Vinden fyller de stora ullseglen. Fartygen sätter fart och de skräckinjagande drakhuvudena hugger mot vattnet. Kursen har satts mot okända kuster och målet närmar sig.
Ombord finns en armé av stridsberedda vikingar, ljushåriga jättar vars förfäder har bott i den kalla Norden i många generationer. De är representanter för ett stolt folkslag som har bestämt sig för att erövra världen.
Så har bilden av vikingarna sett ut i århundraden, men nu har en internationell forskargrupp med den danske dna-forskaren Eske Willerslev i spetsen slagit hål på uppfattningen om ett renodlat nordiskt folk.
Tillsammans med sina kollegor vid Köpenhamns universitet och forskare från flera andra länder har Willerslev gett sig ut på en vetenskaplig expedition till alla avkrokar av vikingarnas värld. Deras resa har lett till den mest omfattande analysen av vikinga-dna någonsin – och resultaten avlivar många myter om de gamla nordborna.
Eske Willerslev, som är expert på tusentals år gammalt dna, var en av forskarna som ledde den stora studien av vikingarnas gener.
Med hjälp av gensekvenseringsmaskiner, biokemisk utrustning och avancerade algoritmer har forskarna kartlagt gammalt dna från 80 gravar, fördelade på merparten av norra det halvklotet. Totalt har forskarna undersökt dna från 442 män, kvinnor och barn som levde under en period från bronsåldern till 1600-talet.
De allra flesta var dock från vikingatiden, mellan år 750 och 1050.
Resan in i vikingatidens gener har inte bara visat hur vikingarna såg ut utan också varifrån de kom, vart i världen de reste och med vilka de delade säng.
Vikingatågen var familjeutflykter
En ödesdiger resa till den estniska ön Ösel räknas av många som startskottet för vikingatiden, och forskarna har nu hittat stora mängder gammalt dna på ön.
2008 och 2011 grävde arkeologer ut två vikingaskepp på Ösel med 41 manliga skelett, varav flera hade hugg- och stickmärken och ett hade fått hjässan avhuggen.
Med sig hade männen bland annat svärd, av vilka flera var smyckade med guld och ädelstenar. Det tyder på att vissa tillhörde samhällets elit.
Vikingatiden började på estnisk ö
År 750: Plundringståg inledde tidsålder
Det tidigaste kända vikingatåget går till ön Ösel i Estland, där minst 41 svenskar stupar i ett slag. De påföljande åren börjar svenska vikingar ge sig ut på handelsresor till Baltikum, Ryssland och Mellanöstern. Samtidigt grundas de första vikingastäderna.
År 793: Attack ger vikingar makt
Danska vikingar attackerar ett kloster på den engelska ön Lindisfarne. Därefter överfaller stora vikingaflottor både Frankrike och Brittiska öarna. Den norske hövdingen Olav grundar Dublin och blir kung. I Danmark grundas handelsplatsen Hedeby och i Norge staden Kaupang.
År 947: Vikingar invaderar England
Vikingen Erik Blodyx, Harald Hårfagers son, erövrar staden York i England. Det blir starten för en ny våg av angrepp med bland andra danske kung Sven Tveskägg i spetsen. År 954 enas England under en engelsk kung.
År 1016: Kung styr över stort imperium
Knut den store, kung av Danmark och son till Sven Tveskägg, erövrar England. Han kontrollerar även Norge och en del av Sverige – ett rike som kallas Nordsjöimperiet. Hans regeringstid är fredlig och när han dör år 1035 tar sonen Harald Harfot över.
År 1066: Vikingar stupar i blodigt slag
Vilhelm Erövraren, hertig av Normandie, erövrar England. En skandinavisk invasionsarmé under kung Harald Hårdråde besegras i slaget vid Stamford Bridge. Nederlaget markerar vikingatidens slut trots att det även senare förekommer enstaka angrepp och plundringar.
Sedan upptäckten har forskarna arbetat med att avslöja skelettens hemligheter. En analys från 2016 av olika varianter av grundämnet strontium i männens tänder visade att sammansättningen av strontium var identisk med den i trakterna kring Stockholm.
