Telefonen ringer på Stanley Praimnaths kontor så fort han kliver in genom dörren. Han lyfter på luren och hör en välkänd stämma. Det är en kvinnlig kollega från Chicago.
“Är du okej?” frågar kvinnan.
“Ja, jag mår bra”, försäkrar han henne.
“Stan, tittar du på tv? Ser du på nyheterna och vet du om vad som sker?”
“Ja”, försäkrar han henne på nytt. ”Jag har det bra”.
Medan han talar vrider han på sin kontorsstol så att han tittar ut över New Yorks hamn och Frihetsstatyn. På vattnet stävar färjor och lustbåtar fridfullt fram genom vattnet och lämnar vitt skum efter sig.
I utkanten av sitt synfält lägger han hastigt märke till ett främmande föremål i horisonten.
Praimnath vänder sig lojt mot föremålet för att studera det närmare. Det ser ut som ett flygplan. Det tycks vara på väg mot hans kontor, och rakt mot hans eget fönster.
Strax därefter, när han ser bokstaven U på planet, inser han vad som håller på att hända.
VIDEO: Boeing 767 kraschar in i södra tornet
En unik vinkel visar tydligt hur Flight 175 lutade 35 grader innan den träffade södra tornet. Kollisionen inträffade i 950 km/h och var så kraftig att tornet enligt ögonvittnen stod och svajade under fyra minuter.
”Herregud”, vrålar han in i telefonen och dyker instinktivt ned under skrivbordet, medan hans kollega i Chicago hör allt i luren och på tv ser planet braka in i WTC.
Klockan är precis 09.02.59, när United Airlines Flight 175 plöjer sig genom det södra tornet och det rum där Praimnath ligger under sitt skrivbord.
I nästa sekund har kontoret förvandlats till brinnande ruiner. Väggarna har fallit ned, ledningar hänger från taket och damm fyller lokalen. Praimnath ser att planets ena vinge har kapat en dörr blott sex meter från hans skrivbord. I nästa ögonblick kollapsar innertaket.
Precis innan självmordspiloten styr sitt dödliga vapen rakt in i det södra tornet lutar han planet så att Flight 175 träffar tornet i en sned vinkel – sannolikt för att träffa så många våningar som möjligt, men faktum är att manövern samtidigt räddar många liv.
(Artikeln fortsätter under grafiken).
Skev kollision träffar flera våningar
Samtidigt som det norra tornet står i brand närmar sig Flight 175 World Trade Center i 950 km/h - det vill säga 200 km/h snabbare än det första planet. För att ramma så många våningar som möjligt utför självmordspiloten en sista manöver och vinklar planet 35 grader.
1. Endast ena sidan av byggnaden påverkas
Klockan 09.03 passerar Flight 175 i närheten av Frihetsgudinnan innan det 127 ton tunga flygplanet därefter träffar våningarna 78-83 i södra tornet. Eftersom tornet träffas i en sned vinkel flyger bränsle och vrakdelar endast genom ena sidan av byggnaden.
2. Felmeddelanden kostar hundratals liv
Trappa A, längst bort från kollisionen, får endast mindre skador. Mittemot det norra tornet finns det därför en möjlig flyktväg, men efterrsom människor blir varnade för att inte fortsätta nedför den rökiga trappan är det endast fyra personer som räddar sig från tornets topp.
3. Vrakrester hittas tolv år senare
Kollisionen skapar ett gigantisk eldklot som sprider sig motsatt sida av tornet. Flytvästar och flygplanssäten landar på taket av World Trade Center 5, en flygmotor landar tre kvarter bort. Dessutom hittades fragment av landningsstället i en gränd så sent som 2013.
Trots att planet skär genom åtskilliga våningar lämnar det – till skillnad från i det norra tornet – en enstaka nödutgång användbar längs den ena väggen.
Även om trappan inte har kollapsat eller blockerats fullständigt är den långtifrån en behaglig plats. Den är fylld med rök, och väggarna har på sina ställen rasat in.
När Praimnath lyfter blicken igen och lyckas titta upp över bråten ser han människor, som bara några sekunder tidigare hade stått och pratat, ligga döda, brända eller oigenkännliga.
Andra är, precis som Praimnath, mirakulöst nog vid liv.
