Bröderna Nobel blev Rysslands oljekungar

När bröderna fick höra talas om köpet reagerade de avvaktande men positivt: ”För oss har det ju lyckats att bli oberoende, och vi borde därför söka hjälpa Robert att också komma i samma ställning”, skrev Ludvig i ett brev till Alfred. Varken Ludvig eller Alfred kunde ana att oljan i Baku skulle bli en av familjen Nobels största tillgångar.

Brödernas far gick i konkurs

Precis som många andra hade familjen Nobel flyttat till Ryssland i mitten av 1800-talet. I många år klarade de tre brödernas far, Immanuel Nobel, sig utan att träffa ett borrtorn. Trycket i oljefälten var högt – så högt att borrningarna ofta gick överstyr och ingen hade någon aning om hur man skulle stoppa flödet. En av de största läckorna spydde ut mer än två miljoner liter om dagen – i drygt två år.

Överallt bildade oljan stora sjöar och Baku blev ökänt för sina många oljebränder. Inte förrän flera år efter Roberts ankomst konstaterade oljeproducenterna i trakten att cigarrettrökning och oljeborrning är en usel kombination varpå rökning i närheten av oljefälten förbjöds.

Robert Nobel kastade sig in i sitt oljeprojekt med full kraft. Han var en skicklig kemist och han lyckades förbättra raffineringen av råoljan så att han kunde framställa fotogen av hög kvalitet.

Råolja innehåller många beståndsdelar men i slutet av 1800-talet var det i synnerhet fotogen som var intressant.

Resten av oljan brändes upp eller leddes ut i marken. Den tunga röken av olja låg så tät över trakten att industriområdet i Baku kallades Svarta staden.

Dittills hade Ryssland importerat amerikansk fotogen, kerosene, som var både bättre och billigare.

Men Roberts fotogen blev lika bra som den amerikanska, och när 300 av hans tunnor levererades till Sankt Petersburg år 1876 markerade det början till slutet för USA:s export till Ryssland. Nu var Robert en av Rysslands mest kända oljeproducenter.

Ludvig bygger oljeledningar

År 1876 hade Roberts lillebror Ludvig blivit så nyfiken att han reste till Baku tillsammans med sin son, 17-årige Emanuel.

Ludvig blev djupt imponerad av det Robert hade åstadkommit och insåg snart att det lilla oljebolaget skulle kunna bli ännu mer effektivt om han med sin ingenjörsutbildning hjälpte sin bror. Och han hade mängder med idéer om hur oljan skulle kunna transporteras från Baku i betydligt större skala än hittills.

”Förtjänsten som detta kommer att kunna ge är oerhörd!” skrev han entusiastiskt till sin bror Alfred i Sverige.

I Baku transporterades oljan ofta i tunnor på hästkärror, från oljefälten till raffinaderierna cirka tolv kilometer bort.

Detta gav arbetstillfällen för många tartarer i området, men det gick långsamt och var dyrt. Ludvig hade hört att amerikanerna pumpade oljan genom stora ledningar, och skickade folk till USA för att ta reda på mer om saken.

Ludvig erbjöd de andra raffinaderierna att vara med på oljeledningen, men förgäves.

”Vi har ju tatarerna”, blev svaret. Men Ludvig var säker på sin sak. År 1877 anlände rören och snart började oljan rinna genom dem. Ilskan var dock stor hos tartarerna som stod utan arbete och bröderna tvingades anlita kosacker som skulle skydda rörledningen mot sabotage. Trots det blev investeringen lönsam redan inom ett år.

Branobel utökar på alla fronter

Tack vare Ludvigs företagsamhet kunde brödernas oljebolag, Branobel, bygga upp 13 självständiga fabriker i Baku samt ett distributionsnät som nådde till Rysslands alla hörn.

Bröderna var först i världen med att bygga oljetankfartyg och först i Ryssland med att transportera oljeprodukter i specialbyggda järnvägsvagnar med cisterner på till bolagets stora depåer. Härifrån skickades sedan produkterna ut, ofta i tunnor, över hela Ryssland.

När det blev svårt att få tag på tillräckligt med tunnor startade bröderna en fabrik som tillverkade 100 000 tunnor om året, och så småningom blev deras oljeimperium ett av de största i Europa, med flera tusen anställda.

I bröderna Nobels bolag behandlades de många arbetarna betydligt bättre än på de flesta andra företag i slutet av 1800-talet. Arbetsdagarna var förvisso långa men lönen var bra och arbetarna fick även ta del av årets vinst. Dessutom erbjöds de ordentliga bostäder i stället för de vanliga smutsiga barackerna.

Arbetarnas barn erbjöds gratis skola och för bolagets ett hundra tjänstemän uppförde Ludvig en ministad, Villa Petrolea, där varje hus ska omgivas av en praktfull park och trädgård.

Robert drar sig ur äventyret

Så småningom blev Ludvigs outtröttliga energi för mycket för Robert, som kände sig överkörd och flyttade hem till Sverige år 1879 varifrån han skickade ilskna brev till Baku.

”Hans brev till mig är oförskämda, fulla av bitterhet, hån och hat”, skrev Ludvig till Alfred.

Två år senare återvände dock Robert till Baku på ett kort besök och då anordnade Ludvig en stor avskedsfest för honom.

Men Ludvigs många projekt orsakade även andra problem. Alfred Nobel tjänade mycket pengar på sin dynamit och gång på gång tvingades Ludvig be honom om lån. Visserligen drog Branobel in mycket pengar men Ludvig startade så många nya projekt att det ständigt saknades kapital i bolaget. Alfred, som hade aktier i Branobel, skickade pengar och goda råd men åkte inte själv till Baku.

”Den torra, dammiga, oljefläckade vildmarken lockar mig inte”, skrev han i ett av de många brev som bröderna skickade till varandra kors och tvärs över Europa.

Standard Oil i krig mot Branobel

Ludvig, som nu kallades ”Bakus oljekung”, följde bara ett fåtal av Alfreds råd men även han tvingades inse att marknaden var tuff – bland annat på grund av att det dominerande, amerikanska oljebolaget Standard Oil på allvar fått upp ögonen för den lönsamma ryska marknaden.

Standard Oil, grundat av den skrupelfrie oljemagnaten John D. Rockefeller, dumpade år 1886 oljepriset i ett försök att tvinga Branobel på knä, och hans företag skydde inga medel när det gällde att motarbeta Ludvig. Bolagets agenter hällde exempelvis vatten i ett parti av Nobels olja och spred falska rykten om oljans dåliga kvalitet.

Resultatet blev kraftigt minskad försäljning. Trots det lyckades Standard Oil aldrig riktigt få fotfäste på den ryska marknaden. Den kontrollerades fortfarande av Branobel. Olja började så smått ersätta kol såväl inom industrin som på fartyg, och därför utvecklade Ludvig brännare för olja och byggde upp en ny stor marknad för oljebränsle.

Senare var hans son Emanuel med om att förbättra dieselmotorn – och Branobel började även sälja diesel, så att ännu mer av råoljan kunde utnyttjas.

Ludvig och Alfred går bort

När Robert Nobel kom till Baku år 1873 producerade området cirka 23 000 ton olja om året. År 1894 hade den siffran stigit till nästan sex miljoner ton, och tre år senare blev Ryssland världens största oljeproducent. 45 procent av all råolja kom från Ryssland, och över en femtedel av den ryska oljan hade sitt ursprung i Branobels oljefält.

År 1896 avled först Robert Nobel, och fyra månader senare även Alfred Nobel som i sitt testamente bestämde att en del av hans förmögenhet från dynamitförsäljningen och från Branobel årligen skulle delas ut till vetenskapsmän och kulturpersonligheter. Dessutom instiftade han ett fredspris.

Det blev Ludvigs son Emanuel som tog över Branobel. Han stötte snart på svårigheter. Omkring år 1900 pyrde upproret under ytan i Ryssland. Omkring tre miljoner ryssar arbetade inom industrin där usla löner och arbetsdagar på både 12 och 14 timmar var normen.

År 1903 bröt en strejk ut bland oljearbetarna i Baku och det blev landets första generalstrejk. Två år senare brakade helvetet löst i Baku.

Inom en månad förstördes 1 000 oljekällor och fabriker plundrades. Nobels industrier klarade sig relativt lindrigt undan, inte minst eftersom de flesta arbetare var lojala gentemot Nobel.

Men Baku var inte längre en trygg plats. År 1907 kom bolsjeviken Iosif Dzjugasjvili till Baku och började genast organisera strejker, kidnappningar och mord riktade mot oljebaronerna. I dag är han mer känd som Josef Stalin.

Trots oroligheterna gick det bra för Branobel; efterfrågan på olja ökade.

Emanuel Nobel flydde förklädd

Under första världskriget ökade efterfrågan på olja. Fabrikerna hann knappt producera tillräckligt, och år 1916 hade Nobels företag mer än 50 000 anställda. En tredjedel av all rysk olja behandlades nu på Nobels anläggningar. Men de stora vinsterna retade kommunisterna.

Oroligheterna spred sig från Sankt Petersburg över hela Ryssland, även till Baku. Mord blev vardagsmat i kampen mot ”de kapitalistiska utsugarna” och revolutionsmotståndare avrättades.

Ännu en gång klarade sig Nobels fabriker undan de värsta oroligheterna men Emanuel Nobel insåg snart att det var klokast att lämna landet. Han förklädde sig till bonde och med hjälp av falska papper lyckades han ta sig till Berlin och därifrån vidare till Stockholm.

Under åren därefter raderade bolsjevikerna alla synliga spår av Nobels verksamhet i Baku, och de döpte om brödernas firma till ”Russkij Diesel”. Det drygt 40 år långa svenska oljeäventyret i Ryssland var över.