Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Södra tornet kollapsar

Klockan 09.57: Tvillingtornen smälter

Några år tidigare hade de byggnadsansvariga för World Trade Center stolt hävdat att "inte ens ett passagerarplan" skulle kunna rasa byggnaden. Därför kan ingen föreställa sig det som händer nu.

Gulnara Samoilova/AP/Ritzau Scanpix

Sirener från brandbilar, ambulanser och polisbilar skapar en öronbedövande kakofoni, som det är svårt att höra ens sin egen röst genom.

På trottoaren står en av World Trade Centers byggnadsinspektörer, Gerry Drohan, med en walkie-talkie pressad mot sitt ena öra och försöker höra vad männen i tornet talar om.

Plötsligt hör han en nasal röst, som han genast känner igen som Frank De Martini – en byggnadskonstruktör som är kvar på de översta byggnaderna.

Trots situationens allvar låter Frank lugn och behärskad. Han berättar att han har sett något i byggnadens stålkonstruktioner som han inte tycker om.

Drohan förstår inte riktigt vad det är, men om De Martini är nervös måste det vara allvarligt. Det är trots allt samme man som i januari 2001 i en tv-intervju på History Channel hävdade att inte ens ett Boeing 707 skulle kunna få World Trade Center att rasa.

Byggnadens struktur är som ett myggnätet på en altandörr, ett tätt galler. Ett flygplan kommer bara att vara som en blyertspenna som går igenom nätet.
Arkitekten Frank De Martini. Intervju med History Channel den 25 juni 2001.

Uppe i tornen är evakueringen nästan avslutad för alla som befann sig under de våningar där planen träffade. Mer än 10 000 personer har förts i säkerhet.

När brandmännen kämpar sig uppför de tomma våningarna och söker igenom dem en efter en, hittar de endast ett fåtal personer. Rörelsehindrade i rullstol, som inte kan komma ned, för att hissarna inte längre fungerar. Kollegor som stannat hos dem. Äldre personer, individer som har svårt att gå eller med astma, som inte kan ta sig ned enkelt eller utan hjälp.

Ingen kan ens föreställa sig att byggnaderna ska kollapsa, och med massor av brandmän i byggnaden och branden flera våningar högre upp beslutar sig de flesta för att stanna kvar.

Samtidigt kämpar brandmän sig uppåt. Utmattningen syns i deras ansikten.

Brandmän i ruinerna
© Todd Maisel/NY Daily News Archive/Getty Images

Fem saker kom i vägen för brandmännen

Totalt omkom 343 brandmän i den omöjliga kampen att försöka släcka elden och förhindra katastrofen.

    1. Tvillingtornen kunde officiellt stå emot brand i tre timmar. Det innebar att brandmännen trodde att de hade gott om tid för räddningsarbetet.

    2. Av gammal vana släpade brandmännen med sig slangar och annan tung utrustning upp i tornen. Deras krafter tog snabbt slut i trapporna.

    3. Räddningstjänsten hade inga helikoptrar och insatsledarna kunde inte kontrollera vad branden gjorde med tornen.

    4. Kommunikationsradion var gammal och brandmännen i tornen tappade kontakten med sina chefer. Varningar om risk för överhängande kollaps nådde aldrig fram.

    5. Dagskiftet var på väg att ersätta nattskiftet när larmet gick. Brandbilar anlände med dubbelbemanning och tornen var fulla av människor när de rasade.

Uttorkade och medtagna tar de flesta en paus på den 22:a våningen – likt maratonlöpare går de där in i väggen. På väg upp i det södra tornet är bland andra brandmannen Michael Otten, som plikttroget förflyttar sig uppåt i det oförutsägbara infernot, medan hans svåger (en börsmäklare med samma namn) förflyttar sig nedåt.

Det är möjligt att deras vägar korsas, men de ser inte varandra. Aldrig mer. Den ene dör, den andre överlever.

Många hinner säga farväl

Människor har börjat inse det oundvikliga. Telefonnätet är överbelastat av samtal till mobiltelefoner, men trots det lyckas hundratals komma fram. De hinner ge ett sista vittnesbörd till anhöriga eller på deras telefonsvarare.

Inget telefonsamtal kan beskriva de fasor som utspelar sig i toppen av de båda tornen den 11 september 2001. De flesta samtal präglades av desperation och rop på hjälp, men hundratals hann även förmedla ett sista farväl.

Den 37-årige börsmäklaren Brad Vadas lämnar ett meddelande på sin fästmös telefonsvarare:

”Kris, det har inträffat en explosion. Vi är inspärrade. Det kommer in rök. Jag vill att du ska veta att mitt liv har varit så mycket bättre och rikare för att du funnits i det. Jag älskar dig”.

Även Ed McNally ringer hem från den 97:e våningen till sin hustru. Han har något att säga, inleder han. Hon och barnen har betytt allt för honom. Försäkringsdokumenten ligger i en fil i datorn. Andra viktiga dokument i en annan fil.

Därefter säger McNally farväl bara för att ringa tillbaka några minuter senare. Han hade planerat en överraskning till sin hustrus 40-årsdag.

”Jag känner mig dum”, säger han. ”Jag har bokat en resa till Rom. Liz, du får försöka avboka den”.

"Jag känner mig dum. Jag har bokat en resa till Rom. Liz, du måste hitta ett sätt att avboka den på. ”
Ed McNally i ett telefonsamtal till sin fru från 97:e våningen i södra tornet.

Hans hustru försöker ingjuta mod i sin make:

”Ed”, säger hon, ”du kommer att klara dig ut. Brandmännen är på väg. Du kommer att komma ut”.

Ungefär samtidigt tvingas brandväsendets ledning konstatera att personer som Vadas och McNally är för alltid borta. Det går inte att rädda dem. Det är en slutsats som en grupp brandmän vill motbevisa.

I det södra tornet har brandchefen Orio J. Palmer hittat en användbar hiss, som kan ta honom till den 40:e våningen. Han tar fram sin radio, som han äntligen fått att fungera, och skickar ett meddelande till sina överordnade nere på marken.

”Detta är bataljon 7 på den 40:e våningen”, säger Orio Palmer, som egenhändigt har reparerat hissen och nu är den brandman som befinner sig närmast branden.

”Vi har fått en hiss att fungera”, fortsätter han och inleder en spurt mot elden.

På väg upp blir det glesare i trappan, och värmen blir kraftigare, men som tidigare maratonlöpare håller Palmer en otrolig fart.

Orio blir den förste brandmannen i de båda tornen som når bränderna på den 78:e våningen i det södra tornet. Hjälp för de inspärrade är inte längre utopisk. Räddningspersonal är på väg och har nått lågorna.

Orio Palmer

Brandchef Orio Palmer fick en hiss att fungera och kämpade sig på egen hand upp till 78:e våningen i södra tornet. Det var det sista som någon hörde från honom.

© Mario Tama/Getty Images

Från den 78:e våningen rapporterar Palmer till ledningscentralen i tornets lobby.

Hans chef noterar att Palmers röst har ett litet högre tonläge än vanligt, när han efter en del kommunikationsproblem till slut får kontakt. Förutom det är rösten förvånansvärt lugn för en man som rusat uppför trappor och in i ett inferno av eld. Palmer är nu på den 78:e våningen.

”Vi har två isolerade fickor av eld”, meddelar Palmer.

”Vi bör kunna släcka dem med två slangar”.

Nästa del av meddelandet stammar han fram långsamt – kanske på grund av utmattning, kanske på grund av den syn som har mött honom:

”Säg, säg, säg åt dem att 78:e våningen… Åtskilliga 10-45, kod 1”.

Inom brandkåren undviker man helst termen ”civila” utan refererar till dem som ”10-45:or”. Brandmän säger inte heller ”döda” utan ”kod 1”.

”På 78:e våningen?” frågar mannen i den andra änden.

”10-4”, svarar Palmer. ”Åtskilliga civila. Vi behöver två slangar häruppe”.

”Vi är på väg”, lyder svaret.