Ett antal av de överlevande beskriver efteråt hur tornet efter kollisionen börjar luta oroväckande åt väster ut mot Hudsonfloden. Lutningen är så kraftig denna vindstilla dag att människor måste luta sig mot väggar och hålla sig i bord för att inte falla omkull.
De följande fyra minuterna står World Trade Centers 415 meter höga södra torn och gungar farligt fram och tillbaka, innan det till slut är stabilt igen. Sedan blir allt mörkt.
Endast fyra klarar sig
9.04: Mitt i kaos, död och förödelse överlever enskilda mot alla odds. En av dem är vice ordföranden i börsmäklarbolaget Euro Brokers.
Richard Fern har strax före kollisionen lämnat sitt skrivbord i östra delen av tornet, där planet endast sekunder senare dödar alla. Vid hisschaktet har han precis tryckt på knappen till hissen på 84:e våningen, men han hinner inte kliva in i hissen – därmed undgår han att bli fångad i schaktet och gå en säker död till mötes när elektriciteten bryts.
Efter att ha slungats mot väggen hittar han i fullständigt mörker och av ren och skär tur den enda intakta utrymningsvägen i tornet. På trapporna på vägen ned möter han personer som kämpar sig uppåt och varnar honom för att fortsätta nedför den rökfyllda nödtrappan.
Fern ignorerar varningarna, lyfter på egen hand bort en nedfallen vägg som spärrar trappan och fortsätter genom värme och rök nedåt. Nio steg ned till nästa avsats. Sedan nio nya steg och en avsats. Runt, runt och runt. Totalt 1 512 steg.
20 minuter senare vacklar Fern ut från utgången vid Church Street.
Richard Fern är en av endast fyra personer som kommer ut från våningarna ovanför kollisionsplatsen, genom en blandning av tur och ohörsamhet. De tre andra överlevande, däribland Stanley Praimnath som gömde sig under sitt skrivbord, berättar samma sak – att alla varnade dem för att fortsätta nedåt medan de själva sökte sig uppåt. De fyra männen överlevde endast genom att gå mot strömmen
Sårade och dammiga kämpade sig drygt 10 000 personer som befann sig på platsen under attacken nedför tornens trappor och ut i säkerhet.
Andra överlever genom osannolik uthållighet.
Sekunder innan det första planet slår in i det norra tornet har sex män klivit in i hissen på den 44:e våningen. I den skaran återfinns John Phoenix, som bär på det kaffe, den mjölk och de wienerbröd han har hämtat i kafeterian på den 43:e våningen. En annan av männen är fönsterputsaren Jan Demczur, som bär på en grön hink och en fönsterskrapa av metall.
Hissen hinner påbörja färden mot de övre våningarna, men slungas plötsligt från sida till sida, innan den stannar. Ingen av männen vet vad som skett, men efter tio minuter börjar mörk rök sippra in i kabinen.
Genom att pressa in handtaget på Jan Demczurs långa fönsterskrapa mellan hissdörrarna lyckas de få upp dem – bara för att stirra in i en tjock gipsvägg.
Genom att doppa tygbitar i den mjölk som John Phoenix har med till sitt kaffe, och hålla dem för ansiktet, lyckas de andas genom röken. Med metallhandtaget från Demczurs fönsterputsarredskap hugger de sig genom tre stycken, sammanlagt 20 centimeter tjocka, lager gipsskivor och ett lager kakel innan de undslipper döden i hissen.
Andra har inte samma tur, och med all sannolikhet har många människor mött döden inspärrade inne i hissarna utan att förstå vad det är som har drabbat World Trade Center.
Stål regnar från himlen
9.08: Helikoptrar försöker evakuera människor fångna på taket på det norra tornet. Kraftig rök och värme gör det dock omöjligt, och ordern till piloterna är klar: Ingen får landa på taket. I stället får piloterna bevittna den hemska synen av människor som kippar efter andan och desperat vinkar på hjälp.
Om personerna på de översta våningarna rusar nedför trapporna går evakueringen lugnare till längre ned. På två led tar sig människor nedåt. När skadade och gamla förs ned, burna av kollegor, vänner eller främlingar, kliver människor snabbt åt sidan och det dubbla ledet blir ett.
