Hitlers osynliga plan skulle avgöra kriget

I andra världskrigets slutskede upptäcker amerikanska trupper ett okänt flygplan i en hangar utanför Frankfurt. Planet är så avancerat att det kunde ha förändrat kriget.

I andra världskrigets slutskede upptäcker amerikanska trupper ett okänt flygplan i en hangar utanför Frankfurt. Planet är så avancerat att det kunde ha förändrat kriget.

Courtesy Myth Merchant Films

Soldaterna ur USA:s tredje armé hoppar ned från lastbilen och går mot den övergivna hangaren.

I fjärran hörs skottlossning från de framryckande allierade styrkorna och den retirerande tyska armén. Enligt trovärdiga uppgifter ska hangaren på den avsides belägna vapenfabriken i en skog 15 mil från Frankfurt innehålla ett av Hitlers fruktade ”Wunderwaffen” – mirakulösa nya vapen som är tänkta att avgöra kriget till nazisternas fördel.

Nu i mitten av april 1945 är undergången nära för Hitlers tusenårsrike och amerikanerna gör allt för att hitta de avance­rade vapnen först.

Den viktiga, nya vapentekniken får absolut inte hamna i händerna på Röda armén som rycker fram österifrån genom Tyskland.

När de amerikanska soldaterna drar den stora porten åt sidan faller dagsljuset in på en märkvärdig maskin i hallen.

På golvet står ett omonterat flygplan med så underliga former att soldaterna först inte förstår vad det är. Trots att planet är i delar, bl.a. är vingarna inte monterade, skiljer det sig på alla tänkbara sätt från vanliga jakt- och bombplan.

Kort placerer Tyskland
© Shutterstock

Tyskland/1945

Nazityskland är på väg att förlora kriget men två bröder arbetar oförtrutet vidare med ett banbrytande, nytt flygplan som är både snabbare än fiendens jaktplan och osynligt för radar. Världens första stealth-plan, Ho 229 V3, är kulmen på Reimar och Walter Hortens 20 år långa arbete med flygmaskiner.

Till formen liknar det mest en fladdermus. Det blanka, grågröna planet med påmålade hakkors är i monterat skick en enda stor vinge som slutar i en smal spets baktill. Planet saknar propeller. I stället sitter två jetmotorer, en helt ny och hyperavancerad motortyp, inbyggda i flygplanskroppen på varsin sida om cockpit.

Amerikanerna är säkra på sin sak: de har faktiskt upptäckt ett av Hitlers mirakelvapen. Vid en närmare titt på de ­allierades lista över ”Wunderwaffen” står det snart klart att det plan som soldaterna hittat i hangaren är det mytomspunna ”osynliga” jetjaktplanet Horten Ho 229 – även kallat Gotha Go 229.

Tyskland fick bara göra glidflygplan

Bröderna Reimar och Walter Horten hade varit besatta av flygplan ända sedan barnsben.

År efter år deltog de i Tysklands nationella modellflygsmästerskap med sina egna hembyggda plan. Enligt Versaillesfördraget, som tyskarna undertecknat efter nederlaget i första världskriget, förbjöds Tyskland att tillverka motordrivna flygplan som kunde användas som stridsflygplan.

Det var anledningen till att glidflygplan blev omåttligt populära i mellankrigstidens Tyskland.

I det øjeblik de amerikanske soldater skubber porten til side, falder lyset ind i hallen og afslører en forunderlig maskine.

Från år 1925 slet bröderna Horten med att bygga modellglidplan av trä och kryssfaner.

I synnerhet den tekniskt begåvade Reimar blev fascinerad av den så kallade deltavinge-formen – det vill säga ett plan utan stjärtparti, där kropp och vinge går i ett.

Formen krävde komplicerade matematiska beräkningar för bland annat lyftkraft och landning, men i takt med att bröderna skaffade sig mer erfarenhet blev deras deltaplan alltmer stabila. Snart kunde de flyga längre än konkurrenternas konventionella modellflygplan.

Redan som barn byggde Walter och Reimar Horten flygplan. Med Walters organisations­förmåga kunde Reimar ägna sig åt att utveckla sina idéer kring plan med en vinge.

© Nurflügel

Såväl 1930 som 1931 och 1932 flög bröderna hem förstaplatsen vid mästerskapet i Wasserkuppe utanför Frankfurt am Main.

Framgångarna gav blodad tand och år 1932 beslöt Reimar, 17, och Walter, 19, att det var dags att bygga ett deltaplan i full storlek där de själva kunde vara piloter. Planet döptes till Ho I och blev klart år 1933.

På sommaren 1934 reste de stolta bröderna till årets glidflygningsmästerskap och fick 600 riksmark för mest nyskapande design.