Det tyder på att männen växte upp där, i ett område som utgjorde ett maktcentrum för vikingarna. Resultatet talar alltså för att männen var vikingar. De levde dock 50–100 år före attacken mot den engelska ön Lindisfarne år 793, som normalt betraktas som startskottet för vikingatiden. Fyndet på Ösel förlänger därmed vikingatiden.
Den nya studien av skelettens dna bekräftar männens svenska ursprung, men blottlägger också en mer personlig historia: Fyra av männen var nämligen bröder, medan en femte var en släkting till dem. Det rörde sig med andra ord om ett familjeföretag.
Bröderna på Ösel var inte heller de enda familjemedlemmarna i den stora dna-analysen. Två vikingar i England respektive på den danska ön Fyn var antingen farbror och brorson eller farfar och barnbarn.
”Det är i sig inte vetenskapligt banbrytande, men det är första gången vi ser ett så nära släktskap i denna typ av studie”, säger Ashot Margaryan, en av forskarna.
”Det ger oss en ny, personlig – ja, rentav familjär – inblick i migrationerna.”
Vikingarna var mångfacetterade
Forskarna har sekvenserat hela genomet för vart och ett av studiens totalt 442 skelett, huvudsakligen genom att borra ut dna ur kristaller i örat och emalj i tandrötterna, där det är bäst bevarat.
Därför har det gått att ta reda på mycket om vikingarnas nära släktförbindelser, som i fallet med de svenska bröderna på Ösel. Syskon har hälften av sina gener gemensamt vilket gör att en dator ofta hittar en sådan matchning snabbt.
Forskarna tittade emellertid även på hela befolkningsgrupper och kunde bland annat visa att vikingarna genetiskt liknar vår tids danskar, norrmän och svenskar.
De danska, norska och svenska vikingarna liknade dessutom varandra, men inte fullt så mycket som forskarna trott.
Vikingarnas dna visar att de tre grupperna bara utbytte gener i begränsad omfattning, en upptäckt som motbevisar tidigare föreställningar om att vikingarna var ett enhetligt folk med många inbördes kontakter.
MYT: ”Vikingarna var ett enhetligt folk”
Var vikingarna ett enhetligt folk med en gemensam uppsättning gener eller var de en mängd olika folkslag med samma kultur? Det är en fråga som har gäckat historikerna i
årtionden. Nu har dna från hundratals skelett rätat ut frågetecket.
DOM ÖVER MYTEN: FALSK
Norska vikingar kom från stäpperna
Forskarna hittade tre genetiskt skilda folk-slag i vikingatidens Skandinavien, vars utbredning motsvarar ungefär vår tids länder. Vikingarna i Norge präglades i högre grad än i övriga grannländer av en tidigare invandring av boskapsuppfödande bönder från de ryska stäpperna.
Danska vikingar påminde om britter
I Sverige och Norge förändrades genpoolen inte nämnvärt under övergången från järnålder till vikingatid, men i Danmark verkar det ha skett en stor invandring söderifrån. Samma sak hände tidigare i England, vilket är anledningen till att danskarna kom att likna britterna.
Svenskarna var från mellanöstern
Alla de tre nordiska vikingafolken hade genetiska spår av äldre tiders europeiska jägare och samlare samt bönder från Ryssland och Mellanöstern. De senare gjorde särskilt stort avtryck på svenskar och danskar, detta på grund av den invandring som skedde före vikingatiden.
I gengäld visar dna-analyserna på ett stort utbyte av gener med andra befolkningar. Det började redan före vikingatiden, men ökade i omfattning under de 300 år då vikingarna härskade över haven.
Generna kom bland annat från Finland och Baltikum till Sverige och från Brittiska öarna till Danmark och Norge. Även sydeuropeiska gener strömmade in i Danmark och Sverige.
Tillförseln av gener i Skandinavien kom sig troligen av invandring, blandäktenskap och slaveri. Vikingarna våldtog eller delade säng med kvinnor i områdena dit de kom.
Vissa kvinnor tog de med sig hem, och som en del av politiska allianser gifte de sig med kvinnor från avlägset belägna kungadömen. De fick även barn med trälar, vikingatidens slavar.
