Titanic – En katastrof vi aldrig glömmer

Flera gånger håller han på att gå vilse i de långa, vita korridorerna, men han hinner se den överdådiga matsalen och den breda trappan med det rikt utsmyckade, förgyllda räcket, kristallkronorna och den enorma glas­kupolen i taket.

Det han blir allra mest imponerad av är gymnastiksalen. Här finns precis allt man kan önska sig av träningsredskap – från hantlar och roddmaskiner till motions­cyklar och mekaniska hästar för ridträning.

För skojs skull sätter han sig på en av cyklarna, och medan­ han sitter där och ”motionerar” dyker två pressfotografer upp. De tar några bilder av Beesley, som klädd i sin vita kostym trampar på bredvid en kvinnlig medpassagerare.

Tillsammans med sina fyra reskamrater från Norge kommer Olaus Abelseth sent på förmiddagen.

Innan de går ombord blir de, liksom alla andra passagerare i 3:e klass, undersökta av en läkare för att få inresetillstånd i USA.

Abelseth har lovat att ta hand om 16-åriga Karen. Dessvärre kan han inte vara hos henne under överfarten – ensamstående män och kvinnor i 3:e klass inkvarteras nämligen i var sin ände av fartyget.

Karen och en annan norska får sina sovplatser i akterskeppet. Abelseth får plats i en hytt längst fram, på näst nedersta däck.

Medan han bär sitt bagage genom de slingrande korridorerna hör han alla möjliga språk. I 3:e klass vimlar det av utvandrare från hela Europa.

De flesta av dem har aldrig varit till sjöss tidigare, men Abelseth känner sig någorlunda hemtam. Dels har han arbetat som fiskare när han var tonåring, dels har han rest över Atlanten flera gånger. Han bor numera i USA och är på väg hem efter ett besök i sitt gamla hemland.

Besvikna eldare stoppas på land

Kl. 12: Besättningen gör klart för att manövrera den 269 m långa lyxkryssaren ut ur hamnen.

Överstyrmannen och andrestyrman Charles Lightoller gör allt klart för att lossa förtöjningarna.

Lightoller har haft vakten sedan klockan sex på morgonen. Han har varit ombord i sammanlagt två veckor. Före jungfruresan har han deltagit i ett antal provseglatser och ägnat åtskilliga timmar åt att bekanta sig med fartyget.

När han mönstrade på Titanic häpnade han över fartygets enorma storlek, och han är fortfarande förundrad över att han kan gå flera kilometer ombord och hela tiden upptäcka nya platser.

Efter 14 dagar har han emellertid hunnit bli så bekant med skeppet att han kan hitta den snabbaste vägen från en punkt till en annan.

Precis innan fartyget kastar loss får Beesley syn på en handfull eldare som kommer springande mot landgången med sina sjömanssäckar över axeln.

Men båtsmannen på kajen släpper inte ombord dem; de har kommit för sent och deras jobb har redan gått till andra, säger han och viftar bort de olyckliga männen.

När förtöjningarna kastas en stund senare tittar Beesley på folkmassan som kommit för att vinka farväl till vänner och släktingar. I ett par minuter går de längs kajen medan fartyget maje­stätiskt glider ut.

”Lycklig resa, Titanic”, ropar många som står på land. Fartygets ångvissla tjuter medan hon sakta glider ut ur hamnen.

Makarna Astor kommer ombord

Cherbourg, kl. 19: Innan Titanic sätter kurs mot New York ska hon hämta upp passagerare i Frankrike och Irland. Första stopp är Cherbourg.

Hela vintern har den 18-åriga Madeleine Astor varit på bröllopsresa i Egypten och Frankrike med sin förmögne make John Jacob Astor, som hon gift sig med några månader tidigare.

Nu är makarna på väg hem till New York och med sig ombord har de, förutom tjänstefolk och en väldig massa bagage, hunden Kitty. Medan en betjänt tar med sig hunden ned till fartygets kennel visas makarna till sin lyxsvit.

Madeleine är gravid i femte månaden och har njutit av sötebrödsdagarna långt borta från USA, där skvallerjournalisterna vakar som hökar över det skandalomsusade äkta paret.

John Jacob Astor är en av världens rikaste män. Sedan han föregående år valt att skilja sig från sin hustru sedan 19 år, och därefter gifta om sig med en kvinna som är jämngammal med hans son, har han blivit en synnerligen impopulär person.

Obekymrade passagerare

Atlanten, söndag 14 april, kl. 20.30: Efter fem dagar på havet har passagerarna börjat komma in i rutinerna.

Lawrence Beesley och ett hundratal andra passagerare deltar i en sångafton. En brittisk präst leder arrangemanget och han uppmanar gästerna att turas om att välja psalmer.

Beesley reflekterar över att många av sångerna handlar om de faror som lurar på havet, men konstaterar samtidigt att stämningen är både avslappnad och munter.

Några timmar senare, innan passagerarna återvänder till sina hytter, ber prästen en bön och tackar för den glädje och trygghet som hittills har präglat resan. Och så påminner han om att den sagolika jungfruresan snart kommer att vara över; det dröjer inte länge förrän fartyget anlöper New York och passagerarna kommer att skingras över kontinenten.