De fick emellertid problem med hemtransporten och tvingades elda upp sitt flygplan sedan de räddat de viktigaste metalldelarna.

Reimar lät sig inte knäckas av bakslaget. Tvärtom svor han att bygga en ny modell så snart som möjligt – den här gången med motor, något som den nya Hitler-regimen hade gett tillstånd till, i strid med Versaillesfördraget.

Värnplikt blev brödernas chans

Precis som Ho I byggdes Ho II i familjens hem i Bonn.

Folk som gick förbi huset på Venusbergweg undrade ofta vad som försiggick där inne; ibland stack det t.ex. ut en vinge genom något av husets fönster.

När planet skulle tas ut ur huset blev bröderna tvungna att plocka ned dubbeldörrarna i vardagsrummet, och vingarna gjorde repor i parkettgolvet. Men Max och Elizabeth stöttade helhjärtat sina söners projekt trots allt slitage i hemmet.

Ho II blev klart i maj 1935, men då var det för sent att anmäla sig till årets mästerskap.

Samtidigt drabbades de av nazistregimens krav på två års obligatorisk militärtjänstgöring.

Walter blev jaktpilot och Reimar gjorde värnplikten som flyglärare vid Luftwaffes flygbas i Köln. Men det som först tycktes vara ett bakslag i utvecklingsarbetet visade sig snart bli världens chans för bröderna.

Flygbasen fick en ny chef, major Oskar Dinort, som älskade glidflygplan och hade satt världsrekord i långvarig flygtur: 14 timmar och 43 minuter i luften. Så snart Dinort såg Reimars aero­dynamiska Ho II ville han själv ha ett likadant, och flera andra officerare lämnade också in beställningar.

Snart fick Reimar en egen verkstad på flygbasen, och här utvecklade han även nya motordrivna modeller.

De lätta flygplanen, som byggdes av trä och lättmetall, drog mindre bränsle och kunde flyga längre än vanliga flygplanstyper.

Nu började bröderna Hortens arbete att väcka uppseende även bland flygplansexpertisen, och år 1938 tilldelades Reimar och Walter det nationella Lilienthal-priset på 5 000 riksmark för sin nyskapande design.

Med pengarna finansierade de ett års luftfartsstudier vid Berlins tekniska universitet.

Bildade falskt specialkommando

År 1939 invaderade Nazityskland Polen. Andra världskriget tog fart och båda bröderna blev inkallade till Luftwaffe.

Ho-18 over New York
© Richard Keller

Superplan skulle bomba USA

Boeing regnede med, at 747 først og fremmest skulle anvendes til godstransport, så for at give mere plads blev cockpittet placeret i en pukkel ovenpå.

Både före och under andra världskriget ägnade sig Tysklands skarpaste hjärnor åt att utveckla flygplan och robotar med stor räckvidd, som skulle kunna bomba New York och andra avlägsna mål. Från år 1942 samlades arbetet i det så kallade ”Amerikabombare”-projektet. Kraven var ett plan eller en missil som skulle kunna flyga 11 000 km, till USA och hem igen, med fyra ton bomber.

Luftwaffe-­chefen Hermann Göring bjöd in bröderna Horten till projektet och de framsynta uppfinnarna ritade det envingade bombplanet Ho 18. Det byggde på det jetdrivna jaktplanet Ho 229 men var betydligt större: det hade sex motorer och ett ving­spann på 40 meter.

På grund av sin platta design hade det dock samma stealthegenskaper. I teorin skulle Ho 18 inte bli synligt på radarskärmarna i USA förrän det var 20 km från kusten, och det skulle kunna flyga hem till Tyskland igen utan att behöva tanka. Men precis som de övriga Amerikabombarprojekten hann Ho 18 aldrig lämna ritbordet.

Syftet med att bomba New York var dels att hämnas de tyska förlusterna, dels att binda fler amerikanska soldater till att försvara hemlandet. För Göring var det bara en tidsfråga innan tyskarna skulle kunna skicka upp de nya mirakelflygplanen – lastade med atombomber.

Men Walter var listig och lyckades hitta ett kryphål i det tyska militärmaskineriet så att utvecklingsarbetet kunde fortsätta obehindrat. Han plockade fram all sin charm och lyckades övertala en ­sekreterare inom tyska luftfartsdepartementet att förfalska chefens namnteckning, så att Reimar blev förflyttad från sin tjänst i Königsberg till det topphemliga ”Sonderkommando L In 3”.

Arbetsgruppen var ett rent påhitt: i själva verket bestod den av en verkstad där Reimar bl.a. kunde experimentera med olika sätt att göra flygplan osynliga på fiendens radar. Genom att kombinera en platt vingform med en radarabsorberande beläggning av lim och färg blandad med kolpulver tänkte han konstruera världens första smygflygplan.