På den tiden var 20–30 procent av den skandinaviska befolkningen trälar.
MYT: ”Generna var 100 procent skandinaviska”
Vikingarna hade inga problem med att blanda sina gener med folk från andra länder, oavsett om när de var ute i världen eller hemma i Skandinavien. Flera vikingar i Skandinavien hade rentav mer utländskt dna än skandinaviskt.
DOM ÖVER MYTEN: FALSK
Gener från Brittiska öarna och Sydeuropa hamnade i Danmark.
Gener från Brittiska öarna hamnade i Norge.
Gener från bland annat Baltikum och Finland strömmade in i Sverige.
Professor Eske Willerslev vid Köpenhamns universitet, som var med och ledde studien, överraskades av resultaten.
”Det förvånade mig verkligen att så många vikingar hade blandade gener, framför allt sydeuropeiska gener”, säger han.
Ännu mer förvånade blev forskarna när de studerade vikingarnas gener för hårfärg. Genvarianter som ger svart hår var betydligt vanligare bland vikingarna än de är bland moderna skandinaver.
MYT: ”Alla vikingar var ljushåriga”
1. Celler skapar mörka bubblor
Längst ner i hårstrået bildar celler – melanocyter – det mörka pigmentet melanin. Det sker genom att enzymer omvandlar ämnet tyrosin till melanin i små bubblor som insöndras från cellens så kallade golgiapparat.
2. Bubblor flyttas uppåt i håret
Bubblorna, så kallade melanosomer, är nu tätt packade med mörkt melanin. Melanocyterna för över melanosomerna till andra celler, keratinocyter, som sitter längre upp i hårstrået. De är nu kraftigt färgade av melanin.
3. Döda celler ger håret färg
Keratinocyterna dör och förs sakta uppåt efter hand som håret växer. De döda, intorkade cellerna, som fortfarande är tätt packade med melanin, ligger som ett starkt färgat lager runt hårets innersta kärna.
Gener styr hårfärgen
Bildandet av melanin och överföringen av pigmentet till själva håret inbegriper en lång rad enzymer och andra proteiner. Proteinerna bildas utifrån instruktioner i dna och små genetiska skillnader från person till person ger den variation av hårfärger som förekommer hos människor.
Vikingarna hade mer pigment
Särskilda varianter av generna kan till exempel bromsa bildningen av melanin, så att håret blir ljusare. Dna från vikingar visar att de gamla skandinaverna i allmänhet hade gener som gav mörkare hår än det vi ser hos nutida skandinaver.
Vikingarna var alltså inte bara ljushåriga fullblodsskandinaver. Vissa av dem hade inte ens en enda droppe skandinaviskt blod i ådrorna.
Det gäller bland annat en man och en kvinna som hittades på Orkneyöarna i Skottland. De var av skotskt och irländskt ursprung, men hade begravts på samma sätt som vikingar av skandinaviskt ursprung.
Likadant var det med en kvinna av samiskt ursprung som begravdes på den lilla ön Værøy i ögruppen Lofoten i Nordnorge. ”Det visar att vikingafenomenet inte var knutet till etnicitet. Det var en livsstil som alla kunde anamma”, säger Eske Willerslev.
Kursen står skriven i generna
I början av vikingatiden, vid tiden då de fyra svenska bröderna dog på Ösel i Estland, höll maktbalansen i Skandinavien på att förändras. Ett antal små kungar och hövdingar tvingades ge vika för några få betydligt rikare och starkare makthavare.
De nya härskarna sände iväg allt större expeditioner på upptäckts- och handelsresor, men också på plundringståg. Silver var särskilt eftertraktat, slavar likaså.
Före vikingatiden fanns det handelsplatser i Skandinavien, men nu växte stora handelsstäder fram. Gotland blev ett myllrande handelscentrum för Östersjöhandeln, där bland annat bärnsten, honung, glaspärlor och värdefull ekorrpäls bytte händer.
Den febrila aktiviteten gjorde djupa avtryck i dna. Gotland uppvisade en ovanligt hög genetisk mångfald, vilket speglar det virrvarr av olika folkslag som träffades på ön.