Några minuter senare skickar Orio Palmer ett nytt meddelande. Han är i full färd med att hjälpa skadade på den 78:e våningen när han plötsligt hör ett meddelande i radion från enheten ”Stegbil 15”.

”Fångade i hissen. Vi klipper oss genom väggen så vi kan komma ut”.

I en minut är det tyst på linjen tills Palmer på nytt säger något.

”Sjunde bataljonen till Stegbil 15…” Det blir hans sista ord.

Aluminium rinner nedför fasaderna

9.59: På marken tar räddningspersonalen emot ett samtal, knappt 50 minuter efter att planet träffade det södra tornet. Personen i luren, Thorpe, säger att personer kring honom på den 89:e våningen svimmar av syrebrist, och att han tänker krossa fönstren. Det är det sista någon någonsin hör från den 89:e våningen.

Ungefär vid samma tidpunkt ringer en av de byggnadsansvariga ingenjörerna ett illavarslande samtal till en av cheferna för FDNY. Under de få ögonblick då röken lättar, och han kan skymta byggnaden, kan han se skadorna på tornet.

Aluminium rinner nedför fasaderna. Stabiliteten för de båda byggnaderna är i fara. Han kan inte längre bedöma hur länge de kommer att stå kvar.

Aluminium flyter nedför tornets sidor

Brandmän observerade hur aluminium strömmade ned längs byggnadernas sidor och att några av våningarna redan hade kollapsat. Strax efter störtade det södra tornet (till vänster i bild).

© Thomas Nilsson/ Getty Images

Fotografier avslöjar senare att 83:e våningen redan har kollapsat ned på den 82:a våningen. I telefonsamtal från tornet berättar de inspärrade på den 105:e våningen att golvet har kollapsat. Kort därefter berättar en man på den 106:e våningen samma sak.

Meddelandena tas mot med skepsis av alla som hör dem, men för byggnadsingenjörerna spelar det ingen roll.

På samma sätt som man sade att Titanic inte kunde sjunka har man länge intygat att WTC kan överleva en kollision med ett passagerarflygplan. Men precis som Titanic visade sig kunna sjunka är tornen precis som alla andra byggnader i stånd att kollapsa, och faktum är att just nu svävar de i ögonblicklig fara att rasa samman.

Medan helikopterpiloter fortfarande överväger möjligheterna att rädda personer från det norra tornet har de den hemskaste utsikten till det som nu sker: På mindre än tio sekunder kollapsar tornet framför ögonen på dem.

VIDEO: Polishelikopter bevittnar södra tornets kollaps från första parkett

Våningarna rasar samman och faller som klossar ovanpå varandra med allt större kraft ju längre ned mot marken de når, och pulveriseras till ett flera ton tungt moln av damm och byggnadsrester, som pressas in i nordtornets källare och upp genom dess trapphus och hisschakt för att till slut sprida damm, rök och aska upp i luften.

I 28 år i alla slags väder har WTC:s torn tronat över Manhattan. Två tydliga parallella linjer. Nu – på mindre än tio sekunder – rasar det södra tornet samman. Våning efter våning faller ned ovanpå nästa med stora, tydliga dunsar. Människor i det norra tornet, som inte vet vad som sker, tror att nya bomber har exploderat.

Så enorma är krafterna att den energi som frigörs motsvarar fem procent av den atombomb som fälldes över Hiroshima – tillräckligt för att hålla miljonstaden Miami med el i en timme.

Mer än 40 mil bort registreras skakningarna av seismografer. Hela området vid World Trade Center skakar av lufttrycket från det kollapsande tornet, som drar ännu fler med sig i döden från inte utrymda våningar, från lobbyn och från gatorna.

Blixtevakuering inleds

Det södra tornets kollaps får brandkåren att beordra alla att lämna det norra tornet. Kommunikationskanalerna är dock överbelastade – inte alla får meddelandet.

Efter en lång och påfrestande vandring nedför trapporna från den 89:e våningen har Dianne DeFontes, som en timme tidigare satt och drack kaffe, tog emot telefonsamtal och åt yoghurt, lyckats ta sig ut ur det norra tornet.

När Dianne DeFontes når ut på gatan börjar hon gå norrut. Hon får syn på sin spegelbild i ett butiksfönster i Greenwich Village och tänker:

”Jag är svart, och mitt ansikte är fullständigt vitt. Mitt hår är helt vitt. Jag kan inte tro att det här är jag”.

Kvinna täckt av damm

New Yorkborna flydde det vita dammet in i bakre lokaler och gränder när tornen kollapsade.

© Stan Honda/AFP/Ritzau Scanpix

Samtidigt kommer ytterligare ett illavarslande besked från helikopterpiloterna, endast en halvtimme efter att det södra tornet kollapsade:

”Se upp, jag är inte till 100 procent säker, men det ser ut som om översta delen av tornet lutar”.

”Lutar tornet?” frågar den som svarar i radion.

”Svar ja. Det lutar söderut.”

”Vilket torn är det?” frågar personen i den andra änden. ”Ett eller två?”

”Det är det tornet som är kvar. Norra tornet lutar åt sydväst just nu”, svarar piloten.

”Det ser ut som om det viker sig i det sydvästra hörnet”. Mottagaren upprepar meddelandet:

”Norra tornet lutar”, säger han.

”Och det ser ut som om det just nu viker sig i det sydvästra hörnet”.

Norra tornet rasar

Totalt 102 minuter efter att ett passagerarplan slog in i det norra ­tornet är tornets stålskelett försvagat och tyngden av de kollapsade våningarna är för stor. Katastrofen är oundviklig.

Klockan 10.28 börjar det norra tornet röra på sig.

Ögonvittnen beskriver hur tornet börjar vrida sig. Några sekunder senare inser människor att de i dag blir vittnen till båda tvillingtornens försvinnande från Manhattans silhuett.

(Artikeln fortsätter under grafiken).

Tornen kollapsar: Steg 1

Knäckta pelare och eld rasar tornen

Även om tvillingtornen officiellt är byggda för att kunna stå emot en kollision med ett flygplan är kollapsen oundviklig. Skadorna från de två planen och den efterföljande branden är så omfattande att stålkonstruktionerna är dömda att ge vika.

Claus Lunau
Tornen kollapsar: Steg 2

1. Södra tornets kärna belastas skevt

Varje torn består av 44 pelare av stål som bär 60 procent av byggnadens vikt. När Flight 175 träffar södra tornet är det främst den ena sidan av byggnaden som drabbas och kollisionen inträffar med så pass stor kraft att mellan sju och 20 pelare klipps rakt av.

Claus Lunau
Tornen kollapsar: Steg 3

2. Tredubbel belastning tröttar ut stålet

De återstående stålbalkarna på den sidan där flygplanet träffade utsätts nu för en belastning som är upp emot tre gånger så stor. Till slut kan de inte längre bära vikten från våningarna ovan, som nu lutar åt sidan och krossar resten av tornet.

Claus Lunau
Tornen kollapsar: Steg 4

3. Brand härjar i norra tornet

Kollisionen med norra tornet sker mer rakt på och skär endast av mellan fyra och tolv pelare. Å andra sidan skalar den av stålets brandhämmande material. En våldsam eld som matas med 37 000 liter flygbränsle sprider sig omedelbart över tre våningar.

Claus Lunau
Tornen kollapsar: Steg 5

4. Våningarna krossar varandra

Temperaturen når 1 000 grader, vilket minskar stålets hållfasthet med upp emot 95 procent. Eftersom alla pelare värms upp jämnt kollapsar de också samtidigt. Varje 2 200 ton tung våning faller på nästa i en accelererande pulvrisering.

Claus Lunau

Ett moln av damm och rök trycks ut från tornets övre våningar och väller nedför byggnaden för att till sist nå marken.

Det norra tornet har kollapsat.

Sedan ett plan slog in i det har det gått 102 minuter. På mindre än två timmar har världen förändrats.

Artikelserien är skriven i samarbete med VÄRLDENS HISTORIA.

Rester av WTC

Resterna av tornen lade sig i en tio våningar hög och sju våningar djup hög av betong och förvriden metall som brann i 100 dagar.

© Matt Moyer/Corbis/Getty Images

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj