Dödsdimma lamslog London

Barbara Fewster, som natten till måndagen var på väg med sin fästman i bil genom London, minns:

”Det var den värsta dimma jag någonsin upplevt. Den var gulaktig och stank av svavel. Jag fick kliva ur bilen och gå framför den för att visa vägen. Vi vågade inte stanna – det hade varit ännu farligare än att fortsätta eftersom man riskerade att bli påkörd. Man kunde inte ens se baklyktorna på bilen framför.”

Bilister som var på väg in mot staden möttes av en vägg av dimma. En del av dem vågade inte köra vidare – bussar och bilar övergavs. Trafikkaoset var totalt och fotgängarna fick famla sig fram längs husfasaderna.

Brist på kistor och blommor

Smogen trängde sig till och med inomhus, och teatrar och biografer tvingades stänga eftersom ingen kunde se vad som hände på scener och filmdukar.

Föräldrar uppmanades att hålla barnen hemma från skolan så att de inte skulle gå vilse i dimman.

På en boskapsmarknad i Smithfield föll korna plötsligt ihop på marken – döda. Men ännu anade ingen hur det egentligen låg till. Londonborna kunde bara konstatera att smogen fanns överallt.

Svarta dammkorn täckte byggnader, träd, bilar och människor. Partiklarna trängde in i luftvägarna och satte sig i den ömtåliga lungvävnaden.

Överallt hostade och harklade sig Londonborna i blindo fram genom smogen, med näsdukar pressade mot näsa och mun.

På sjukhusen stod det snart klart att smogen var ovanligt giftig.

Läkaren Robert Waller arbetade på St Bartholomew’s Hospital vid den här tiden och han berättade senare för BBC att det var först när det inte fanns tillräckligt med kistor och blommor som folk förstod hur illa det var ställt.

”Det låg ju inga lik på gatorna så ingen märkte det riktigt, men dödssiffrorna steg till det fyrdubbla under de här dagarna”, sade han. I vissa fattiga områden var dödssiffrorna uppe i nio gånger det normala.

Ett lock över staden

Den tjocka dimman var resultatet av flera­ dagars ogynnsamma väderförhållanden. Under en längre­ period hade det varit kallare än normalt för årstiden.

Stadens invånare hade därför eldat med mer kol än vanligt. Nu förde vinden med sig varmare luft från kontinenten in över London, men nere vid marken var det fortfarande kallt. Eftersom luften ovanför staden var varmare än luften vid marken lade sig dimman som ett lock över allt.

Den rök som bolma­de ut ur skorstenarna från bostadshus och fabriker kunde inte stiga uppåt,­ utan bildade kemiska föreningar­ med dimman och blev till en dödlig smog som bara tätnade.

Varje dag spydde skor­stenarna ut flera ton rökpartiklar, koldioxid, saltsyra, fluorämnen och svaveldioxid i dimman, och för varje dag som gick blev det allt farligare att vistas i London.

Fyra månader i ett töcken

Stadens invånare fann sig i att leva i ett slags undantagstillstånd. Sedan flera generationer tillbaka hade de vant sig vid att huvudstaden periodvis låg inbäddad i rök och dimma.

Omkring år 1800 bodde ungefär en miljon människor i London. Bara 50 år senare var invånarantalet det dubbla. Landsbygdens befolkning sökte sig till staden där en begynnande industrialisering lockade med jobb. Man eldade med kol i kakelugnarna i hemmen.

Den beryktade Londondimman blev allt tjockare­ och varade allt längre för varje gång. Även vid den här tiden krävde dimman människo­liv, de registrerades bara inte så noga. Stadens annaler avslöjar dock att en period­ med smog år 1873 kostade 268 personer livet.

År 1879 var staden under hela fyra månader inbäddad i en gulsvart dimma­ som solen aldrig lyckades tränga igenom.

Vid sekelskiftet hade invånarantalet mer än sexdubblats. Kakelugnarnas svarta rök hade fått sällskap av giftiga rökmoln från ett ständigt växande antal industrier.

Röken­ från fabrikerna släpptes rakt ut över Londons dimmiga gator, i synnerhet i det lägre belägna East End och där bostäder och fabrikskomplex låg sida vid sida.

Bildskön förorening

På 1900-talet hade dimma­ och rök blivit ett ofrånkomligt inslag i huvudstaden, och smogen hade sedan länge intagit sin självklara­ plats i konstens värld.

Konstnä­rer som den franske impres­sionisten Claude Monet sökte efter sina London­motiv när smogen var som värst, och författare som Charles Dickens och Conan Doyle, ja redan William Shakespeare, har låtit stadens disiga gränder bilda kulisser.

Effektiva lagar mot kol

Smogen i december 1952 var troligtvis den mest dödliga någonsin. Den fick snart benämningen ”Killer fog” (Döds­dimma) och ”The great smog” (Den stora­ smogen).

Den enda förmildrande omständigheten var att den inte varade så länge. Efter bara fyra dygn vände vinden och torsdagen den 9 december blåste smogen bort över Londons takåsar.

Dödssiffrorna var skrämmande. Hälsomyndig­heterna kunde konstatera att 4 000 hade dött – främst barn och äldre,­ astma­tiker och storrökare.

I många år var 4 000 det officiella dödstalet efter smogen trots att London hade onormalt många dödsfall ända fram till sommaren 1953.

Myndigheterna förklarade detta med att en ovanligt svår influensaepidemi spreds över staden – en orsak som har tillbakavisats av framståen­de amerikanska forskare. Forskarna hävdar att de många dödsfallen i London berodde på smogen och att den orsakade närmare 12 000 personers död.

Ny dödlig smog hotar London

De tragiska händelserna i december 1952 ledde till att man införde en mängd lagar åren 1954, 1956 och 1968.

Privata hushåll tvingades övergå till uppvärmning utan rökutsläpp och industrifastigheter fick högre­ skorstenar. Sanering av slummen, stads­förnyelse och en etablering av fjärrvärme bidrog till att minska­ föroreningarna under åren som följde. Ett långvarigt problem fick till slut sin lösning.

På grund av ökad trafik håller dock luften i London och andra storstäder återigen på att utvecklas till ett dödligt hot.

År 2002 höll forskare från hela Europa en konferens med anledning av 50-årsdagen av ”The great­ smog”. Man drog då slutsatsen att luften i dagens London håller på att bli minst lika förorenad av avgaser som den var i början av 1950-talet.