Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Dödsdimma lamslog London

För Londonborna hade smogen varit en del av storstadslivet i hundratals år. Därför kom den gulsvarta röken inte som någon överraskning när den lade sig över miljonstaden den där veckan år 1952. Det var först när det blev svårt att skaffa fram tillräckligt med kistor som allvaret i situationen gick upp för stadens invånare.

Bettmann/Getty Images

Allt började söndagen den 5 december med en klassisk tjock Londondimma. Dimman tätnade i takt med att kvällen övergick i natt. Sikten var bara ett par meter.

De två efterföljande dagarna och nätterna förvärrades situationen. En giftig svavelgul färg blandades med svart och brunt i dimbankar som låg tunga över gatorna.

På Heathrows flygplats var sikten bara tio meter redan på morgnarna.

Nattetid hade fotgängarna svårt att hitta även om de befann sig i välkända kvarter. På vissa platser var sikten så dålig att folk inte ens kunde se sina egna fötter.

Polismän med ansiktsmasker försökte få trafiken att flyta i den giftiga, gula smogen.

© Bettmann/Getty

Barbara Fewster, som natten till måndagen var på väg med sin fästman i bil genom London, minns:

”Det var den värsta dimma jag någonsin upplevt. Den var gulaktig och stank av svavel. Jag fick kliva ur bilen och gå framför den för att visa vägen. Vi vågade inte stanna – det hade varit ännu farligare än att fortsätta eftersom man riskerade att bli påkörd. Man kunde inte ens se baklyktorna på bilen framför.”

Bilister som var på väg in mot staden möttes av en vägg av dimma. En del av dem vågade inte köra vidare – bussar och bilar övergavs. Trafikkaoset var totalt och fotgängarna fick famla sig fram längs husfasaderna.

Brist på kistor och blommor

Smogen trängde sig till och med inomhus, och teatrar och biografer tvingades stänga eftersom ingen kunde se vad som hände på scener och filmdukar.

Föräldrar uppmanades att hålla barnen hemma från skolan så att de inte skulle gå vilse i dimman.

På en boskapsmarknad i Smithfield föll korna plötsligt ihop på marken – döda. Men ännu anade ingen hur det egentligen låg till. Londonborna kunde bara konstatera att smogen fanns överallt.

© Shutterstock

Smog är sammansatt av rök och dimma

Ordet smog är sammansatt av de engelska orden för rök och dimma: ”smoke” och ”fog”. Mannen bakom uttrycket var en läkare vid namn Henry Antoine Des Voeux som bodde i London. År 1905 deltog han i ett möte om luftföroreningar och citerades dagen efter i tidningen Daily Graphic.

Svarta dammkorn täckte byggnader, träd, bilar och människor. Partiklarna trängde in i luftvägarna och satte sig i den ömtåliga lungvävnaden.

Överallt hostade och harklade sig Londonborna i blindo fram genom smogen, med näsdukar pressade mot näsa och mun.

På sjukhusen stod det snart klart att smogen var ovanligt giftig.

Läkaren Robert Waller arbetade på St Bartholomew’s Hospital vid den här tiden och han berättade senare för BBC att det var först när det inte fanns tillräckligt med kistor och blommor som folk förstod hur illa det var ställt.

”Det låg ju inga lik på gatorna så ingen märkte det riktigt, men dödssiffrorna steg till det fyrdubbla under de här dagarna”, sade han. I vissa fattiga områden var dödssiffrorna uppe i nio gånger det normala.

Ett lock över staden

Den tjocka dimman var resultatet av flera­ dagars ogynnsamma väderförhållanden. Under en längre­ period hade det varit kallare än normalt för årstiden.

Stadens invånare hade därför eldat med mer kol än vanligt. Nu förde vinden med sig varmare luft från kontinenten in över London, men nere vid marken var det fortfarande kallt. Eftersom luften ovanför staden var varmare än luften vid marken lade sig dimman som ett lock över allt.

Den rök som bolma­de ut ur skorstenarna från bostadshus och fabriker kunde inte stiga uppåt,­ utan bildade kemiska föreningar­ med dimman och blev till en dödlig smog som bara tätnade.

Varje dag spydde skor­stenarna ut flera ton rökpartiklar, koldioxid, saltsyra, fluorämnen och svaveldioxid i dimman, och för varje dag som gick blev det allt farligare att vistas i London.

På 1900-talet fraktades flera tusen ton kol dagligen till London från kolgruvorna i Wales, norra England och Skottland. Kolet höll igång industrin och värmde upp kakelugnar i flera miljoner hushåll. Resultatet blev giftiga utsläpp av ämnen som svaveldioxid
och saltsyra.

© Hulton Deutsch /Getty Images

Fyra månader i ett töcken

Stadens invånare fann sig i att leva i ett slags undantagstillstånd. Sedan flera generationer tillbaka hade de vant sig vid att huvudstaden periodvis låg inbäddad i rök och dimma.

Omkring år 1800 bodde ungefär en miljon människor i London. Bara 50 år senare var invånarantalet det dubbla. Landsbygdens befolkning sökte sig till staden där en begynnande industrialisering lockade med jobb. Man eldade med kol i kakelugnarna i hemmen.

Den beryktade Londondimman blev allt tjockare­ och varade allt längre för varje gång. Även vid den här tiden krävde dimman människo­liv, de registrerades bara inte så noga. Stadens annaler avslöjar dock att en period­ med smog år 1873 kostade 268 personer livet.

År 1879 var staden under hela fyra månader inbäddad i en gulsvart dimma­ som solen aldrig lyckades tränga igenom.

Den tidiga miljöaktivisten John Evelyn beskrev redan år 1661 hur svavelföreningar fick byggnader och statyer att vittra sönder.

© Bettmann/Getty

Vid sekelskiftet hade invånarantalet mer än sexdubblats. Kakelugnarnas svarta rök hade fått sällskap av giftiga rökmoln från ett ständigt växande antal industrier.

Röken­ från fabrikerna släpptes rakt ut över Londons dimmiga gator, i synnerhet i det lägre belägna East End och där bostäder och fabrikskomplex låg sida vid sida.

Bildskön förorening

På 1900-talet hade dimma­ och rök blivit ett ofrånkomligt inslag i huvudstaden, och smogen hade sedan länge intagit sin självklara­ plats i konstens värld.

Konstnä­rer som den franske impres­sionisten Claude Monet sökte efter sina London­motiv när smogen var som värst, och författare som Charles Dickens och Conan Doyle, ja redan William Shakespeare, har låtit stadens disiga gränder bilda kulisser.

Claude Monet målade bland annat Palace of Westminster täckt av dimma cirka år 1900.

© Shutterstock

Effektiva lagar mot kol

Smogen i december 1952 var troligtvis den mest dödliga någonsin. Den fick snart benämningen ”Killer fog” (Döds­dimma) och ”The great smog” (Den stora­ smogen).

Den enda förmildrande omständigheten var att den inte varade så länge. Efter bara fyra dygn vände vinden och torsdagen den 9 december blåste smogen bort över Londons takåsar.

Dödssiffrorna var skrämmande. Hälsomyndig­heterna kunde konstatera att 4 000 hade dött – främst barn och äldre,­ astma­tiker och storrökare.

I många år var 4 000 det officiella dödstalet efter smogen trots att London hade onormalt många dödsfall ända fram till sommaren 1953.

Myndigheterna förklarade detta med att en ovanligt svår influensaepidemi spreds över staden – en orsak som har tillbakavisats av framståen­de amerikanska forskare. Forskarna hävdar att de många dödsfallen i London berodde på smogen och att den orsakade närmare 12 000 personers död.

© VCG/Getty Images

Londondimma räddar kineserna

Nyligen klargjorde ett internationellt forskarteam varför dimman i London 1952 var så dödlig. Smog blir farligt när svaveldioxid omvandlas till sulfat, som finns i små partiklar i luften. For­skarna upptäckte att omvandlingen fick hjälp av kvävedioxid (NO2) från förbränningen av kol.

Därför kan gräns­värden för NO2 i framtiden förhindra att dimman i Kina blir lika farlig som döds-dimman i London.

Ny dödlig smog hotar London

De tragiska händelserna i december 1952 ledde till att man införde en mängd lagar åren 1954, 1956 och 1968.

Privata hushåll tvingades övergå till uppvärmning utan rökutsläpp och industrifastigheter fick högre­ skorstenar. Sanering av slummen, stads­förnyelse och en etablering av fjärrvärme bidrog till att minska­ föroreningarna under åren som följde. Ett långvarigt problem fick till slut sin lösning.

På grund av ökad trafik håller dock luften i London och andra storstäder återigen på att utvecklas till ett dödligt hot.

År 2002 höll forskare från hela Europa en konferens med anledning av 50-årsdagen av ”The great­ smog”. Man drog då slutsatsen att luften i dagens London håller på att bli minst lika förorenad av avgaser som den var i början av 1950-talet.

© Istock

800 års kamp mot smogen

Fram till mitten av 1200-talet eldade Londons invånare mest med ved. Men i takt med att skogarna krympte och virket blev dyrare började man föredra kol som bränsle. Kol visade sig dock ha en stor nackdel.

Redan år 1272 beklagade sig Londonborna över den ständiga röken. Kung Edvard I försökte på ett radikalt sätt att komma till rätta med problemet – han införde dödsstraff för de som eldade med kol. Förbudet visade sig dock vara omöjligt att efterleva och staden fortsatte att vara inhöljd i rök.

Omkring år 1300 tillsatte Londons styrande ett råd som skulle hitta en lösning och såväl Rikard II (1377–1399) som Henrik V (1413–1422) försökte kontrollera luftföroreningarna med lagar och förordningar - men allt var förgäves. Invånarna i London hade i praktiken inte heller några andra alternativ än att hålla värmen genom att elda med kol.

På 1600-talet var svavelföroreningarna så allvarliga att byggnader och konstverk vittrade sönder. Det uppmärksammades av bland annat författaren John Evelyn. År 1661 skrev han en pamflett med titeln Fumifugium – en av de första skrifterna om luftföroreningar. Det var ett upprop till majestätet och parlamentet och beskrev de skador som röken orsakade på både människor och byggnader.

I skriften föreslog Evelyn att Londonborna skulle övergå till vedeldning och att man skulle förlägga industrierna till stadens utkanter. Han föreslog också att man skulle anlägga parker och plantera träd i staden. Men inte heller Evelyns argu­ment hjälpte. Londonborna fortsatte oförtröttligt att elda med kol.

När den bränsle­krävande industrialiseringen tog fart på 1800-talet explo­derade förbrukningen – liksom de utsläpp som kom att svepa in London i det som kännetecknade staden: Den beryktade ”ärtsoppan”.

Läs också:

Vetenskapshistoria

För 75 år sedan: Atombomben smälte öken till glas

15 minuter
Vetenskapshistoria

10 vetenskapliga ljuspunkter som du kanske har missat under 2020

7 minuter
Vetenskapshistoria

Menneskeforsøg: Når videnskaben er værst

3 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj