placerades den högst upp i ett 20 meter högt ståltorn.

Bomben skulle sprängas klockan 04.00, men regn och åska försenade nedräkningen, som i stället påbörjades klockan 05.10.

Bomben, som exploderade 20 meter ovanför marken, skapade en tre meter djup krater.

© Corbis/Getty Images

Två bunkrar hade byggts på betryggande avstånd från testområdet. Från dem följde officerarna och vetenskapsmännen provsprängningen.

Bland dem fanns både projektets vetenskaplige chef Robert Oppenheimer och dess militära ledare Leslie R. Groves. De låg platt på marken, och liksom alla andra som övervakade provsprängningen bar de skyddsglasögon.

Klockan 05.29 detonerade bomben. Det var som om världen badade i kritvitt ljus. Åskådarna bländades trots att de blundade. I flera sekunder lystes bergen upp av det enorma eldklotet och en orkan av glödhet luft spred sig åt alla håll.

Efter 40 sekunder kom tryckvågen och ett domedagsdån som hördes 32 mil bort. En 1,2 mil hög svamp steg upp mot himlen. Ökensanden smälte och blev till en glasliknande, radioaktiv massa.

Två månader efter explosionen återvände Robert Oppenheimer och general Groves till resterna av det 20 meter höga tornet som testbomben placerats i. Sanden hade smält till glas.

© Getty Images

”Den fungerade”, konstaterade Robert Oppenheimer torrt. Några timmar senare citerade han en hinduisk text: ”Jag har blivit döden, den som förstör världar.”

Trots att ljusskenet och svampmolnet sågs av många och dånet hördes av ännu fler lyckades militären hemlighålla orsaken.

I ett endast 50 ord långt pressmeddelande hävdade militären att dånet kommit från en explosion i ett avlägset beläget ammunitionsförråd. ”Ingen skadades i explosionen”, konstaterade man.

Hitler var död – nu gällde det Japan

I Europa hade kriget tagit slut några månader tidigare. I Stilla havet pågick det fort­farande, och striderna mellan USA och Japan var extremt blodiga. Amerikanerna hade insett att Japan inte tänkte kapitulera.

Under slaget om ögruppen Okinawa 150 mil söder om japanska fastlandet hade USA några veckor tidigare förlorat 12 500 man och japanerna drygt 100 000.

Kejsarens trupper stred fanatiskt till sista blodsdroppen och amerikanerna fasade för våldsamma slag under en kommande invasion i Japan.

Hiroshima skonades från de amerikanska bombningarna av japanska städer, men klockan 08.15 den 6 augusti 1945 släppte B-29:an Enola Gay bomben Little Boy. 43 sekunder senare exploderade den cirka 580 meter ovanför marken. 140 000 människor dog.

© Bettmann/Getty Images

Månaderna före provsprängningen hade bombplan flugit över delstaten Utah med attrapper av Fat Man och Little Boy.

Några veckor efter provsprängningen gav den amerikanske presidenten Harry S. Truman order om att släppa den första bomben.

Han hoppades att vapnet skulle få japanerna att ge upp. Bombplanet stod redan klart när ordern kom. Samma dag som provsprängningen ägde rum lastades Little Boy på en jagare som förde bomben till en amerikansk bas på stillahavsön Tinian.

Även den andra bomben, Fat Man, transporterades till ön. Båda bomberna gjordes klara att användas. Den 6 augusti 1945 satte B-29-bombplanet Enola Gay kurs mot Hiroshima.

Tusentals japaner dog bråkdelen av en sekund efter att de sett ljusskenet. Tusentals andra i stadens utkanter fick en långsam och plågsam död, de flesta på grund av svåra brännskador. 140 000 personer dog och av stadens 76 000 byggnader lades 70 000 i ruiner.

Förödelsen var så omfattande att alla kommunikationer bröts. Inte förrän dagen därpå fick den japanska regeringen veta vad som hade hänt.

Japan vägrade emellertid att kapitulera. Tre dagar senare släppte USA därför Fat Man över Nagasaki. Ytterligare 80 000 ­japaner dog.

Tidningsredaktionerna var övertygade. Kärnvapnen skapade fred i världen.

Den 15 augusti kunde de japanska lyssnarna höra sin kejsare tala i radio: ”En ny och fasansfull bomb med en helt oberäknelig förmåga att förstöra har tagit många oskyldiga människors liv.”

Medan han talade förklarade kejsaren det hittills otänkbara: Att den uppgående solens land kapitulerade villkorslöst.

Efterspel: Världen hotades av 78 000 atombomber

USA försökte hemlighålla receptet på atombomben. Det lyckades man dock inte med. Sovjetiska agenter kom över viktiga dokument och en potentiellt förödande kapprustning inleddes.

De första fyra åren efter andra världskriget var USA den enda kärnvapenmakten, men redan år 1949 ­meddelade Sovjetunionen att de hade testat en atombomb. Kalla kriget hade börjat – med extrem upprustning och hot om ömsesidig utplåning.

När arsenalerna var som störst hade USA 33 000 och Sovjetunionen 45 000 kärnstridsspetsar.

Nedrustningsförhandlingar har gjort att tusentals bomber nedmonterats, så världens totala antal kärnvapen är nu cirka 13 900. Nio länder räknas i dag som kärnvapenmakter: USA, Ryssland, Frankrike, Kina, England, Israel, Nordkorea, Indien och Pakistan.

Vätebomben överträffar allt

Historiens största mänskligt skapade explosion, detonationen av den sovjetiska vätebomben Tsar Bomba, ägde rum år 1961. Explosionen var 1 500 gånger kraftfullare än Hiroshima- och Nagasakibomberna tillsammans, och ljusskenet syntes hundra mil bort.

Läs också:

Vetenskapshistoria

ARKIVET: Romarrikets läkare skar in till benet

14 minuter
human zombie
Vetenskapshistoria

VETENSKAPENS ARKIV: Läkare förvandlade patienter till zombier

7 minuter
Vetenskapshistoria

FRÅN ARKIVEN: Solförmörkelser varslade om död och olycka

7 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj