Tjernobyl: Atomragnarök i reaktor 4

26 april, cirka kl. 00:30, reaktor 4

För att genomföra testet måste man sänka produktionen i reaktorn. Ingenjörerna vet inte att en sänkning av kapaciteten kan leda till instabilitet.

Trots mustaschen ser Leonid Toptunov ut som en pojke med sina runda kinder och sin troskyldiga blick. Han är 26 år och har bara arbetat som senioringenjör på Tjernobyl i tre månader.

Trots det har han nu en stor del av ansvaret för det planerade testet. Egentligen är det en enkel procedur: Reaktorns effekt ska sänkas från 3200 megawatt till 700 megawatt, och därefter ska ingenjörerna undersöka om en viss generator kan producera tillräckligt med ström för att hålla i gång kylsystemet om det skulle bli strömavbrott.

Energimyndigheten i Kiev har skjutit fram försöket till natten. Man är rädd att ­miljonstaden kan drabbas av ström­avbrott när reaktor 4 testas. För att kontrollera reaktorn ­använder man styrstavar.

De innehåller ett neutronabsorberande material som sänker hastigheten på kedje­reaktionen när stavarna absorberar de neutroner som orsakar kärnklyvningen, och stavarna höjs eller sänks för att uppnå en högre respektive lägre aktivitet i reaktorn.

Den unge Toptunov bär nu det enorma ansvaret att föra ned stavarna i reaktorn och minska kedjereaktionen så mycket att testet kan genomföras.

Alla i kontrollrummet är ivriga och vill utföra testet omedelbart. Chefingenjör Anatolij Djatlov svär åt sina anställda, och för att kunna sänka processen tillräckligt får Toptunov order om att stänga av den automatiska styrningen och sköta styrstavarna manuellt.

Med chefens otå­liga blickar i nacken låter han stavarna sjunka djupare ned i reaktorkärnan. Men då händer något oväntat. Effekten i reaktorn störtdyker och datorn börjar spotta ur sig hundratals siffror. Alla varningslampor blinkar.

Styrstavarna tycks ha kommit för djupt ned i reaktorn som nu når bottennivån på bara 30 MW – nära ett totalstopp.

”Få upp effekten! Vad väntar ni på?” vrålar Anatolij Djatlov, men nu tvekar både Toptunov och chefen för reaktorteamet, Aleksandr Akimov.

En biprodukt vid kärnklyvning är en isotop som kallas xenon-135 som är starkt neutronabsorberande. En kraftig sänkning av kärnklyvningens hastighet leder till en ökning av denna isotop som förgiftar reaktorn och gör den instabil.

Därför måste reaktorn nu enligt säkerhetsföreskrifterna stängas ned i 24 timmar. Ingenjörerna vägrar att lyda order.

”Jag tänker inte öka effekten”, säger Leonid Toptunov och ser orubbligt på sin chef.

”Idioter! Så stort energifall har det inte varit. Om ni inte ökar effekten nu, ser jag till att ­någon annan gör det”, gormar Djatlov.

Till sist ger ingenjörerna motvilligt efter. För att få upp reaktoreffekten igen ger Djatlov Toptunov order om att slå ifrån säkerhetsspärrarna så att han kan lyfta ut ett större antal styrstavar ur reaktorkärnan.

Det innebär samtidigt att det system som automatiskt förebygger överhettning nu sätts ur funktion. Effekten ökar långsamt till 200 MW men det är svårt att få upp den ytterligare. Reaktor 4 har börjat uppföra sig instabilt.

26 april, kl. 0l:22, kontrollrummet vid reaktor 4

Utan styrstavarna löper kedjereaktionen amok. För att skapa mera stabilitet ökar ingenjörerna tillflödet av kylvatten, men på grund av den enorma värmen bildas alltför mycket vattenånga som skapar ett övertryck i reaktorn.

”Låt oss sätta i gång med testet, killar”, säger chefingenjör Anatolij Djatlov uppmuntrande. Reaktorn tycks ha lugnat ned sig och ingenjörerna har startat extra vattenpumpar för att hålla den stabil. Plötsligt får Toptunov en utskrift från datorn. Slutsatsen är tydlig: Reaktorn måste stängas omedelbart!

Toptunov tror inte sina ögon. ”Datorer har fel ibland”, tänker han. Uppmuntrad av sin chef fortsätter han med rutinerna. Ett par sekunder senare blir det uppenbart att reaktorn skenar.

Men det är för sent: styrstavarna kan inte sänkas ned i reaktorkärnan eftersom mekaniken har slagits ut helt i hettan. Den okontrollerade kedjereaktionen har fritt spelrum.

26 april, kl. 01:23, Tjernobyl

Överhettning och ånga orsakar den första explosionen i reaktorn.

Utanför kärnkraftverket har Pustovoit och Protasov, två fiskare, seglat fram till turbinhallen för att fånga fiskyngel i det varma och klara kylvattnet som oavbrutet leds ut från reaktorerna.

Det är en ljum natt, fiskarna sprattlar i nätet och allt är tyst. Men plötsligt hörs en dov knall och vattnet skälver till under båten. Pustovoit tittar förskräckt på sin vän. ”Vad var det?!”, ­ropar han och klamrar sig fast vid relingen.

26 april, kl. 01:24, Sasja Juvjenkos kontor

Ännu en explosion sliter taket av reaktorbyggnaden och mer än 50 ton radioaktivt material slungas flera km upp i luften.

Sasja Juvjenko ser sig chockad omkring. Det är inte normalt med explosioner i Tjernobyl. Kanske är det någon kran som fallit omkull på byggarbetsplatsen utanför?

Han hinner inte tänka mer förrän en ännu kraftigare explosion följer. Juvjenko kastas som en trasdocka över golvet och slår i dörrkarmen på sitt kontor mellan ­reaktor 3 och 4. När han reser sig upp ser han att hela den ena väggen har rasat. Rummet är fullt med damm. Juvjenko snubblar ut i korridoren. ”Är det krig?!” ropar han.

Han tar sig in på kontoret och försöker ringa kontrollrummet. Inget svar. Sedan rusar han ut i korridoren och krockar nästan med en kollega från pumpavdelningen. Mannens ansikte och händer är täckta av blod och öppna sår.

”Skynda dig, hjälp! Flera är allvarligt skadade!” ropar mannen och springer vidare.

26 april, kl. 01.24, reaktor 4

Reaktor 4 har sprängts i bitar. Ett vitt ljus pulserar ut ur de förvridna ruinerna.

Ingenjörerna har ögon och munnar fulla av damm. Murbruk, betong, glassplitter och väsande ånga fyller rummet.

”Vad har hänt?” skriker ingenjör Akimov. ”Vi gjorde allting rätt! Sabotage?”

I samma stund öppnas dörren och en anställd stormar in: ”Turbinhallen brinner!”

Akimov och Djatlov rusar ut och stirrar mot turbinhallen. Lågor som är flera meter höga, rödglödgande grafitblock från reaktorn och intensiv rök och olja från alla avslitna rör får området att se ut som en krigszon. Akimov rusar tillbaka och ringer brandkåren. ”Turbinhallen brinner – och taket! Skynda er!”

Brandmännen är redan på väg.

26 april, kl. 01:25, brandstationen i Tjernobyl

Resterna av reaktor 4 avger uppemot 20000 röntgen i timmen, en mängd som är dödlig inom bara några minuter.

Den första brandbilen från kärnkraftverkets egen brandstation är redan på väg i full fart mot reaktor 4.

I bilen sitter brandmännen Leonid och Pravik. Båda vaknade när den andra explosionen tryckte in alla fönster på brandstationen och de har redan kallat in alla tillgängliga brandmän i området. Inifrån Prypjat kommer bland andra Vasilij Ignatenko, en ung brandman som tillsammans med hustrun Ljudmila väntar barn.

Det är en fruktansvärd syn som möter Vasilij och de andra brandmännen vid reaktor 4. ­Taket brinner och ett underligt moln tornar upp sig över byggnaden. Brandmännen springer upp för de yttre trapporna till taket.

De försöker hindra lågorna från att sprida sig till ­reaktor 3. Vattnet pumpas upp från floden.

Tacket smälter av den enorma hettan under deras stövlar och så snart de har släckt på ett ställe, blossar elden upp någon annanstans. Brandmännen är medvetna om riskerna men de har ingenting som skyddar dem mot strålningen. Ändå tvekar de inte; de vet att deras insats är helt avgörande.

Efter 30 minuter börjar Vasilij, Leonid, Pravik och flera andra brandmän att känna sig svaga. De får en underlig chokladsmak i munnen och flera av dem orkar knappt stå på benen. De måste få hjälp ned för trapporna.

Väl nere lägger de sig på marken och kastar upp. Både Leonid och Pravik körs iväg för undersökning, och när en läkare håller en geigermätare intill Leonid ger apparaten utslag ovanför skalan.

Leonid ­duschar och lägger sig i sovsalen. Han har huvudvärk och känner sig riktigt dålig, men han räknar med att skadorna är begränsade.

26 april, kl. 08:00, Prypjat

Det ser ut att bli en ovanligt solig dag i Prypjat. Inte många känner till olyckan, men strålningen är intensiv.

Sång och barnskratt ekar på skolgården. Trots att det är lördag har barnen kommit till skolan för att öva inför festligheterna på arbetarnas internationella kampdag den 1 maj.

Luften är klar, och många ligger till och med och solar, bland andra den unge elektrikern Michail Metelev som lagt ut en filt på taket på sitt bostadshus.

”Följ med upp! Man behöver inte åka till stranden i dag. Jag har bara legat här i tio minuter och jag är redan solbränd”, ropar Michail entusiastiskt till flera av sina grannar.

Sasja Juvjenkos fru Natasja har sovit dåligt. Deras son Kirill har gråtit hela natten medan Sasja jobbade nattskift i Tjernobyl. Klockan sju, när Natasja just har stigit upp, ringer en sjuksköterska på dörren.

”Det har inträffat en olycka på Tjernobyl. Sasja är på sjukhuset”, berättar hon. Natasja kör genast dit, utom sig av oro. Men personalen vägrar att släppa in henne.

Hon ser hur Sasja vinkar till henne genom fönstret, men de får inte prata med varandra och Natasja har ingen aning om vad som har hänt.

Även brandmannen Vasilijs gravida fru Ljudmila har kommit dit. Hon tar tag i en läkare och ber att få bli insläppt. ”Jag måste få träffa min man! Jag ber dig!”

Till sist får hon lov att komma in i 20 minuter. Synen som möter henne skrämmer upp henne än mer: Vasilij ligger i sjukhussängen med uppsvällt ansikte och kan knappt se.

”Det beror på giftig gas”, säger läkarna. ”Han måste dricka mjölk, massor med mjölk.”

Oron sprider sig i Prypjat. Det är någonting annat än bara vår i luften, och alla blir alltför snabbt brunbrända om händer och ansikte så snart de vistas utomhus.

Det sägs att myndigheterna delar ut jodtabletter på skolorna, men det nämns ingenting i tv eller radio.

26 april, kväll, Prypjat

Sovjets minister för energi och elektricitet, Anatolij Majoret, kommer till Prypjat åtföljd av statstjänstemän och experter.

”Jag tror inte att vi behöver stanna här särskilt länge”, säger energiminister Majoret när han kliver ur regeringens Jak-40-jetplan på flygplatsen utanför Prypjat.

Han har fått information om olyckan i Tjernobyl under natten men är övertygad om att omfattningen är överskådlig.

Han vill inte stanna längre än nödvändigt på det allt annat än lyxiga hotellet i Prypjat, och ledningen för kärnkraftverket har försäkrat honom om att själva reaktor 4 fortfarande är i gott skick. Majoret träffar experter och tjänstemän på det lokala partikontoret för att skaffa sig en överblick över situationen.

”Det verkar som om radioaktiviteten är hög runt reaktorn”, förklarar en av de församlade.

”Men vi kan inte mäta den exakt eftersom våra instrument inte är gjorda för att mäta så stark strålning.”

Energiministern ser irriterad ut.

”Otroligt! Varför har ni inte rätt instrument?”

”Standardmodellen är inte anpassad för olyckor av det här slaget”, blir svaret.

Majoret vrider sig otåligt i stolen.

”Men exakt vad är det som har hänt?”

”Vi vet inte riktigt än, men det har uppenbarligen uppstått ett fel under ett test på ­verket.”

Majoret har bara varit minister en kort tid och eftersom han är ansvarig försöker han nu fatta ett konkret beslut.

”Vi måste stänga reaktorn omedelbart”, säger han bestämt.

De övriga tittar på varandra.

”Det är redan gjort, Anatolij Majoret. Det är redan gjort.”

När de börjar tala om att evakuera befolkningen blir energiministern ännu mer irriterad.

”Vad är nu det för snack! Vill ni sprida panik i hela bygden?” avbryter han.

Varken ministern eller någon av de andra tänker på att även de själva sitter mitt i ett radioaktivt moln. Inte förrän följande morgon, när flera mätningar och ögonvittnesskildringar blir offentliga, inser de situationens allvar. De beslutar att staden ska evakueras.

27 april, kl. 10:00, Prypjat

Strålningen från Tjernobyl har spridit sig till Vitryssland och Ryssland och är på väg in över Skandinavien.

En röst i högtalarna informerar invånarna i Prypjat. I de många hyreshusen börjar familjerna packa sina viktigaste och käraste ägodelar. De flesta tror att de bara ska vara borta i några dagar.

Ingen vet vilken fara de egentligen utsatts för. I hjulspåren efter bussarna ligger det så mycket röntgenstrålning att vägarna ända till Kiev måste spolas med vatten i flera månader.

28 april, Forsmark, Sverige

Olyckan i Tjernobyl hålls fortfarande hemlig för omvärlden.

På morgonen går larmet på kärnkraftverket Forsmark i norra Uppland – omkring 120 mil från Tjernobyl. En skanner visar att en anställd vid verket har alltför höga doser strålning på ­sina kläder.

Ledningen fruktar en läcka i Forsmarksverket och evakuerar de anställda. Strax därefter rapporterar flera meteorologiska stationer i Sverige att de radioaktiva partiklarna blåser in från Sovjetunionen.

Först tror myndigheterna att Sovjetunionen genomfört en provsprängning med kärnvapen, men närmare analyser visar att strålningen kommer från ett kärnkraftverk. Svenska diplomater kontaktar genast myndigheterna i Moskva, som tillbakavisar alla spekulationer.

Inte förrän kl. 21:00 kommer ett officiellt meddelande från den sovjetiska nyhets­byrån TASS:

”Det har inträffat en olycka vid kärnkraftverket i Tjernobyl. En av reaktorerna är skadad. Åtgärder har vidtagits för att minimera skadeverkningarna. De drabbade har fått hjälp. En rege­ringskommission har tillsatts”, är det lakoniska meddelandet, som även sänds i nyheterna på sovjetisk tv. Meddelandet prioriteras som dagens sjunde största nyhet.

29 april, New York

Paniken sprider sig i större delen av världen efter nyheten om olyckan i Tjernobyl.

”Sovjetisk atomkatastrof – härdsmälta i kärnkraftverk.”

Bokstäverna på tidningen New York Post fyller hela förstasidan. Nyheten om katastrofen har även nått resten av världen och i Sverige, Finland, Polen och Norge ger mätningarna kraftiga utslag.

De radioaktiva molnen driver in över Europa. Föräldrar uppmanas att hålla sina barn ifrån lekplatserna, renar och älgar måste avlivas och strålskadad mjölk kasseras. Paniken är ett faktum.

I Tyskland och Grekland dricker många flytande jod för att skydda sig mot strålningen och det uppstår tumult i flera varuhus när folk försöker hamstra konserver och buteljerat vatten.

I USA stoppas och skannas alla inresande från Europa, men inte heller här klarar sig folk undan med blotta förskräckelsen. Efter några dagar ökar halten radioaktivitet i luften över stora delar av Kalifornien.

Snart är hela västkusten drabbad. Detta är utan tvekan historiens största kärnkraftsolycka.

9 maj, Prypjat

Myndigheterna har upprättat en säkerhetszon på 30 km runt Tjernobyl. Tusentals soldater har kommenderats ut för att röja upp.

Prypjat är en spökstad när ingenjör Grigorij Medvedev kör längs gatorna i sin militärbil. Han är expert på kärnkraft och radioaktivitet och har skickats hit av myndigheterna för att ­inspektera saneringsarbetet och mäta radioaktiviteten på bestämda platser i staden.

Han parkerar på huvudgatan och ser sig omkring. Det är som om hela staden fallit i djup sömn. På balkongerna hänger tvätt som torkat för länge sedan. Här och var står fönster öppna och gardinerna hänger ut som döda tungor

Medvedev tar sin geigermätare och kliver ur bilen. I en gränd ligger en stor svart hund som myndigheterna skjutit i samband med saneringsarbetet. Han håller geigermätaren över kadavret.

Mätaren visar på 110 röntgen per timme, en mycket hög dos.

Medvedev uppmäter 50 röntgen på deras trynen medan grisarna kastar sig över den döda hunden. Sedan sätter han sig i bilen och fortsätter mot Tjernobyl.

Efter olyckan har tonvis med sandsäckar släppts ned från helikoptrar över resterna av ­reaktor 4. Tiotusentals soldater har sänts dit för att röja upp kring kraftverket. De ska fälla och gräva ned tusentals träd, skjuta djur, tvätta ­vägar och rengöra 60000 byggnader med ­kemikalier.

Medvedev stannar några hundra meter från reaktor 4 där en grupp unga män plockar upp bitar av granit och stål från explosionen.

Trots att en officer ropar till dem om säkerhetsföreskrifterna bär många av de unga – till Medvedevs stora bestörtning – inte ens masker och de verkar helt omedvetna om den enorma risk de utsätter sig själva för. Deras ansikten är ­redan bruna av strålningen.

Medvedev försöker förgäves varna dem. Han skyndar sig därifrån. I sitt anteckningsblock skriver han med stor avsky: Tjernobyl ­visar hur administrationen på skamligast tänkbara sätt har gått i konkurs.

10 maj, ett sjukhus i Moskva

Brandmannen Vasilijs fru Ljudmila har mutat folk på sjukhuset och tigit om sin graviditet för att få lov att vårda sin man.

Ljudmila sitter på en stol intill sin mans sjukhussäng. De senaste dagarna har varit en mardröm. Efter olyckan fördes Vasilij till Moskva och Ljudmila tog ut alla pengar från sitt bankkonto för att kunna resa efter honom. Sedan dess har hon suttit vid sin mans sida 24 timmar om dygnet.

Hon känner knappt igen honom längre. Huden på armarna och benen spricker och faller av, och kroppen är täckt av stora, vätskande sår. Ansiktet är så svullet att han knappt kan öppna ögonen, och varje gång han vänder huvudet på kudden lossnar håret i stora tussar.

Ljudmila kämpar mot tårarna. Hon vägrar lämna sin döende man. På nätterna släpper sjuksköterskan in henne i rummet så att hon kan vaka över honom. De förstår henne inte:

”Varför ska du gå in? Du är ung. Han är ingen person, han är en atomreaktor. Du blir lika sjuk som han!” Men Ljudmila struntar i vad de säger; hon hoppas att Vasilij ska överleva.

Vid ett tillfälle ligger hon för en gångs skull ensam i ett rum på sjukhuset och vilar sig. Då kommer städerskan rusande och bankar på dörren: ”Kom! Vasilij ropar ditt namn som en tokig!”

Ljudmila springer, men hon kommer för sent. Vasilij Ignatenko är död.

December 1986, Tjernobyl

Sedan olyckan har en halv miljon människor deltagit i saneringsarbetet.

Den så kallade sarkofagen reser sig som en modern katedral kring den förstörda reaktor 4. Totalt 206 dagar, mer än 400000 kubikmeter cement och 7300 ton metall har gått åt för att bygga in de 74000 kubikmeterna kraftigt förorenade resterna av reaktorn. Mycket av arbetet har utförts av robotar på grund av den kraftiga strålningen.

Inne i byggnaden ligger liket av ingenjör ­Valerij Khodemtjuk som dog i explosionen. På grund av strålningen har ingen kunnat hämta ut honom. Sarkofagen har blivit hans mausoleum – det dyraste sedan faraonernas tid.

Många ser sarkofagen som en skampåle över epoken Sovjetunionen. Olyckan, hemlighetsmakeriet och den långsamma evakueringen är för dem ett bevis på statens alla brister.

Sovjetunionens president Michail Gorbatjov vill ha ökad öppenhet och använder bland ­annat olyckan som exempel. År 1995 skriver han i sina memoarer:

”Tjernobyl satte fokus på många av de sjukdomar som fanns i vårt system. Olyckan var en allvarlig påminnelse om hur gammalmodig vår teknik var, men också om att det gamla systemet hade gått i konkurs.”

VIDEO: Så ser Tjernobyl ut efter 33 år

Regeringen svor sig fri från ansvar

År 1987 inleddes en rättsprocess för att klarlägga ansvarsfrågan kring Tjernobylolyckan. Myndigheterna ville inte ange brister i kraftverket som orsak och i stället dömdes fem anställda för ansvars­löshet.

I dag anser de flesta att olyckan berodde på otillräckligt utbildad personal, konstruktionsfel i anläggningen och att man inte följt säkerhetsföreskrifterna.

Tjernobyl producerade ström ända till år 2000.