Bell hann ta telefonen före konkurrenterna

USA förenas

I början av 1800-talet färdas information långsamt. Om en morbror som exempelvis har flyttat från den amerikanska östkusten för att söka lyckan i väst, råkar ut för en skada, kan det ta veckor eller månader innan familjen underrättas.

Brev, meddelanden och tidningar transporteras med häst och vagn, och år 1850 tar det exempelvis 30 dagar att skicka ett meddelande de drygt 1 700 kilometerna från Kansas City i Missouri till Salt Lake City i Utah. Morbrodern kan vara död och begraven långt innan familjen får veta något.

Allt detta ändrades när telegrafen uppfanns. Med hjälp av elektriska impulser som sändes genom en ledning kunde meddelanden, som det tidigare tagit flera månader att förmedla, nu levereras på ett par minuter.

Telegrafen fungerar genom att en telegrafist trycker på en morsenyckel – en liten apparat som skickar en elektrisk impuls genom ledningen när den trycks i botten.

Samuel Morse, en av uppfinnarna av telegrafen, utvecklade en kod, så att de elektriska impulserna kan översättas till bokstäver. En operatör i den andra änden registrerar impulserna, översätter dem tillbaka till bokstäver och antecknar meddelandet på ett papper, som kan levereras till rätt mottagare.

På bara 25 år restes det telegrafmaster kors och tvärs över hela USA och 1861 öppnades den första förbindelsen som sträckte sig från kust till kust. Meddelanden kan nu färdas 5 000 kilometer tvärs över kontinenten på ett par minuter, och fem år senare förbands London med USA via en ledning på Atlantens botten.

Det tar dock inte lång tid förrän flera uppfinnare får idén att man via ledningarna inte bara kan skicka skrivna meddelanden i kod. Det måste vara möjligt att överföra tal också.

Immigrant får idé till telefon

En av de uppfinnare som fick idén om att skicka ljud genom telegrafledningarna, var den italienska immigranten Antonio Meucci. Efter att ha utbildat sig till maskiningenjör i Florens anställs han 1834 som scenassistent på en teater i staden.

På teatern bygger han olika apparater, bland annat ett slags rörtelefon, som ska underlätta kommunikationen mellan scenen och teaterns kontrollrum.

Meuccis telefon använder inte elektriska signaler, utan använder ett rör för att fånga upp och riktningsbestämma ljudvågorna – precis som de rör som i dag finns på en del lekplatser, där du kan viska i en tratt så att någon annan kan höra dig i andra änden av lekplatsen.

Tiden på teatern i Florens blir kort. Meucci stöder Risorgimento-rörelsen, som kämpar för att förena Italien till ett kungarike, och måste fly landet. Tillsammans med sin fru landar han i Kuba och får jobb på Teater Tacón i Havana. Där får han snart nya uppgifter och glömmer bort allt om telefonen.

Under mer än tio år arbetar Meucci på teatern och bygger bland annat ett avancerat vattenreningssystem. Han kan dock inte låta bli att experimentera.

Som en bisyssla startar han en mindre fabrik, där han belägger järn med andra metaller med hjälp av elektricitet – en teknik kallad elektrogalvanisering. Arbetet väcker med tiden hans intresse för hur elektricitet kan användas till andra syften – bland annat medicinsk behandling.

År 1849 försöker han behandla ledgångsreumatism med elektriska stötar – en behandling som vi i dag vet fungerar. Mitt under behandlingen av en patient får Meucci dock en idé. När patienten på britsen, som har en elektrod i munnen, stönar av smärta låter det som om han pratar rakt in i örat på Meucci, som befinner sig i rummet bredvid. Meucci blir förundrad.

För att undersöka fenomenet sätter han genast en elektrod i sitt öra och hör genast ljudet från patienten tydligt. Utan att veta om det har han upptäckt den så kallas elektrofoniska effekten". Örat kan uppfatta elektriska impulser som ljud. I det ögonblicket får Meucci idén till den moderna telefonen.

Dövlärare ökar bandbredden

Medan Antonio Meucci grubblar över möjligheterna med de elektriska signalerna, så agerar skotskfödde Alexander Graham Bell.

Bell blir dövlärare precis som sin far, Alexander Melville Bell. Alexander uppfinner år 1867 en effektiv metod för att lära döva att tala tydligt. Eftersom döva inte kan höra sin egen röst har de ofta svårt att lära sig uttala orden rätt. Alexander Bells metod illustrerar för de döva hur de ska placera tungan i munnen, vilket hjälper dem att uppnå rätt uttal.

När familjen Bell flyttar till Nordamerika år 1871 får den unge Bell jobb på en skola för dövstumma i Boston. Han har med sig pappans metod som nu har blivit berömd. Men Bell vill inte bara undervisa.

Han är full av ett brinnande intresse för vetenskap och längtan efter att utforska ny teknik. Därför ger han sig i kast med att förbättra telegrafen, som vid den tiden utvecklas i ett rasande tempo.

Den första milstolpen var duplextelegrafen, som kan skicka två signaler samtidigt och ett par år senare uppfann Thomas Edison en metod för att skicka fyra signaler. Nu har kapplöpningen startat efter att bli först med att ta fram en telegraf som kan skicka ännu fler signaler samtidigt.

Bell utvecklar en teknik för att dela upp signalen i en telegrafledning i tio kanaler eller band. De olika banden har olika frekvenser. Med hjälp av små anordningar som påminner om stämgafflar och som är inställda på frekvensen i de olika banden kan många meddelanden skickas och tas emot samtidigt.

Bell inser snart att tekniken kan användas till något helt annat. De olika frekvenserna kan användas till att skicka toner – musik – genom telegrafledningarna. Och därifrån är steget kort till att överföra röster och tal. Men det tar flera år innan Bell lyckas bygga en apparat som kan skicka och ta emot tal.

Kapplöpningen är oavgjord

Vad Bell inte vet är att en annan uppfinnare 1 500 kilometer därifrån arbetar med exakt samma sak.

I Chicago jobbar uppfinnaren Elisha Gray med att optimera telegrafen ytterligare. Han har i flera år varit anställd av Western Union Telegraph Company – de första som lyckades koppla ihop USA:s östa- och västkust med kablar – och utvecklar ny utrustning åt dem.

År 1874 konstruerar Elisha Gray en telegraf som använder samma principer som Bell använder. Han lyckas också sända signaler på tio band samtidigt. Och Gray är också fullt medveten om att uppfinningen kan vidareutvecklas till att överföra tal.

En kall decemberdag 1874 i en kyrka i Chicago-förstaden Highland Park visar Gray upp sin uppfinning. Han demonstrerar framför åskådare med tappade hakor hur en melodi kan sändas från en apparat till en annan, men han har inte lyckats lösa utmaningen med att överföra röster än.

Bell och Gray ligger nu sida vid sida i kapplöpningen om att uppfinna den första telefonen – men de ligger långt efter Antonio Meucci som nu har byggt prototyper i mer än 20 år.

Meucci är otursförföljd

År 1850 – året efter att Meucci första gången fick idén till telefonen – lämnar han Kuba och slår sig ned i New York i USA. I Kuba har han tjänat en mindre förmögenhet – 5-6 miljoner kronor i dagens värde – och den italienske entreprenören använder en stor del av förmögenheten till att köpa ett hus, bygga ett laboratorium i källaren och starta en stearinljusfabrik.

I laboratoriet fokuserar han under åren som följer all sin energi på att bygga en telefon utan nå ända fram, men så drabbas hans hustru av sjukdom. Hon blir sängliggande och det gör Meuccis ännu mer fokuserad.

År 1856 installerar han en av sina experimentella telefoner i huset, så att han kan kommunicera med henne trots att hon befinner sig flera våningar ovanför honom.

Under många år försöker han samla ihop pengar till att påbörja produktionen av sin telefon, som han kallar en telettrofono.

Men han lyckas inte övertyga investerare. Kanske för att han trots tio år i USA talar extremt dålig engelska. Stukad försöker han samla in pengar i den italienska immigrantmiljön, men även där utan framgång.

Och Meuccis otur fortsätter. År 1871 går hans fabrik i konkurs. Familjens hus försvinner i en tvångsauktion och i juli samma år blir han allvarligt brännskadad under en båtresa. Ångbåtens panna överupphettas och exploderar.

Mer än 100 personer omkommer och knappt 200 lemlästades. Meucci kommer undan med livet i behåll, men med allvarliga brännskador och hans sista pengar går till omkostnaderna för sjukhusvistelsen.

Desperat försöker han ännu en gång att samla ihop tillräckligt mycket pengar för att sätta sin uppfinning i produktion och har beslutar sig även för att söka patent på uppfinningen.

Han har dock inte råd att ansöka om fullt patent, och i stället ansöker han om ett så kallat patent patentförbehåll: en deklaration om att han planerar att ansöka om ett patent i framtiden.

Förbehållet måste förnyas varje år, men 1874 lever han på offentliga bidrag och har inte råd att betala för förnyelsen. Förbehållet löper ut och det sker vid sämsta tänkbara tidpunkt. Bara ett åt senare ansöker nämligen både Alexander Graham Bell och Elisha Gray om patent på var sin prototyp av en telefon.

Kapplöpning avgjordes på mållinjen

Det är den 14 februari 1876. En advokat går mot patentkontoret i Washington. Byggnaden innehåller både laboratorier, kontor och det första utställningsrummet i Washington där uppfinnare kan visa upp sina uppfinningar.

Men advokaten har inte kommit för att hitta ett tidsfördriv. Han styr rakt mot kontoret, där han lämnar in en patentansökan för Alexander Graham Bell. Patentet på en telefon.

Trots att advokaten är tidig har fyra män redan lämnat in sina patentansökningar på olika uppfinningar, så ansökan registreras som dagens femte. Senare på dagen anländer en annan advokat och lämnar in en ansökan för Elisha Gray. Även den på en telefon. Han får nummer 39.

Den som kommer tvåa får ingen guldmedalj. Eftersom Bells ansökan inkommer först till patentkontoret tillkänns han patentet framför näsan på Elisha Gray.

