En tidszon är ett område, där klockan är lika mycket oavsett hur solen står på himlen.
De första världsomspännande, tidsindelade zonerna introducerades 1876 av den kanadensiske ingenjören Sandford Fleming. Det skulle dock ta många år innan systemet med tidszoner fick spridning, och först 1929 hade de flesta större länder antagit systemet med tidszoner.
Industrialiseringen krävde gemensamma tidszoner
Den naturliga tidsangivelsen, som innebär att klockan är 12 på dagen när solen står som högst på himlen, visade sig vara besvärlig att använda i det industrialiserade samhället, där järnvägarna sträcker sig över många längdgrader. Det var viktigt att veta vilken tid tåget kom, och följaktligen behövdes en gemensam tid i stället för lokala soltider.
Å andra sidan var det inte idealiskt med samma tidszon för ett stort geografiskt område som USA, för den officiella tiden bör inte avvika för mycket från den lokala soltiden.
Kina borde ha fem tidszoner
Tidszonerna är en kompromiss, enligt vilken den lokala tiden ligger nära soltiden. I princip borde lokaltiden ändra sig en timme för var 15:e längdgrad, men man tar geografiska och politiska hänsyn.
Till exempel har Kina bara en enda tidszon, trots att landets storlek och position egentligen motiverar fem tidszoner, vilket Kina också var indelat i före den kinesiska revolutionen 1949.