För de många tusen som når lobbyn i World Trade Center och tar sig ut på gatan kommer chocken. I de fönsterlösa trapphusen har de inte haft någon aning om vad som har hänt. Nu kliver de ut på något som ser ut som månens yta. Gatorna är fulla av hål efter nedfallna klumpar av stål och cement, och damm täcker allt.
På marken ligger det brända kroppar, skor, flygplansdelar och bagage. En fönsterruta täckt av blod. Fragment av klädesplagg.
Det är de enda synliga resterna av människor från de översta våningarna.
Poliser på gatan kan tydligt se paniken i ansiktena på de evakuerade.
”Fortsätt. Fortsätt”, beordrar de. ”Titta inte upp”. Ordern ska hålla evakueringen igång och skona människor från de värsta synerna. Kring de överlevande regnar stålsektioner stora som kylskåp från himlen och slår med kraftiga smällar i marken. Ingen på gatan är säker.
Brandmän guidar människor tvärs genom infernot på plazan över till Church Street. Många av dem som kommer ut söker skydd bakom den närbelägna kyrkans gjutjärnsportar, där en präst tar emot och drar dem i säkerhet.
Nödutgången är låst
9.42: Medan många tusen tar sig ut via trapporna sker det ingen evakuering från luften. Där, nästan en halv kilometer över gatunivån, bedömer piloterna att det är bråttom att göra något. Elden har spridit sig i båda tornen.
Efter en lång vandring genom rök och damm har en grupp som nu uppgår till omkring 200 personer nått uppför alla trapporna till det södra tornets tak på den 105:e våningen – bara för att mötas av en låst dörr till taket. Desperat försöker de få upp dörren genom att banka hårt på den. Deras ansträngningar är dock förgäves. Dörren går inte att öppna.
Många brandmän som var lediga valde att slänga på sig utrustningen och ta sig till World Trade Center i taxi, med tunnelbana eller till fots.
Från trappan några meter från taket börjar räddningspersonal och anhöriga få nödsamtal. En man berättar för sin fru om situationen och får veta att hjälpen är på väg, och att de ska hålla ut. På larmcentralen är beskedet:
”Two World Trade, 105:e våningen. Människor sitter fast. Öppna takdörren för att komma ut”.
Dörren går dock inte att öppna. De inspärrade är fångade. Ungefär samtidigt får samtliga helikopterpiloter ett meddelande:
”Förbered er på att rigga helikoptern. Vi behöver er på taket så snabbt som möjligt”, meddelar ett befäl.
Ordern kommer precis när en av piloterna ser flera personer hoppa från byggnaden.
”Gå upp på taket”, har han lust att ropa, när han flyger närmare. I nästa ögonblick kommer emellertid en kontraorder:
”Observera att ingen får lov att fira sig ned till toppen av byggnaden, ingen får fira sig ned till toppen av byggnaden”, lyder beskedet till piloternas frustration.
Tjock, svart rök hindrade räddningshelikoptrarna från att närma sig tornen och rädda människor från taket. I hörnet där helikoptrarna skulle kunna ha landat stod en fönsterrengöringsrobot i vägen.
Nordvästra hörnet av det norra tornet är fortfarande förhållandevis fritt från rök, rapporterar en pilot, men han har trots det ingen möjlighet att landa med sin helikopter, för WTC:s automatiska fönsterputsningsmaskin spärrar det enda utrymmet som han hade kunnat landa på.
Den enda möjligheten han har är att fira ned helikopterns vajer och med hjälp av den rädda ett par personer från taket. Det skulle kräva tålamod, eftersom han bara har möjlighet att ta två personer åt gången. Förutom risken för panik blir piloten orolig för manövern.
Det är risk att vajern fastnar i någon av antennerna på taket och fjättrar helikoptern till byggnaden.
Det skulle vara en katastrof, och han inser att om någon över huvud taget skulle lyckas landa på taket med sin helikopter för att komma till hans undsättning skulle han behöva göra ett mycket svårt val mellan att rädda sitt eget liv eller livet på människorna på taket.
LÄS VIDARE:
Helikopterpiloterna blir snart vittnen till den totala katastrofen. En byggnadskonstruktör som är fångad högst upp i det södra tornet ringer till sin kollega på marken med oroande nyheter: Stålet håller på att ge med sig.
Artikelserien är skriven i samarbete med VÄRLDENS HISTORIA.