Allt började söndagen den 5 december med en klassisk tjock Londondimma. Dimman tätnade i takt med att kvällen övergick i natt. Sikten var bara ett par meter.
De två efterföljande dagarna och nätterna förvärrades situationen. En giftig svavelgul färg blandades med svart och brunt i dimbankar som låg tunga över gatorna.
På Heathrows flygplats var sikten bara tio meter redan på morgnarna.
Nattetid hade fotgängarna svårt att hitta även om de befann sig i välkända kvarter. På vissa platser var sikten så dålig att folk inte ens kunde se sina egna fötter.

Polismän med ansiktsmasker försökte få trafiken att flyta i den giftiga, gula smogen.
Barbara Fewster, som natten till måndagen var på väg med sin fästman i bil genom London, minns:
”Det var den värsta dimma jag någonsin upplevt. Den var gulaktig och stank av svavel. Jag fick kliva ur bilen och gå framför den för att visa vägen. Vi vågade inte stanna – det hade varit ännu farligare än att fortsätta eftersom man riskerade att bli påkörd. Man kunde inte ens se baklyktorna på bilen framför.”
Bilister som var på väg in mot staden möttes av en vägg av dimma. En del av dem vågade inte köra vidare – bussar och bilar övergavs. Trafikkaoset var totalt och fotgängarna fick famla sig fram längs husfasaderna.
Brist på kistor och blommor
Smogen trängde sig till och med inomhus, och teatrar och biografer tvingades stänga eftersom ingen kunde se vad som hände på scener och filmdukar.
Föräldrar uppmanades att hålla barnen hemma från skolan så att de inte skulle gå vilse i dimman.
På en boskapsmarknad i Smithfield föll korna plötsligt ihop på marken – döda. Men ännu anade ingen hur det egentligen låg till. Londonborna kunde bara konstatera att smogen fanns överallt.

Smog är sammansatt av rök och dimma
Ordet smog är sammansatt av de engelska orden för rök och dimma: ”smoke” och ”fog”. Mannen bakom uttrycket var en läkare vid namn Henry Antoine Des Voeux som bodde i London. År 1905 deltog han i ett möte om luftföroreningar och citerades dagen efter i tidningen Daily Graphic.
Svarta dammkorn täckte byggnader, träd, bilar och människor. Partiklarna trängde in i luftvägarna och satte sig i den ömtåliga lungvävnaden.
Överallt hostade och harklade sig Londonborna i blindo fram genom smogen, med näsdukar pressade mot näsa och mun.
På sjukhusen stod det snart klart att smogen var ovanligt giftig.
Läkaren Robert Waller arbetade på St Bartholomew’s Hospital vid den här tiden och han berättade senare för BBC att det var först när det inte fanns tillräckligt med kistor och blommor som folk förstod hur illa det var ställt.
”Det låg ju inga lik på gatorna så ingen märkte det riktigt, men dödssiffrorna steg till det fyrdubbla under de här dagarna”, sade han. I vissa fattiga områden var dödssiffrorna uppe i nio gånger det normala.
Ett lock över staden
Den tjocka dimman var resultatet av flera dagars ogynnsamma väderförhållanden. Under en längre period hade det varit kallare än normalt för årstiden.
Stadens invånare hade därför eldat med mer kol än vanligt. Nu förde vinden med sig varmare luft från kontinenten in över London, men nere vid marken var det fortfarande kallt. Eftersom luften ovanför staden var varmare än luften vid marken lade sig dimman som ett lock över allt.
Den rök som bolmade ut ur skorstenarna från bostadshus och fabriker kunde inte stiga uppåt, utan bildade kemiska föreningar med dimman och blev till en dödlig smog som bara tätnade.
Varje dag spydde skorstenarna ut flera ton rökpartiklar, koldioxid, saltsyra, fluorämnen och svaveldioxid i dimman, och för varje dag som gick blev det allt farligare att vistas i London.

På 1900-talet fraktades flera tusen ton kol dagligen till London från kolgruvorna i Wales, norra England och Skottland. Kolet höll igång industrin och värmde upp kakelugnar i flera miljoner hushåll. Resultatet blev giftiga utsläpp av ämnen som svaveldioxid
och saltsyra.
Fyra månader i ett töcken
Stadens invånare fann sig i att leva i ett slags undantagstillstånd. Sedan flera generationer tillbaka hade de vant sig vid att huvudstaden periodvis låg inbäddad i rök och dimma.
Omkring år 1800 bodde ungefär en miljon människor i London. Bara 50 år senare var invånarantalet det dubbla. Landsbygdens befolkning sökte sig till staden där en begynnande industrialisering lockade med jobb. Man eldade med kol i kakelugnarna i hemmen.
Den beryktade Londondimman blev allt tjockare och varade allt längre för varje gång. Även vid den här tiden krävde dimman människoliv, de registrerades bara inte så noga. Stadens annaler avslöjar dock att en period med smog år 1873 kostade 268 personer livet.
År 1879 var staden under hela fyra månader inbäddad i en gulsvart dimma som solen aldrig lyckades tränga igenom.

Den tidiga miljöaktivisten John Evelyn beskrev redan år 1661 hur svavelföreningar fick byggnader och statyer att vittra sönder.
Vid sekelskiftet hade invånarantalet mer än sexdubblats. Kakelugnarnas svarta rök hade fått sällskap av giftiga rökmoln från ett ständigt växande antal industrier.
Röken från fabrikerna släpptes rakt ut över Londons dimmiga gator, i synnerhet i det lägre belägna East End och där bostäder och fabrikskomplex låg sida vid sida.
Bildskön förorening
På 1900-talet hade dimma och rök blivit ett ofrånkomligt inslag i huvudstaden, och smogen hade sedan länge intagit sin självklara plats i konstens värld.
Konstnärer som den franske impressionisten Claude Monet sökte efter sina Londonmotiv när smogen var som värst, och författare som Charles Dickens och Conan Doyle, ja redan William Shakespeare, har låtit stadens disiga gränder bilda kulisser.

Claude Monet målade bland annat Palace of Westminster täckt av dimma cirka år 1900.
Effektiva lagar mot kol
Smogen i december 1952 var troligtvis den mest dödliga någonsin. Den fick snart benämningen ”Killer fog” (Dödsdimma) och ”The great smog” (Den stora smogen).
Den enda förmildrande omständigheten var att den inte varade så länge. Efter bara fyra dygn vände vinden och torsdagen den 9 december blåste smogen bort över Londons takåsar.
Dödssiffrorna var skrämmande. Hälsomyndigheterna kunde konstatera att 4 000 hade dött – främst barn och äldre, astmatiker och storrökare.
I många år var 4 000 det officiella dödstalet efter smogen trots att London hade onormalt många dödsfall ända fram till sommaren 1953.
Myndigheterna förklarade detta med att en ovanligt svår influensaepidemi spreds över staden – en orsak som har tillbakavisats av framstående amerikanska forskare. Forskarna hävdar att de många dödsfallen i London berodde på smogen och att den orsakade närmare 12 000 personers död.

Londondimma räddar kineserna
Nyligen klargjorde ett internationellt forskarteam varför dimman i London 1952 var så dödlig. Smog blir farligt när svaveldioxid omvandlas till sulfat, som finns i små partiklar i luften. Forskarna upptäckte att omvandlingen fick hjälp av kvävedioxid (NO2) från förbränningen av kol.
Därför kan gränsvärden för NO2 i framtiden förhindra att dimman i Kina blir lika farlig som döds-dimman i London.
Ny dödlig smog hotar London
De tragiska händelserna i december 1952 ledde till att man införde en mängd lagar åren 1954, 1956 och 1968.
Privata hushåll tvingades övergå till uppvärmning utan rökutsläpp och industrifastigheter fick högre skorstenar. Sanering av slummen, stadsförnyelse och en etablering av fjärrvärme bidrog till att minska föroreningarna under åren som följde. Ett långvarigt problem fick till slut sin lösning.
På grund av ökad trafik håller dock luften i London och andra storstäder återigen på att utvecklas till ett dödligt hot.
År 2002 höll forskare från hela Europa en konferens med anledning av 50-årsdagen av ”The great smog”. Man drog då slutsatsen att luften i dagens London håller på att bli minst lika förorenad av avgaser som den var i början av 1950-talet.

800 års kamp mot smogen
Fram till mitten av 1200-talet eldade Londons invånare mest med ved. Men i takt med att skogarna krympte och virket blev dyrare började man föredra kol som bränsle. Kol visade sig dock ha en stor nackdel.
Redan år 1272 beklagade sig Londonborna över den ständiga röken. Kung Edvard I försökte på ett radikalt sätt att komma till rätta med problemet – han införde dödsstraff för de som eldade med kol. Förbudet visade sig dock vara omöjligt att efterleva och staden fortsatte att vara inhöljd i rök.
Omkring år 1300 tillsatte Londons styrande ett råd som skulle hitta en lösning och såväl Rikard II (1377–1399) som Henrik V (1413–1422) försökte kontrollera luftföroreningarna med lagar och förordningar - men allt var förgäves. Invånarna i London hade i praktiken inte heller några andra alternativ än att hålla värmen genom att elda med kol.
På 1600-talet var svavelföroreningarna så allvarliga att byggnader och konstverk vittrade sönder. Det uppmärksammades av bland annat författaren John Evelyn. År 1661 skrev han en pamflett med titeln Fumifugium – en av de första skrifterna om luftföroreningar. Det var ett upprop till majestätet och parlamentet och beskrev de skador som röken orsakade på både människor och byggnader.
I skriften föreslog Evelyn att Londonborna skulle övergå till vedeldning och att man skulle förlägga industrierna till stadens utkanter. Han föreslog också att man skulle anlägga parker och plantera träd i staden. Men inte heller Evelyns argument hjälpte. Londonborna fortsatte oförtröttligt att elda med kol.
När den bränslekrävande industrialiseringen tog fart på 1800-talet exploderade förbrukningen – liksom de utsläpp som kom att svepa in London i det som kännetecknade staden: Den beryktade ”ärtsoppan”.