Samtidigt som rikedomarna växte satte vikingarna segel mot avlägsna kuster, och deras fartyg blev alltmer avancerade.
MYT: ”Vikingatågen följde fasta rutter”
Dna från skelett runtom i Europa bär spår från vikingar. Det gör att forskarna kan följa vikingarnas väg genom Europa. Resultaten bekräftar den tidigare teorin att danska, norska och svenska vikingar följde olika fasta vägar.
DOM ÖVER MYTEN: SANN
Danskarna satte spår i England, men också i Sydeuropa.
Norrmännen reste framför allt till Irland, Island och Grönland.
Svenskarnas gener spreds österut.
Långskeppen var smala och smidiga och hade en liten köl som gjorde att de kunde glida ända upp på en strand eller flodbrädd och överraska vid kloster, kyrkor och städer.
Ingen stad var för stor för vikingarna – Paris, London, Sevilla och Konstantinopel belägrades och plundrades.
På 800-talet seglade hela flottor årligen ut för att handla och plundra. Med hjälp av skriftliga källor och arkeologiska fynd som gravar, vapen, smycken och slavars kedjor känner forskarna till att svenska vikingar seglade på floder till Baltikum, Ryssland och Kaspiska havet.
Det fatala svenska vikingatåget till Estland passar väl in i denna berättelse. Danskar satte i stället kurs mot franska och engelska kuster, medan norrmännens fartyg lade till på Irland, i Skottland och sedan på Island och Grönland.
Hela denna historia har nu bekräftats av dna-studien. Vikingarna efterlämnade tydliga genetiska spår vart de än reste, och i flera fall syns spåren fortfarande i vår tids befolkningar – till exempel i England och Polen – nästan tusen år efter vikingatiden.
Vissa bönder levde isolerat
Det var inte alla skandinaver som ville eller kunde ge sig ut till havs. En del gav sig av medan andra stannade hemma och odlade jorden, ägnade sig åt hantverk eller fiskade.
Vikingarna använde inte själva ordet ”viking”, som betyder något i stil med ”sjökrigare”. Inte heller föreställningen om en enhetlig vikingavärld överensstämmer med verkligheten.
Det rörde sig snarare om flera, åtskilda samhällen. Och även om de under vikingatidens senare del gav sig ut på stora plundringståg tillsammans framgår det tydligt av den genetiska kartläggningen att kontakterna mellan de stora vikingasamhällena i Skandinavien var begränsade.
”Det verkar som om vikingatiden kännetecknas av enormt stora internationella perspektiv, men ytterst begränsade regionala perspektiv. Det är verkligen förvånande”, säger Eske Willerslev.
Det var också mycket stora genetiska skillnader på globetrottrarna i de stora kuststäderna och bönderna som bodde långt från kusten.
Det tog sex år att genomföra studien av vikingarnas dna.
Vissa befolkningsgrupper i Skandinavien ser ut att helt ha gått miste om den genetiska utveckling som skedde i övriga regionen. Eske Willerslev berättar att en del bönder levde i en sorts isolerad parallellvärld. Det gällde bland annat en bonde vars ben har hittats i Småland.
”Genetiskt ser det ut som om han är en neolitisk bonde, det vill säga en av de allra första bönderna, och att det inte har hänt någonting rent genetiskt på 6 000 år.
Hela världen har passerat förbi honom. Man tänker: Vad har du pysslat med? Sådana fynd sätter i gång historier i huvudet på en, inte bara som forskare utan som människa.”
Vulkaner släckte solen
Vikingarna rörde runt i Europa och förvandlade kontinenten i grunden. De seglande krigarna härjade, plundrade och tjänstgjorde som legosoldater, men de grundade också handelsstäder och koloniserade nya områden. Forskarna diskuterar fortfarande exakt vad det var som satte i gång vikingarnas aktiviteter.
Eske Willerslev ser invandringen under tiden före vikingatiden som en av de viktigaste orsakerna till de stora förändringarna i Skandinavien.
”Min arbetshypotes är att människorna som kom till de skandinaviska länderna påverkade det sätt på vilket de levde så mycket att det ledde till skiftet från järnålder till vikingatid.
Det överensstämmer också med den nordiska mytologin, där gudarna representerar två olika grupper som möts – de gamla gudarna, vanerna, som Frej och Freja, och krigsgudarna asarna, Tor och Oden, som kommer utifrån.”
MYT: ”Vi är fortfarande vikingar”
Nästan tusen år har gått sedan vikingatiden tog slut, men vikingarnas dna finns fortfarande kvar i Skandinavien. Framför allt norrmännen har hållit fast vid sina förfäders gener.
DOM ÖVER MYTEN: SANN
Norrmännen är mest vikingar
Forskarna hittade fem olika befolkningsgrupper i dagens Norge. Samtliga grupper har en stor andel gener från norska vikingar (blå), uppemot 64 procent, men avviker från varandra i andelen gener från vikingatidens danskar (röd) och britter (lila).
Danskarna ligger på andra plats
Forskarna hittade två grupper i Danmark av vilka den ena kännetecknas av en hög andel gener, tolv procent, från vikingatidens Östeuropa (orange). Dagens danskar har nästan lika mycket vikinga-dna (röd) som norrmännen, uppemot 60 procent.
Svenskarna är ett mångfacetterat folk
Dna-analysen påvisade fyra vitt skilda grupper i dagens Sverige. De varierar huvudsakligen i deras kombinationer av gener från vikingatidens Danmark (röd), Norge (blå) och Finland (vinröd), och andelen gener från svenska vikingar är relativt låg, cirka 14–29 procent.
Ytterligare en bidragande orsak till vikingatidens förändringar kan eventuellt hittas i den nordiska mytologin, i berättelsen om fimbulvintern som föregår Ragnarök.
På senare år har flera forskare hittat tecken på att fimbulvintern är inspirerad av en verklig händelse. De tror att två våldsamma vulkanutbrott åren 536 och 540 medförde en klimatkatastrof.
Utbrotten spydde ut så mycket dammpartiklar i atmosfären att solstrålarna inte kunde tränga igenom molnen på tre år. Växter, djur och människor dog.
Temperaturen sjönk och det uppstod en liten istid, följd av en pestepidemi lika våldsam som digerdöden på medeltiden.
Arkeologerna ser att det hände något dramatiskt i Norge och Sverige under denna period. Norrland avfolkades troligen helt och omkring halva befolkningen försvann från bland annat Mälardalen, Öland och Gotland, som senare blev viktiga centrum för vikingarna.
Arkeologerna har hittat färre gravar och smycken och mindre keramik från denna tid, men desto fler guldoffer till gudarna.
Vissa forskare tror att klimatkatastrofen främjade vikingasamhällets utveckling eftersom många av de ledande släkterna utvandrade eller dog ut så att nya maktcentrum kunde uppstå.
Forskare jagar vikingar i Amerika
Dna-studien har lett forskarna till olika platser från vikingarnas tid och tecknat en överraskande bild av de gamla nordborna. Studien har också väckt nya frågor.
Forskarna vill till exempel gärna veta mer exakt vilka sydeuropeiska gener det var som nådde Skandinavien under vikingatiden.
En annan fråga som särskilt upptar Eske Willerslevs tankeverksamhet är vikingarnas resor till Grönland och Amerika.
”Överallt i Europa där vi hittar vikingar beblandar de sig mycket och tar med dna till Skandinavien och lämnar dna i bland annat England och Estland.
90 forskare arbetade med att sekvensera och analysera vikingarnas dna.
Men det finns inget som tyder på att de fick barn på Grönland med vare sig paleoeskimåer eller inuiter. Det blev jag både förvånad och ledsen över att vi inte hittade”, säger han.
Man lyckades inte heller hitta dna från amerikanska vikingar. Men Eske Willerslev har inte gett upp. Vikingen Leif Eriksen upptäckte troligen Amerika omkring år 1000 – långt före Christofer Columbus – och Willerslev vill gärna bli först med att hitta dna från en viking i Amerika:
”Förr eller senare dyker det upp ett vikingaskelett i Amerika. Då kan vi använda de data vi har här för att säga om det var en svensk, en dansk eller vad det nu var.”