Bröderna fortsatte med sina bedräge­rier och beställde hem material med hjälp av flera förfalskade namnteckningar.

Om det hela upptäcktes skulle båda två dömas till stränga fängelsestraff, men för Walter var Reimars arbete viktigare.

Under slaget om Storbritannien från juli till oktober 1940 hade fiendens nya radarsystem visat sig vara oerhört effektivt.

Walter såg hur den ene skickliga pilotkollegan efter den andre sköts ned av britterna till följd av fiendens effektiva radarsystem ”Home Chain”.

Dessutom var tyskarnas plan Messerschmitt ME 109 alltför långsamt jämfört med britternas Spitfire. Reimar skulle konstruera ett stridsflygplan som var dubbelt så snabbt som ett Spitfire och svårt att upptäcka för britternas radar.

Reimar godkände broderns förfalskningar med orden: ”Vi gör det. Vi riskerar ändå fängelsestraff, och ett par falska telegram mer eller mindre lär inte göra någon större skillnad.”

Bröderna imponerade på Göring

Tack vare att han blev omplacerad från aktiv jaktpilot till teknisk rådgivare vid det nybildade kontoret för inspektion av jaktplan, ”Jagdfluginspektion”, skaffade sig Walter kunskap om en ny avancerad teknik: jetmotorer.

Motorerna, som utvecklades av BMW och Junkers, skulle leda till en ny generation av tyska jaktplan. När Walter fick se ritningarna till turbojetplanet Messerschmitt ME 262, och senare fick se den första testflygningen av det stjärtlösa, raketdrivna planet Lippisch DFS 194, förstod han att propellerdrift hörde till historien.

Walter förfalskade fler namnteckningar och började beställa jetmotorer. Han bildade en arbetsgrupp på 170 man till det fiktiva Sonderkommando L In 3. För att projektet skulle verka ha militär betydelse gick Reimar från och med nu alltid klädd i Luftwaffes officersuniform.

Medan Reimar i mitten av 1943 arbetade med brödernas hittills mest avancerade projekt, ett turbojetdrivet deltaplan, skickade Hermann Göring ut ett upprop till flygindustrin i Nazityskland.

Luftwaffechefen krävde ett stridsflygplan som skulle kunna lastas med 1 000 kg bomber och flyga 1 000 km med en maxfart på 1 000 km/tim. Bröderna Horten tvekade inte en sekund; de skickade genast in sitt jetplansprojekt Ho 229.

Ho 229 V3
© Imageshack/Shutterstock

Banebrydende design gjorde fly usynligt

Alla detaljer i superjetjaktplanet Ho 229 V3 var utformade för fart och för att inte synas på britternas radar. Resultatet blev en revolutionerande ny design som var många decennier före sin tid.

Några veckor senare blev de kallade till ett möte på Görings lantställe Karinhall nordöst om Berlin. Göring blev allt mer intresserad ju mer Reimar berättade om sina ritningar – särskilt när han insåg att Reimars deltaplan var det enda av alla inskickade förslag som i stort sett uppfyllde kriterierna.

När mötet var slut reste sig Göring upp och utbrast: ”Gör det! Bygg det här planet, och låt mig se det flyga!”

Projektet en kapplöpning mot tiden

Med Görings stöd förvandlades Ho 229 från ett bakgårdsprojekt till ett högprioriterat mirakelvapen som skulle rädda segern i kriget.

Ho 229 skulle monteras på flygplansfabriken Gothaer Waggonfabrik, men i ett Tyskland som i praktiken var hårt trängt på alla fronter och led av en omfattande brist på material var projektet i praktiken ett luftslott.

Men medan amerikanerna gick över Rhen på våren 1945 och brittiskt flyg bombade tyska städer arbetade Reimar dag och natt.

Genom uträkningar och testflygningar kom han fram till att jetmotorerna borde sitta ovanpå vingen för att få optimal effekt.

Han måste även anpassa skevroder, bromsar och flaps till de kraftfulla motorerna som annars riskerade att orsaka en ”dutch roll” i det lätta planet – en rörelse där planet kränger okontrollerbart från sida till sida.

Gør det! Byg dette luftfartøj, og lad mig se det flyve! Hermann Göring, chef for nazisternes Luftwaffe

Göring krävde att superplanet skulle bli klart inom sex månader, men på grund av problem med motorerna som var 12 cm för långa för det utrymme de tilldelats, förlorade projektet dyrbar tid.

Inte förrän den 18 december 1944 lyfte Ho 229 – världens första turbodrivna deltaplan avsett för strid. Nere på marken stod en mycket stolt Reimar Horten och tittade på sitt unika flygplan.

Nazistledningen uppmärksammade framgångarna med Ho 229 och snart kallade Göring till ett nytt möte.