Hade advokaterna anlänt i omvänd ordning hade det varit Grays, och inte Bells, namn som hade hamnar i våra historieböcker. Ett par timmar den dagen gör Bell odödlig.

Vinner fint pris på världsutställning

Tre månader efter att Bell ansöker om sitt patent demonstrerar han sin telefon för allmänheten för första gången. Han har rest till Philadelphia, där 100-årsjubileet av USA:s grundande firas med en stor utställning.

Mer än 200 byggnader har uppförts för att inrymma utställningen, där allt från konst till jordbruksmaskiner till de senaste tekniska genombrotten visas. 37 länder deltar – inklusive nordiska länder – men syftet med utställningen är att visa USA:s växande industrikraft.

Uppfinningar som skrivmaskinen, popcorn, Heinz ketchup och telefonen demonstreras för en entusiastisk publik på utställningen, som anses vara den första riktiga världsutställningen.

Bell gör stora framgångar på utställningen. Han låter gästerna prova hans telefon. Själv går han in i ett annat rum och pratar och sjunger i ena änden av telefonen medan besökarna står och lyssnar. Många är förvånade över hur tydligt de kan höra hans röst.

Besökarnas reaktion får Bell att förstå att hans uppfinning kan ha större potential än han först trodde; Att hans telefon kan komma att förändra människors liv och göra det möjligt att ha direktkontakt med människor som annars bara kan nås via telegraf eller brev.

Bells konkurrent Elisha Gray är också på utställningen med sin telefon. Bell har vunnit patentet, men Gray har stämt honom och han anser inte att Bell ska få lägga beslag på rättigheterna. Men Bell är inte imponerad av Grays uppfinning. I ett brev till sina föräldrar berättar han skadeglatt om hur mycket bättre hans egen uppfinning är än Grays.

"Även om mr. Gray lyckades skicka toner via sin apparat så var hans metod mycket dyrare än min. Priset för att skicka en enda ton måste ha legat mellan 15 och 20 dollar, medan jag kunde göra likadant för två cent."

Bell överträffar även Gray. På utställningen får pris för sin uppfinning i kategorin "Precisionsinstrument och forskning" – ett pris som ger honom det godkännande han behöver för att sätta enheten i produktion.

Talar i telefonen med drottning Victoria

Året efter utställningen i Philadelphia grundar Bell företaget Bell Telephone Company. Företaget har i många år i stort sett monopol på telefonsamtal i USA och är i dag världens största telekommunikationsföretag under namnet AT&T.

Efter att ha grundat företaget reser Bell runt och gör reklam för sin uppfinning. I Salem i Massachusetts håller han exempelvis en föreläsning, där han mitt under presentationen ringer hem till sitt laboratorium, som ligger 20 kilometer därifrån, och har ett samtal med en av sina anställda.

Han reser även till Europa, där han i London får möjlighet att demonstrera telefonen för drottning Victoria. Hon blir så begeistrad att hon på direkten köper båda de telefoner Bell använder till demonstrationen.

Efter det börjar försäljningen av Bells telefoner ta fart. I hans hemland fanns det 1876 cirka 3 000 telefoner och år 1900 passerade antalet telefonapparater i USA 356 000.

Uppfinnare hedras 126 år för sent

Bell tog hem segern över Elisha Gray och Antonio Meucci. Och när medlemmarna av Representanthuset i USA träffades år 2002 för att diskutera vem som bör erkännas som den faktiska uppfinnaren av telefonen är det ingen som ifrågasätter Bells framgång. I stället frågar de om Bell har uppnått framgången på ett orättfärdigt sätt.

År 1871 lyckades den otursamma Antonio Meucci engagera tre andra italienska immigranter att upprätta ett företag för att sälja hans telefon, och en av männen var en högtstående medarbetare på det italienska konsulatet i New York.

Året efter hade två av de tre rest hem till Italien och den tredje hade dött.

Desperat skickade Meucci en beskrivning av sin prototyp av telefonen till den vice verkställande direktören för Western Union Telegraph Company. Han bad om lov att testa sin uppfinning på företagets telegrafledningar. När han efter två år ligger på för att få ett svar, får han veta att hans dokument har kommit bort.

Under de åren arbetade Bell för Western Union Telegraph Company. Hans kritiker tror att han fick tillgång till Meuccis papper, och att ritningarna utgör grunden för den telefon som Bell senare skördade stora framgångar med.

När Meucci hörde talas om Bells patent, stämde han Western Union Telegraph Company, men han hade inte råd att genomföra en rättsprocess och vad som egentligen hände har aldrig framkommit.

En annan teori går ut på att Bell kan ha utnyttjat sina kontakter på patentkontoret för att se till att hans patentansökan registrerades först den där februaridagen 1876, även om Elisha Grays advokat i själva verket hann först.

I dag är det svårt att hitta bevis för vad som verkligen hände på den tiden, men i resolutionen från 2002 kungör Representanthusets medlemmar enhälligt att Antonio Meucci – och inte Bell – bör tillerkännas vara den faktiska uppfinnaren av telefonen.