Kvällen avslutas med en psalm vars avslutande strof lyder ”For Those in Peril on the Sea” – för dem som är i fara på havet – men alla är nöjda och glada.

Ingen har minsta anledning att tro att sången skulle kunna handla om dem själva.

Ett flytande palats

Titanic har allt. Fartyget fungerar som en mellanstor stad, där man kan äta, sova, motionera och slappna av. Liksom i dåtidens övriga samhällen är allting strängt klassindelat.

Farvattnet är fullt med isberg

Kl. 22: Kapten Smith har gett order om att ändra kurs och gå längre söderut på grund av rapporter om isberg föröver.

Efter en fyratimmarsvakt på bryggan blir Lightoller avlöst av förstestyrman William Murdoch.

Lightoller informerar honom om att han gett utkiken order om att söka särskilt noga efter isberg i farvattnet.

”Jag förmodar att vi når isen omkring kl. 23”, säger han till Murdoch och lämnar bryggan.

Innan Lightoller kryper till kojs i sin lilla kajuta går han som vanligt en runda för att inspek­tera fartyget. Han lägger märke till att temperaturen har sjunkit rejält på bara några timmar, vid 19-tiden var det cirka fem grader varmt men nu närmar sig fryspunkten.

Stjärnorna tindrar på himlen i den svarta aprilnatten och havet är ovanligt lugnt. Lightoller kan inte minnas att han någonsin sett havet så orörligt förut.

Olyckan inträffar

Kl. 23.40: Utkiksposten har fått syn på ett isberg. Förstestyrman ger order om att slå back i maskin – men för sent. Titanic kolliderar med isberget, som sliter upp ett hål i fartygssidan.

Plötsligt avstannar det långsamma gungandet som nästan vaggat Beesley till sömns. Han sitter på kojen i sin hytt och försöker läsa, när han känner att fartyget skakar till.

Omedelbart därefter får han en känsla av att båten stannar. Det svaga, rytmiska dunkandet från maskinerna upphör och det blir obehagligt tyst.

Beesley funderar över om fartyget kan ha tappat ett propellerblad, och bestämmer sig för att undersöka saken. Han tar på sig skorna, kastar på sig en morgonrock över pyjamasen och går ut i gången.

Vid trappan möter han en steward, och Beesley frågar: ”Varför ligger vi stilla?”

”Jag vet inte, min herre, men jag tror inte att det är någonting allvarligt”, säger stewarden lugnande.

”Jag ska gå upp på däck och se vad det är”, säger Beesley. Stewarden ler vänligt och varnar honom för att det är kallt där ute.

Madeleine Astor är säker på att en olycka har inträffat i köket som ligger i närheten. Hon ligger lugnt kvar i sängen medan hennes man stiger upp för att ta reda på vad som händer.

När han strax därpå återvänder till sviten förklarar han lugnt för sin unga maka att fartyget har kolliderat med is. ”Men det är ingenting att oroa sig över.”

På bara fötter skyndar sig Lightoller ned från kojen och upp på däck för att undersöka situationen. Han söker med blicken ned längs fartygets sidor men kan inte urskilja någonting. I mörkret skymtar han kapten Edward Smith och förstestyrmannen i ljusa uniformer. De står och stirrar ut i natten. Det finns ingenting som direkt tyder på en nödsituation, menar Lightoller och återvänder till sin koj.

”Vad var det?!” frågar Abelseths hyttkamrat förskräckt sedan ett enormt brak väckt passagerarna i 3:e klass.

”Ingen aning, men det är bäst att vi stiger upp”, svarar Abelseth. De båda norrmännen klär snabbt på sig och springer upp på däcket i förstäven. På den ena sidan ligger högar med isklumpar.

Abelseth frågar en officer om det är ­fara å färde, men officeren skakar på huvudet. Norrmannen känner sig inte övertygad, utan springer ned till näst nedersta däck för att väcka sin kusin och svåger. Männen kastar på sig kläderna och skyndar sig genom den breda 3:e-klasskorridoren för att hitta de båda norska kvinnorna som de reser tillsammans med.

Kurs mot katastrofen

Måndag 15 april, kl. 0.05: Kapten Smith konstaterar att Titanic är dödsdömd. Han ger genast order om att göra räddningsbåtarna klara.

Det bankar på dörren till Lightollers krypin, och utan att invänta svar sticker fjärdestyrman Joseph Boxhall in huvudet.

”Vet ni inte att vi har kolliderat med ett isberg?”, frågar han upphetsat. ”Jag vet att vi har krockat med någonting”, svarar Lightoller och börjar ta på sig sin uniform. Han behåller pyjamasen på, och tar dessutom på sig en varm tröja.

”Nere i postrummet når vattnet ända upp till taket”, säger Boxhall som för att skynda på sin överordnade. Det är onödigt; Lightoller är redan på väg ut genom dörren, mot båtdäcket.

De båda kvinnorna som Abelseth och hans sällskap letar efter, har tagit sig ut i korridoren. Överallt står villrådiga människor. Många kommer bärande på sitt bagage, men vet inte vart de ska ta vägen.

