Varför ser kalendern egentligen ut som den gör?

Varje kalender är baserad på tre grundläggande astronomiska rytmer.

Den första är dygnets längd på 24 timmar, som bestäms av jordens rotation.

Den andra är månaden, som har sitt ursprung i månens faser och därmed omloppstiden runt jorden. Skulle vi basera månaderna helt på månens faser, skulle alla månader vara 29,53 dygn långa, men det är ju opraktiskt.

Den tredje rytmen är året, som baseras på den tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen. Dessvärre har naturen ordnat det så att det går 365,24 dygn på ett år, och det extra fjärdedels dygnet har sedan historiens begynnelse vållat många problem, när det gäller att utarbeta en bra kalender.

Mycket oreda

I vår kultur tar vi utgångspunkt i årets längd och mindre hänsyn till månens omloppstid. Det är också därför vi kan tillåta oss att ha månader av olika längd.

Går vi ända tillbaka till romartiden, så hade romarna en enligt våra förhållanden märklig kalender med ett kalenderår på 355 dagar, vilket motsvarar 12 månvarv. Det är dessvärre mer än tio dagar kortare än jordens omloppstid runt solen, men detta problem löste romarna genom att med jämna mellanrum införa en extra månad som de kallade mensis intercalaris på 27 dagar.

Det var naturligtvis krångligt att åren inte alltid var lika långa, men det ordnade Julius Caesar genom att införa den julianska kalendern. Det var dock så mycket oreda i beräkningarna att Ceasar tvingades börja med ett år på 445 dagar – det var år 46 före vår tideräkning.

Kort februari kommer från romersk kalender

Mensis intercalaris avskaffades, och månadernas längd anpassades, så att de tillsammans utgjorde ett år på 365 dagar. Att februari är kortare än de andra månaderna är en rest från den romerska kalendern, i vilken man använde just februari för att sätta in en mensis intercalaris.

Skottåret var dock fortfarande ett stort problem, då årets längd inte är exakt 365 dygn, utan 365,2422 dygn. Då årets längd inte är exakt ett kvarts dygn längre än 365 dygn, är det inte tillräckligt med ett skottår vart fjärde år. Det krävs fler korrektioner.

Detta problem löstes då påven Gregorius XIII införde den gregorianska kalendern, vilken vi fortfarande använder. Kalendern tillkom 1582 och löser problemet genom att justera antalet skottår, så att det bara är 97 skottår på 400 år.