De lurade döden: Levande begravda i 69 dagar

”Berget gråter”, sa veteranerna bland gruvarbetarna om de ljud som de visste förebådade en stor kollaps. Flera arbetare försökte uppmärksamma ledningen på problemet, men fick bara höra att de skulle stötta upp taken i gångarna. Inte ens ett högt knakande ljud samma förmiddag fick ledningen att agera.

Carlos Pinilla, chef för den dagliga gruvverksamheten, sa att det var okej att gå ner i gruvan, att den bara ”satte” sig – sedan tog han det första färdmedel han fick tag i för att komma ut ur gruvan.

En och en halv timme senare sitter Sepúlveda i sin grävmaskin halvvägs in i gruvan när den rasar. Alla utgångar blockeras. Den
sammanlagda mängden sten i själva raset är på 700 000 ton. Sepúlveda och hans kollegor fångas i gruvan 685 meter under marken.

Torsdag den 5 augusti, cirka kl 17:

En efter en kommer gruvarbetarna till flyktrummet – ett säkert rum som är en samlingsplats.

Olyckor och små ras tillhör i princip vardagen i San José-gruvan, så männen vet var de ska gå. De kämpar sig genom damm och stenar till flyktrummet nära gruvans botten. Lättade konstaterar de att alla är vid liv, om än något blåslagna.

Taket i det 16,5 kvadratmeter stora utrymmet är förstärkt för att stå emot trycket från tunga stenmassor. Till nödutrustningen i flyktrummet hör två syrgastuber, ett medicinskåp och lite
livsmedel.

Männen har tio liter vatten att dela på, en burk persikor, två burkar ärtor, en burk lax, 16 liter mjölk, 18 liter juice, 20 burkar tonfisk, 96 paket kex och fyra burkar bönor.

Förrådet ska räcka till tio gruvarbetare under 48 timmar – den tid gruvledningen beräknar att det tar att gräva sig fram vid en kollaps.

Därför är det nu viktigt att ledningen snabbt får veta att det skett en olycka och att arbetarna är instängda i gruvan.

Gruvarbetarna spränger dynamitstänger och bränner gamla bildäck, i hopp om att buller och tjock svart rök ska spridas genom eventuella sprickor i gruvan och på så sätt fånga ledningens uppmärksamhet.

Fredag den 6 augusti:

Ventilationsschakten fungerar ofta som nödutgångar. Sepúlveda undersöker om de kan ta sig ut via dem.

På natten sover männen oroligt. Pappkartongerna som de använder som madrasser kan inte hålla fukten eller stenarnas skarpa kanter borta från kroppen och ljudet av droppande vatten och fallande stenar påminner ständigt arbetarna om deras utsatta situation.

Sepúlveda vandrar ut i gruvgångarna för att försöka hitta ventilationsschakten, som i många chilenska gruvor är inredda som utrymningsvägar.

Sepúlveda är liten till växten och ögonen gnistrar av entusiasm.

Kollegorna kallar honom kärleksfullt ”El Loco”, ”tokstollen”, eftersom han ofta skämtar och skojar. Han hittar schakten och börjar klättra upp.

Den lädertillverkade stegen är sliten och lite högre upp har den ersatts av plast. Sepúlveda tar tag i den och sätter en stövelklädd fot mot schaktets sida. Stenarna är släta och foten glider. I samma stund träffas han av en sten i ansiktet.

Stenen slår ut en tand och klyver läppen. Han tittar upp och ser att schaktet är blockerat av stora stenblock. Med livet som insats finner Sepúlveda det lönlöst att fortsätta. Han bestämmer sig för att vända tillbaka.

Måndag den 9 augusti. Dag 5:

Nödprovianten är slut. De försvagade gruvarbetarna plågas av sår och svampinfektioner.

Sepúlvedas information om att ventilationsschaktet inte kan användas som utrymningsväg grusar männens förhoppning om en snabb räddning.

För att hålla humöret uppe, har de bestämda rutiner varje dag och ser till att hålla igång. En av dem skaffar fram ljus till pannlamporna med hjälp av batterier från maskinerna.

Andra rullar fram tomma oljefat, så att männen kan tömma innehållet från den kemiska toaletten i dem. Det färska vattnet har för länge sedan druckits upp, men gruvan är välförsedd med vatten till maskinerna.

Männen dricker det, även om det smakar olja. Det är värre med maten. Var och en måste nu nöja sig med en liten sked tonfisk och lite mjölk.

De cirka 100 kcal per dag räcker inte för männen vars kroppar varje dag kräver cirka 3 600 kcal. Samtidigt sliter livet under jord på hälsan. Flera arbetare vittnar om munsår, fotsvamp och och sår på bröstet. Sepúlveda har vad han kallar ”fotsvamp från helvetet”.

Men värst är det för 63-årige Mario Gomez. Efter ett långt liv som gruvarbetare, plågas han av silikos, en sjukdom som ger ärrbildning i lungorna och försvårar andningen. I den varma, fuktiga och syrefattiga luften kippar han hela tiden efter luft.

Tisdag den 10 augusti. Dag 6:

Efter fem dagars isolering från omvärlden, hör gruvarbetarna plötsligt en borr gräva sig igenom.

Gómez andningsproblem förvärras av temperaturen som aldrig understiger 30 grader och den fuktiga luften med hela 95 procents fuktighet.

För honom och de andra gruvarbetarna påminner gruvgångarna mer och mer om en gravkammare där de sakta men säkert kvävs ihjäl.

På natten lyssnar de på det regelbundna droppandet från vattnet, som påminner om en klocka som tickar mot det oundvikliga slutet. Men ett annat ljud dyker också upp: ett obevekligt malande av metall mot en bergvägg.

En av männen tar tag i ett ihåligt bamburör och pressar det mot väggen. Det råder ingen tvekan – på en plats ovanför dem arbetar en borr sig igenom berget. Räddningsteamet är på väg.

Gruvarbetarna vet att det kommer att ta lång tid innan räddningen är framme. Men när borren på den 14:e dagen nästan är igenom, är männen redo.

Var och en har skrivit några rader på en lapp som de tänker sätta fast på borren för att försäkra sig om att räddningsarbetarna får veta att de är vid liv.

Precis när männen tror att borren ska bryta igenom blir det rytmiska, metalliska hamrandet svagare. Räddningsteamet har borrat fel. Borren passerar förbi dem.

Söndag den 22 augusti. Dag 18:

Räddningsteamets borr bryter igenom. Nu kan männen få syre, mat och andra förnödenheter.

Ett avlägset men konstant borrande ljud påminner Sepúlveda och de andra gruvarbetarna om att räddningsteamet inte har gett upp försöken att hitta dem.

Endast två burkar tonfisk återstår och männens ranson reduceras till en sked var tredje dag. Sepúlveda tål inte längre det förorenade vattnet.

Han kräks och förlorar vätska. Han sover oroligt, men vaknar till av ett öronbedövande ljud.

Ovanför deras huvuden bankar och skär en borr igenom stenlagren. Alla männen kastar sig om halsen på varandra. Sepúlveda tar av sig kläderna och sliter gummibandet ur kalsongerna, för att kunna fästa lapparna vid borren.

”Estamos Bien En El Refugio los 33” – ”Vi är i flyktrummet och mår bra. De 33”.

Det hål som räddningsteamet har borrat, är tillräckligt stort för att rymma ett rör som de kan utnyttja för att leverera ner mat och vatten.

Det finns också plats för två andra rör: ett för att ge syre och ett som innehåller fiberoptiska kablar, så att räddningsteamet och männen i gruvan kan upprätta en videolänk.

Utgrävningen av en tunnel som de kan lämna gruvan genom låter dock vänta på sig. Fyra månader räknar räddningsteamet med.

Fram till dess är det viktigt att hålla männen vid liv. Många är så försvagade att en enkel infektion snabbt kan bli livshotande.

Gómez som lider av silikos, är särskilt utsatt. Sjukdomen gör att han på kort tid kan utveckla lunginflammation och dö. Sepúlveda och flera andra har dåliga tänder, som i den fuktiga och ohälsosamma gruvan kan leda till dödlig inflammationer.

Tiden kryper sakta fram och männen försöker hålla alla dystra tankar på avstånd genom att spela domino med egentillverkade bitar.

Lördag den 9 oktober. Dag 66:

Borren bryter igenom och en tunnel leder nu ner till det ställe där de 33 gruvarbetarna befinner sig.

Dålig hälsa gör det svårt för gruvarbetarna att hålla humöret uppe. Räddningsteamet talar om att de är på väg att bryta igenom först när de är tio meter från gruvgången.

Genombrottet kommer ske i verkstaden där grävmaskinerna är. När männen får veta det kryper de ihop och ser hur först lera och vatten och sedan stenar ramlar ner från taket, samtidigt som borren forcerar de sista centimetrarna.

Efter ett nästan outhärdligt ögonblick, när borren stannar vid mötet med takets tungmetallbultar, fylls rummet med damm och borren svävar i luften. Männen kramar om varandra. När borren försvinner, går de till det stora schaktet.

Mörkret är kompakt och de kan bara se ett par meter upp, men de vet att det leder ut till friheten. Kylig välgörande kvällsluft slår emot deras ansikten.

De får vänta ytterligare två dagar innan räddningskapseln som ska föra dem upp till ytan är klar. Väntan är svårare än någonsin.

På natten ligger många av männen sömnlösa och tidigt på morgonen väcks de av höga smällar. Den kalla luften som har strömmat in i gruvan har fått berget att ge med sig. Nu faller stenblocken isär.

Männen minns vad de har hört: Gruvan ger aldrig upp. Männen tar på sig sina hjälmar och förbereder sig på det värsta.

Onsdag den 13 oktober. Dag 70:

Till slut är räddningskapseln, som kallas Fenix, redo och männen hissas upp en efter en.

Under de två dagarna som männen väntar på att hissas upp, skakar och skälver berget. Ett stort skred i gruvan stänger en del av gångarna.

När kapseln som ska föra gruvarbetarna till ytan anländer tvivlar flera av dem på att de ska komma ut levande. Kapseln är så liten att bara en man i taget kan stå upprätt i den.

Sepúlveda hissas upp ur gruvan som nummer två. Innan han kliver in i kapseln, tar han på sig en säkerhetsdräkt. På bröstet får han en monitor för att kontrollera hjärtrytmen.

På väg upp genom schaktet kan se Sepúlveda se bergväggen flimra förbi genom ett trådnät i kapseln. Resan känns som en evighet, men 20 meter från ytan kan han ana ljuset. Klockan 01.09 är kapseln uppe.

Han får syn på sin hustru Katty. ”Hej gumman”, ropar han vid återseendet som han har väntat på i 69 dagar.