När Abelseth får syn på Karen i folkmassan ser han att hon är skräckslagen. Hon skakar i hela kroppen. Abelseth leder henne genom de slingrande gångarna upp till 3:e klassens ­utomhusdäck.

Ingen tror på varningarna

Kl. 0.25: Tre fartyg besvarar Titanics nödanrop. Ångaren Car­pathia befinner sig 93 km från ­Titanic och kan tidigast vara framme om fyra timmar, bedömer kapten Smith.

När Lightoller skyndar förbi radiorummet råkar han möta Edward Smith. Fartygskaptenen ser sammanbiten och uppgiven ut, tänker Lightoller.

”Tror ni inte det är bäst att vi får kvinnor och barn i livbåtarna?”, undrar han. Kaptenen nickar­ bara instämmande.

Tillsammans med andra förmögna amerikaner har makarna Astor tagit sig ut i foajén i 1:a klass.

Kapten Smith kommer ned för trappan till människorna som samlats och tar diskret Madeleines man åt sidan. Mellan fyra ögon berättar han för John Jacob Astor att situationen är allvarlig. Paret bör ta på sig räddningsvästar.

Madeleine Astor, som är klädd i en ljus klänning och diamanthalsband, får en räddningsväst i handen. Tillsammans med sin man går hon upp till den varma gymnastiksalen. Flera av de andra 1:a-klasspassagerarna har kommit på samma idé. Medan några tränar på en motionscykel eller drar i roddmaskinen sitter andra och småpratar i de sköna korgstolarna.

Herr och fru Astor sätter sig bredvid varandra på ett par mekaniska hästar. Genom de ­stora panoramafönstren har de utsikt över båtdäck där besättningen har börjat göra räddningsbåtarna klara.

John Jacob Astor pekar på en av livbåtarna och konstaterar lugnt: ”Vi är tryggare här än i en sådan där liten sak.”

Stress och förvirring råder bland besättningsmännen på båtdäcket, men Beesley behåller ett orubbligt lugn.

”Inte ens Gud skulle kunna sänka det här fartyget”, hör han en kvinna säga.

Havet ligger spegelblankt, tänker Beesley. Han har en underlig känsla av att alltihop bara är inbillning – att han står och tittar på skådespelare som tar på sig livvästar.

Före avresan läste Beesley någonstans att ­sjöfartsexperter förklarat skeppet ”så gott som osänkbart”. Han är helt övertygad om att ­ordern om att ta på räddningsvästar bara är en säkerhetsåtgärd från kaptenens sida.

Beesley räknar med att snart kunna återvända till sin varma säng.

Besättningen får vapen

Kl. 0.45: Enligt principen kvinnor och barn först sätts den första räddningsbåten i vattnet. Men den är långtifrån full; de flesta föredrar att stanna kvar på det varma fartyget.

”Varför skjuter ni upp nödraketer om det inte är fara å färde?” Det är en av många frågor som Lightoller tvingas svara på när oroliga passagerare samlas kring honom för att få reda på om läget är allvarligt.

Han förklarar att de försöker påkalla uppmärksamhet från förbipasserande fartyg och att det inte finns någon anledning till panik: ”Nej, definitivt inte”, säger han uppmuntrande.

När Lightoller håller på att svänga ut en räddningsbåt över fartygssidan blir han avbruten av överstyrman Henry Wilde.

”Vet ni var vapnen finns?” frågar han. Även om Lightoller tycker det är slöseri med tid att hämta vapen, följer han med Wilde till det skåp i officerarnas utrymmen där pistolerna ligger ­inlåsta.

Wilde tar ut vapnen och räcker en pistol till Lightoller med orden: ”Varsågod, ni får kanske användning för den.” Lightoller låter vapen och ammunition glida ned i ena fickan och springer sedan tillbaka till räddningsbåtarna.

Beesley känner sig rastlös. Han lämnar båtdäck och går tillbaka till sin hytt för att se hur det står till längre ned i skeppet. Men på väg nedför trappan slår det honom plötsligt att ­någonting är fruktansvärt fel.

Det ser ut som om trappstegen är vågräta, men hans fötter glider framåt som om trappan lutar.

Han blir rädd och skyndar tillbaka till sin hytt, tar ett par böcker och stoppar dem i fickan. Sedan skyndar han upp på båtdäcket igen. Det första han ser är ett bländande sken från en nödraket som skär genom mörkret.

Raketen stiger högre och högre upp mot himlen och exploderar till sist i en mängd röda stjärnor. Först då börjar Beesley, som alltid brukar behålla lugnet, inse att Titanic befinner sig i sjönöd och att man är i desperat behov av hjälp.

Nödraketerna utlöser en markant förändring i uppträdandet hos människorna runt Beesley. Sekunden tidigare rådde en nästan gemytlig stämning; man skojade, kastade is efter varandra och lekte med tanken på att ta isklumpar från däcket och lägga dem i whiskyn.

Men när nödraketerna skickas upp, den ena efter den andra, börjar passagerarna inse stundens allvar. Det jovialiska småpratandet tystnar, och i stället hör Beesley hur familjemedlemmar börjar ta farväl av varandra:

”Vi ses snart, var rädda om er!” säger män till sina hustrur och barn som är på väg ned i räddningsbåtarna.

Mitt i tumultet och trängseln krockar Beesley nästan med en av medlemmarna ur fartygs­orkestern.

Han kommer springande runt ett hörn släpande på en cello, och tycks vara på väg till de övriga musikerna som flyttat ut på däcket för att spela på sina instrument.

Makar tar farväl av varandra

Kl. 1.15: Titanics däck lutar och passagerarna flockas kring räddningsbåtarna, som nu firas ned med korta mellanrum.

”Om jag inte ser dig mer in den här världen, möts vi i nästa”, hör Lightoller en man ropa till sin hustru medan hon klättrar ned i en båt. Antalet kvinnor på däck har minskat men några äkta makar klamrar sig fast vid varandra och vägrar släppa taget.

När Lightoller frågar en kvinna om han ska hjälpa henne att hitta en plats i en båt, skakar hon på huvudet.

”Kommer aldrig på fråga. Vi började vår resa tillsammans och vi kommer att sluta den tillsammans”, konstaterar hon. Flera gånger uppmanar Lightoller en ung kvinna att gå i båten, men hon klamrar sig fast vid sin man, en bredaxlad engelsman som är betydligt äldre än hon, och ler avvisande.

Det är ett tungt arbete att göra livbåtarna i ordning, och trots att Lightoller tagit av sig uniformsjackan svettas han floder.

”Hej, Light, håller du värmen?” frågar skeppsläkaren med en glimt i ögat när han går förbi.

Lightoller vet att tiden blir alltmer knapp. Vattnet kryper allt högre upp i fartyget och stiger hastigt nu.

Men konstigt nog lyser lamporna fortfarande nere i fartyget – de har ett nästan grönaktigt sken – och orkestern spelar glad jazzmusik, som om det vore fest.

Egentligen är Lightoller inte särskilt förtjust i jazz, men just den här kvällen tycker han om musiken. Den inger optimism och verkar på något underligt vis lugnande. ”Kvinnor och barn först!”, ropar han ännu en gång ut i natten.

Folk i tredje klass är inlåsta

Kl. 1.30: Nödanropen från Titanic blir allt mer desperata och paniken sprider sig när passagerarna inser att det inte finns plats för alla i räddningsbåtarna.

Nästan ända sedan kollisionen med isberget har Abelseth befunnit sig på akterdäck tillsammans med Karen, sin kusin och sin svåger. Norrmännen är villrådiga och vet inte vart de ska ta vägen eller vad de ska göra.

De väntar bara på att någon ska komma och ge dem besked.

Allt fler nervösa passagerare kommer hela ­tiden upp på akterdäcket, som märkbart höjer sig allt högre över havsytan. Passagerarna i 3:e klass kan inte ta sig till 1:a och 2:a-klassdäcken ­högre upp, eftersom besättningen har satt upp galler som spärrar vägen.

Till sist öppnar en styrman ingången till 1:a klass och beordrar kvinnor och barn upp på båtdäcket till räddningsbåtarna.

”Ta hand om er, det kommer att gå bra”, ropar norrmännen till de båda kvinnorna när de försvinner uppför trappan.

Andrestyrman håller strängt fast vid principen att endast kvinnor och barn får gå i räddningsbåtarna, men andra officerare är inte lika noga.

De dirigerar Beesley och tre andra män ombord i en räddningsbåt.

En äldre kvinna vägrar gå i båten men knuffas in i en, och just innan båten firas ned klättrar en kvinna med ett spädbarn inlindat i en filt ned i räddningsbåten.

Medan den långsamt är på väg ned mot vattnet betraktar Beesley fascinerat de upplysta hytterna och salongerna som han passerar. ­Båten firas ned ryckvis och trots att matroserna hela tiden högljutt skriker ut kommandon hör han tydligt hur det gnisslar i taljorna.

Båten landar precis intill en enorm vattenstråle som pumpas ut genom en öppning i fartygssidan, strax ovanför vattenlinjen. Med en åra lyckas en av matroserna stöta bort räddningsbåten från de utsprutande vattenmassorna, men då driver den in under en annan båt som håller på att firas ned.

Manskapet i den översta båten ropar till männen vid kranarna att de ska sluta sänka båten, men de hör ingenting. Bara några sekunder innan de kommer att dunsa ned och krossa Beesleys båt, avvärjs faran. En handlingskraftig besättningsman reser sig upp och trycker ifrån mot kölen på räddningsbåten ovanför. Beesleys båt glider undan oskadd.

En bit bort från Titanic börjar Beesley inse hur allvarlig situationen är på det enorma fartyget: Även om han nu har förstått att endast ett mirakel kan rädda Titanic från undergången, blir han chockad när han ser raderna med ljus som hamnar märkvärdigt snett i vattnet.

En man i räddningsbåten försöker trösta sig själv genom att konstatera: ”Om Titanic nödvändigtvis ska sjunka, är det ju tur att alla ombord har tid att sätta sig i säkerhet.”

På promenaddäck väntar Madeleine Astor och ett antal förnäma amerikanska familjer på att komma ombord i en räddningsbåt.

Kvinnor, barn och tjänsteflickor trippar nervöst omkring medan besättningsmännen öppnar fönstren så att folk kan ta sig ut till båten som ­firats ned från båtdäcket ovanför.

När fönstren är öppna ställer sig andrestyrman Lightoller med den ena foten i räddningsbåten och den andra i fönsterkarmen, och via en provisorisk trappa av däckstolar får kvinnorna hjälp upp till öppningen. Lightoller och en matros hjälper dem att ta det cirka en meter långa klivet över i räddningsbåten.

John Jacob Astor ger Madeleine en hjälpande hand och frågar andrestyrmannen om han får följa med sin hustru, som med Astors ord är ”i lyckliga omständigheter”.

Men Lightoller är orubblig: ”Nej, sir, inga män får gå i båtarna förrän alla kvinnor och barn har lämnat fartyget.” Herr Astor frågar artigt vilket nummer båten har, och i nästa sekund kastar han ned sina handskar till Madeleine med orden: ”Havet är lugnt, det går fint. Du är i goda händer. Vi ses i New York i morgon.”

I förvirringen ser en grupp män sin chans att hoppa ned i båten. De flesta hämtas upp igen av ursinniga officerare som skjuter varningsskott. En ung irländare kryper gråtande ihop på båtens botten och försöker göra sig osynlig. Madeleine lägger sin sjal över honom och viskar lugnande: ”Stanna du där.”

På vägen ned tittar hon in genom de runda fartygsfönstren och ser möbler som flyter omkring i hytterna. Från havet hör hon plask från tunnor och däckstolar som folk kastar överbord som primitiva räddningsflottar. När hennes båt landar på vattnet tittar hon upp och ser sin man som står och vinkar.

”Farväl”, hör hon honom ropa. ”Jag kommer efter i en annan båt.”

Alla får inte plats i båtarna

Kl 2.05:Kaptenen befriar besättningsmännen från deras plikter. Drygt 1.500 personer finns kvar ombord – men bara tre livbåtar.

En grupp panikslagna människor kämpar om en plats i den hopfällbara räddningsbåt som hänger i hissanordningen och är klar att fyllas med folk.

För säkerhets skull beordrar Lightoller besättningsmännen att hålla varandra under armen och bilda en mur kring båten för att hindra folk från att rusa ned i den – endast kvinnor och barn ska släppas igenom, befaller han.

Med sin pistol pekar han hotfullt på den desperata folkmassan, och männen backar nästan reflexmässigt när han ropar: ”Flytta på er, era förbannade idioter!”

En man knuffar fram sina två små söner till männen, och Lightoller lyfter över barnen i båten. En annan man knuffar fram sin fru och viftar avvärjande med armarna när han stoppas av muren.

”Ja ja, jag vet, jag stannar här.”

Just när båten är klar att firas ned längs fartygssidan överlåter en kvinna sin plats till en medsyster med orden: ”Ni går först, jag vet att ni har barn därhemma.”

Överstyrman Henry Wilde, som hjälper till med att fylla båten, föreslår att Lightoller ska kliva i.

”Under inga omständigheter”, svarar Lightoller. Inifrån fartyget kommer dyblöta människor upprusande med panik i blicken. Lightoller kan förundrat konstatera att lamporna under vattenytan lyser, trots att rummen är vattenfyllda.

”Nu är det fritt fram för alla”, ropar en officer och ger äntligen männen på akterdäck i 3:e klass tillstånd att söka sig upp till räddningsbåtarna.

Till skillnad från Abelseth och hans kusin och svåger väljer många att stanna kvar där de är – akterdäcket tycks vid första anblicken vara den säkraste platsen eftersom det sakta reser sig upp från havsytan.

När norrmännen kommer upp på båtdäcket upptäcker Abelseth att den sista räddnings­båten just glider bort på havet. På däcket ovanför officershytterna försöker en grupp besättningsmän febrilt att få loss några hopfällbara båtar.

När en av matroserna ropar ”Finns det några sjömän här?” tänker Abelseth en kort sekund att han ska anmäla sig. Han är en erfaren sjöman och har arbetat som fiskare i sex år, men av hänsyn till kusinen och svågern håller han tyst. Ingen av dem kan simma, och de vädjar till Abelseth att stanna hos dem.

Titanic på väg mot djupet

Kl. 2.15: Medan stäven borrar sig ned i havet reser sig aktern mot natthimlen, och fartygets våldsamma rörelse orsakar en väldig våg som rullar fram över båtdäcket.

På däcket ovanför officershytterna kämpar Lightoller och några andra besättningsmän för att ta loss de sista hopfällbara räddningsbåtarna.

Lightoller kapar repen till båtarna med en kniv. Farkosterna har flat botten och uppfällbara sidor av kanvas. När de äntligen fått loss båtarna knuffar männen fram dem till kanten och låter dem glida på några åror till det översvämmade båtdäcket.

Den första båten landar med botten uppåt, men den andra landar på rätt köl. Männen börjar genast göra fast den i hissanordningen. De hinner aldrig bli klara med arbetet – en väldig våg sköljer upp från den sjunkande för­stäven. Vågen sveper den ena båten överbord.

Abelseth ser vågen komma rullande. På sin väg över båtdäcket spolar den ut hundratals människor i vattnet, men själv är han ännu så länge i säkerhet.

Han befinner sig långt akterut, på båtdäcket bakom den sista skorstenen, och härifrån ser han hur folk desperat försöker fly undan de skummande vattenmassorna. Det är bara de snabbaste som hinner undan. Alla andra spolas ut i havet.

När akterskeppet reser sig till nästan lodrät position hör han ett våldsamt knakande och dånande, klirrandet av glas som krossas och klapprandet från däckstolar som rasslar ned över däcket. Fartyget lutar nu så kraftigt att folk inte hittar något fotfäste, och på alla sidor om sig ser Abelseth sina medpassagerare falla och glida ned i havet.

Liksom sina släktingar knyter Abelseth fast sig i en lina från en hissanordning, och hans svåger skriker: ”Vi måste hoppa, annars dras vi med ned av suget!”

”Nej”, ropar Abelseth. ”Vi ska inte hoppa än. Vi har inte så stor chans i alla fall, så vi kan lika gärna stanna här så länge som möjligt.”

”Vi måste hoppa”, insisterar svågern desperat, men Abelseth vill vänta. ”Nej, inte än!”, förmanar han. Några minuter senare är vattenytan bara några meter från dem. Hand i hand hoppar de tre männen i havet.

Frustande och stönande kommer de upp till ytan, men Abelseth känner att han trasslat in sig i några rep.

”Det är ute med mig”, tänker han skräckslaget och släpper de andras händer för att göra sig fri. När han lyckats befria sig från repen upptäcker han att kusinen och svågern är borta.

Skeppet suger ned de nödställda

Kl. 2.16: Folk försöker klamra sig fast vid skeppet, men kanar ned och drar andra med sig.

Lightoller har aldrig ens tänkt tanken att lämna Titanic, men nu är det uppenbart att havet håller på att tvinga honom till det. Han dyker ned bland ismassorna med huvudet först.

När havets isande kyla omfamnar honom känns det som om han får tusentals knivar i kroppen. Mitt i köldchocken kommer han upp till ytan igen och får syn på utkikstunnan i vattnet precis framför honom.

Instinktivt simmar han mot tunnan, men inser plötsligt att den kommer att sjunka tillsammans med Titanic. I stället börjar han simma så fort han kan bort från fartyget, men sugs tillbaka av vattnet som forsar in genom luftschaktet precis framför den första skorstenen.

Lightoller kämpar förgäves för att ta sig bort från det tryck som naglar fast honom vid trådgallret framför schaktet, men i samma ögonblick som fartyget suger ned honom blåser en stark ström av varm luft från Titanics inre upp genom luftschaktet och slungar upp honom till ytan.

Kippande efter andan och nästintill lamslagen av köld upptäcker Lightoller att han mirakulöst nog hamnat alldeles intill en räddningsbåt som driver med botten uppåt.

Beesley har alltid drömt om att få se Titanic på avstånd – att beundra fartygets profil och dess kolossala dimensioner. I Southampton var det omöjligt, men så sent som under middagen föregående kväll sade han till en medpassagerare att han skulle försöka igen när fartyget låg vid kaj i New York.

Han hade aldrig tänkt sig att möjligheten kunde uppstå tidigare – och definitivt inte under så fasans­fulla omständigheter. Men nu befinner han sig i en räddningsbåt omkring en och en halv kilometer från Titanic, som syns tydligt i den stjärnklara natten.

Det är en fruktansvärd syn: Havsytan och fartygens oändliga rader av ljus ska löpa parallellt, och de båda linjerna borde aldrig mötas. Men det gör de nu. Fartyget står nästan lodrätt i vattnet och de lysande, runda fönstren försvinner ett efter ett ned i djupet.

Titanic går under

Kl. 2.20: Plötsligt bryts Titanic mitt av mellan de två bakre skorstenarna.

Medan Lightoller och cirka 30 andra personer klamrar sig fast vid den upp- och nedvända räddningsbåten sätter Titanic kurs mot havsbotten med ett mullrande dån.

Människor, fartygsdelar och lösa föremål från däcken störtar i ­havet när Titanic i sin dödskamp lyfter aktern mot himlen så att den står lodrätt som en pelare. Ett öronbedövande dån rullar ut över havet när det tunga maskineriet lossnar och störtar ned genom skeppet.

I en regn av gnistor och eld lossnar den främre skorstenen och störtar ned i en folksamling i havet inte långt från Lightoller. När skorstenen brakar genom havsytan uppstår en gigantisk våg som slungar räddningsbåten, Lightoller och de andra långt bort från den sjunkande jätten.

”Ro för livet, annars sugs vi ned”, ropar en av besättningsmännen på Madeleine Astors räddningsbåt när Titanic sjunker.

Hon tar tag i en åra och ror så fort hon kan bort från ­katastrofområdet och de skrikande och döda människor som flyter omkring i havet. På väg bort drar de upp åtta personer i båten, där­ibland en berusad eldare som plaskar omkring i vattnet med en spritflaska i handen.

En liten flicka i båten fryser och gråter. Madeleine Astor lånar ännu en gång ut sin sjal så att modern kan svepa den kring barnet. Kvinnan tackar på ett främmande språk, men Madeleine Astor lyssnar inte.

Hon tänker bara på sin man, om han har klarat sig. Precis innan förlisningen tycker hon sig minnas att hon såg Kitty springa omkring på däck. Hon förmodar att maken hämtat ut hunden ur fartygets kennel så att den åtminstone fått chansen att kämpa för sitt liv.

I ett virrvarr av lådor, däckstolar, dörrar, korkbitar, plankor och annat vrakgods som flyter upp till ytan, kämpar Abelseth för sitt liv. Runt omkring honom flyter hundratals människor i vattnet. Deras skrik tilltar i styrka och förtvivlan medan de klamrar sig fast vid vrakgods eller vid varandra.

Abelseth simmar och simmar. Han vet inte vart, men plötsligt känner han en annan mans arm kring sin hals. Han sliter sig loss och stönar: ”Släpp! Släpp mig!” När mannen ännu en gång griper tag i honom, blir Abelseth tvungen att sparka honom hårt för att komma loss.

När vågen lagt sig klättrar Lightoller upp på räddningsbåten. Några står upp eller sitter på huk, andra sätter sig ned och stirrar stumt på den plats där havet har slukat Titanic.

Överallt kämpar människor, tysta eller skrikande, mot drunkningsdöden i det iskalla vattnet. Många flyter redan omkring livlösa.

”She’s gone” – hon är försvunnen – säger en av passagerarna.

”Tycker ni inte att vi borde be en bön?” föreslår en annan. Alla i båten förenas i Fader Vår.

Roddarna har lagt ned årorna. Beesley och flera andra i räddningsbåten har suttit orörliga och följt Titanics dödskamp, andra har gömt ansiktet bakom varandras ryggar för att slippa undan den fasansfulla synen.

En man bryter den spöklika tystnaden med orden: ”Det här är inget skämt – vi riskerar att få driva omkring här i dagar tills någon fiskar upp oss.”

Vattnet är isande kallt

Kl. 3.00: I det cirka två minusgrader kalla vattnet har de allra flesta frusit ihjäl. Även i räddningsbåtarna är folk lamslagna av kölden. .

Efter att ha simmat omkring bland vrakgods, döda och drunknande människor i en dryg halvtimme kommer Abelseth fram till en räddningsbåt. Den är full med vatten och halvdöda skeppsbrutna, och när han försöker klättra upp i båten, mumlar de: ”Akta så att du inte får båten att kantra.”

Fler personer kommer simmande ungefär samtidigt, och snart sitter en liten skara genomblöta och stelfrusna människor i båten. Den driver allt längre bort från katastrofplatsen, och det blir allt glesare mellan människor som simmar i vattnet.

En av männen i båten ber att få låna en annan mans hatt för att använda den att ösa med. Men mannen nekar, och hänvisar till att han är rädd att bli förkyld.

För varje minut sjunker Lightollers upp- och nedvända räddningsbåt allt djupare ned i vattnet, och männen kämpar för att klamra sig fast. Luften i hålrummet under skrovet sipprar sakta ut och situationen blir inte bättre av att vågor regelbundet sköljer in över kölen.

Lightoller inser att männen ombord måste samarbeta för att hålla båten i balans. Han ber alla resa sig och ställa sig två och två på rad med ansiktet mot fören.

När båten rullar i sjön kommenderar han männen så att de tillsammans kan motverka dyningarna: ”Böj åt höger”, ”räta upp”, ”böj åt vänster”, befaller han.

Lydigt lägger de tyngden växelvis åt ena och åt andra sidan. För att spara på krafterna tar de ofta paus. Tänderna skallrar och de skakar i ­hela kroppen.

En av passagerarna erbjuder Lightoller en klunk ur sin fickplunta, men han tackar nej. En annan man tar emot erbjudandet eftersom han tror att flaskan innehåller konjak. Han tar en rejäl klunk men spottar hostande ut alltihop igen när han upptäcker att han har druckit pepparmintdroppar.

Med i båten finns andretelegrafisten Harold Bride, och när Lightoller frågar vilka fartyg som är på väg till undsättning rabblar Bride upp Baltic, Olympia och Carpathia. Det sistnämnda bör komma fram först, troligen i gryningen, säger Bride. Han och Lightoller spanar ut över havet för att se om räddningen är på väg.

”Det är som att vara på picknick”, säger en eldare i Beesleys båt och pekar upp mot den stjärnklara himlen. ”Jag har aldrig upplevt en så stilla och vacker natt på havet.”

Beesley instämmer. Bortsett från de fasansfulla omständigheterna kunde de lika gärna ­vara på månskenstur i en roddbåt på en liten sjö. Det enda som bryter illusionen är det skrapande ljudet från isflak som slår mot båten.
Den första chocken har börjat avta.

Folk har börjat småprata med varandra. Beesley lindar en filt kring ett gråtande, förfruset barn och börjar prata med kvinnan som håller barnet. De upptäcker snart att de har gemensamma bekanta i Clonmel på Irland.

Räddningsfartyget når fram

Kl. 3.30: Passagerarfartyget Carpathia kommer till katastrofområdet och avfyrar raketer som kan ses från räddningsbåtarna.

Hurrarop och glädjetjut ekar över vattnet när de nödställda får syn på ljusglimtar vid horisonten. Ett fartyg närmar sig! Samtidigt försöker Abelseth hålla liv i en stelfrusen man som han delat kupé med på tåget till Southampton.

Han lägger armen om mannens axlar och drar upp honom i sittande ställning.

”Titta, det kommer ett fartyg nu. Ta er samman”, vädjar Abelseth ihärdigt. Han tar tag i mannens hand och lyfter den, försöker på alla vis skaka liv i honom.

”Vem är du?” mumlar mannen. ”Låt mig vara.” Abelseth hittar en bräda som mannen kan luta sig mot så att han inte ska glida ned i vattnet i botten på båten. När han tittar till honom igen en liten stund senare är mannen död.

Abelseth släpper mannens hand och börjar slå med armarna för att hålla sig varm.

Nödställda söker sig mot Carpathia

Kl. 4.45: Besättningen på Carpathia räddar skeppsbrutna upp från båtarna som ligger utspridda över ett sex km² stort havsområde.

Från räddningsbåten klättrar Beesley på lejdaren upp till Carpathias däck. När han känner fast mark under fötterna fylls han av glädje, lättnad och tacksamhet.

På däcket är det helt tyst. Han ser räddningsbåtar närma sig Carpathia från alla håll. Kvinnor i spetsprydda aftonklänningar, nattlinnen, pälskappor, enkla yllesjalar, sidenskor och gummistövlar klättrar ombord.

Några enstaka män finns bland de räddade. Vissa av dem har bara en undertröja på sig, andra är klädda i kostymer som färgats vita av saltvattnet.

Beesley tar tacksamt emot en skål med soppa och en filt, och somnar sedan utmattad på en trave handdukar.

Männen på Lightollers båt har snart inga krafter kvar och orkar inte ta sig fram till Carpathia. Två män har dött under natten, några har fått förfrysningsskador och de starkaste har fullt upp med att hålla båten flytande.

Vågorna sköljer oavbrutet in över den upp- och nedvända båten medan Lightoller och de andra männen flyttar tyngdpunkten från sida till sida. Carpathia befinner sig så långt bort att hennes besättning troligen inte kan se dem. Men när dags­ljuset kommer kan männen dra en lättnadens suck. Nu får de syn på fyra räddningsbåtar som ligger bara 800 meter bort.

Först försöker Lightoller ropa till människorna i båtarna, men de hör honom inte. Med stelfrusna fingrar plockar han då upp sin styrmansvisselpipa ur fickan och blåser i den. Signalen uppfattas genast av två av båtarna, som ändrar kurs. När de kommit tillräckligt nära ropar Lightoller: ”Kom hit, ta oss med er!”

En efter en kämpar sig männen över i de båda båtarna, och innan Lightoller som siste man lämnar den upp- och nedvända livbåten drar han med sig en nästan livlös kropp till tryggheten.

Passagerarna förs i säkerhet

Kl. 7.00: Ombord på Carpathia tar besättningen hand om de bärgade.

När Madeleine Astors båt kommer upp vid sidan av Carpathia, lutar sig en man ut över relingen och stirrar ned på dem. Han får syn på sin hustru och dotter, men inte sonen.

”Var är min son?” skriker han. En pojke i båten tar av sig en bredbrättad damhatt och tittar upp: ”Jag är här, far.”

Madeleine Astor är fullständigt utmattad när hon kommer ombord. Hon och alla de andra får en filt och någonting stärkande. Kaptenen upplåter sin hytt till den unga kvinnan, som inte sett till sin man sedan de sade adjö på Titanic.

När Abelseth stapplar ombord är Carpathia redan proppfull med skeppsbrutna från Titanic. Han skakar av köld och får en varm filt kring kroppen, och i matsalen bjuds han på en kopp rykande hett kaffe, soppa och ett glas konjak.

Fortfarande klädd i sina genomblöta kläder lägger han sig på däcket för att försöka somna och glömma nattens fasor.

Lightholler den siste överlevande

Kl. 8.30: Efter en drygt fyra timmar lång räddningsaktion tar Carpathia nu ombord de sista överlevande.

Medan de övriga kryper ihop och ber om att bli räddade, kämpar Lightoller för att föra den båt han sitter i i lä bakom Carpathia.

När de skeppsbrutna äntligen kommit i ­säkerhet, kastar sig en av männen ned på knä och kysser fartygsdäcket. En annan svimmar i samma sekund han kommer ombord.

Strax efter att Lightoller som den allra siste kommit ombord på Carpathia, sätter fartygets motorer i gång.

Vid relingen står en skara kvinnor helt tysta med filtar över axlarna. De spanar ut mot horisonten i ett sista, förtvivlat hopp om att få syn på sina män. När Carpathia lämnar katastrofområdet och sätter kurs mot New York leder besättningsmännen varsamt in dem i värmen. Nu är de änkor.