Under den följande perioden sammanträdde Reimar flera gånger med Luftwaffechefen som var trollbunden av brödernas arbete, och tonen blev alltmer familjär.

”Vi pratade med varandra nästan som far och son”, berättade Reimar Horten senare för författaren David Myhra.

Under ett av mötena frågade Göring vad Reimar tänkte göra efter kriget. När Reimar lite överrumplad svarade att han tänkte fortsätta bygga deltaplan i sin verkstad utanför Freiburg, log Göring:

Horten fly i krydsfiner
© Courtesy Myth Merchant Films

Experter bygger kopia av Ho 229

Hur nära var bröderna Horten att konstruera världens första smygflygplan?

År 2008 beslöt sig några experter vid den amerikanska flygplansfabriken Northrop Grumman för att besvara den frågan.

Utifrån originalritningarna byggde de en exakt kopia av Ho 229 V3, satte den på en 15 meter hög pelare och utsatte den för samma radarfrekvenser som användes i britternas radarsystem under kriget. Resultatet var slående. Normalt kunde britterna upptäcka fiendeplan på 160 km avstånd, men Horten-planet kunde smyga sig 30 km närmare den brittiska kusten. I kombination med planets ovanligt höga hastighet skulle britterna bara ha haft åtta minuter på sig att reagera – 11 minuter mindre än med vanliga tyska plan.

Slutsatsen blev att Ho 229 V3:s banbrytande design skulle ha gjort planet till en livsfarlig motståndare om det hade använts i strid.

”Bra idé. Jag följer med. Det är alltid så soligt och fint vid Freiburg. Men en av dina hangarer ska användas till mitt Lufthansa. Medan du bygger deltaplan för passagerartrafik ska mitt Lufthansa transportera folk jorden runt.”

Testpiloten slungades ut ur planet

Bröderna Hortens livslånga projekt såg nästan ut att lyckas – men så kom katastrofen.

I februari 1945, under testflygningen av andra versionen av deltaplanet, dog den ena motorn.

I stället för att buklanda fällde piloten ut landningsstället och rubbade därmed balansen i planet. Inför ögonen på de förfärade åskådarna började planet spinna och krossades mot marken. Piloten slungades ut ur planet av de enorma krafterna och landade i ett par fruktträd.

När hjälpen anlände hängde han död bland grenarna.

Kraschen innebar att bröderna Horten tvingades skapa en ny prototyp från grunden. Men trots att Reimar och Walter brann för sitt uppdrag tvingades de i mars 1945 inse att det snart var ute med Tyskland. Deras nya, förbättrade prototyp Ho 229 V3 skulle aldrig hinna bli färdig även om Gothaer Waggon­fabrik arbetade för högtryck.

radarsystemet Chain Home
© Corbis Historical/Getty Images

Bombplanet B-2 liknar Ho 229

På 1980-talet konstruerade USA flygplanet B-2 Spirit som inte syns på radar. Under utvecklingsarbetet besökte tillverkaren Northrop Grummans ingenjörer ofta National Air and Space Museum, som äger det enda exemplaret av Ho 229 V3. Det är oklart hur mycket av B-2 Spirit som bygger på det tyska smygflygplanet, men likheterna är många, bl.a. motorernas placering ovanpå vingen.

Den 14 april 1945 var allting över. Amerikanska soldater vällde in i den hemliga hangaren och snart skickades Reimar och Walter, liksom många andra tyska ingenjörer och vetenskapsmän, till förhör i Storbritannien. Men intresset ebbade snart ut.

Experterna som ledde förhören insåg helt enkelt inte fördelarna med ett deltaplan. Det halvfärdiga planet skeppades dock till USA för att monteras ihop och undersökas.

Efter frigivandet arbetade Reimar och Walter för britterna under en kort pe­riod. De skulle konstruera deltavingar som kunde användas som passagerarplan på interkontinentala flygresor, men projektet lades ned redan 1946.

Där­efter levde Walter i Tyskland till sin död år 1998. Reimar flyttade till Argentina år 1949, där landets diktator, Perón, erbjöd välavlönade jobb åt tyska ingenjörer och vapenexperter.

Horten-brødrenes flyvende vinger var årtier forud for deres tid.

Bröderna Hortens deltaplan var decennier före sin tid. Inte förrän 1988 gjorde amerikanerna allvar av stealth-­tekniken genom bombplanet B-2, som har många likheter med Ho 229 V3.

År 1993, efter en mansålder i undanskymdhet, fick Reimar Horten slutligen upprättelse då det brittiska Royal Aeronautical Society tilldelade honom
en guldmedalj för hans insatser.

Men medaljen kom för sent: Reimar Horten dog två dagar tidigare på sin ranch i ­Argentina.

Han blev 78 år.