Storstädning i människans stamträd: Flera arter hamnar i soptunnan

En internationell forskargrupp med Mirjana Roksandic vid kanadensiska University of Winnipeg i spetsen vill nu gallra i människans stamträd, som har varit vildvuxet i flera årtionden. Trädet innehåller en mängd arter som forskarvärlden inte kan enas om, och deras debatter grumlar historien om vår egen historia.

Roksandics lösning är att skrota flera välkända arter och utse en ny art till vår direkta föregångare.

Våra förfäder var inte ensamma

Människans stamträd behöver gallras. Trädet har förgreningar till en tid då forskarna ansåg att den moderna människan var den yppersta slutprodukten i en lång, linjär utveckling som gick från primitivt till mer avancerat, från apa till människa.

Under de senaste 10–20 åren har emellertid nya fynd och modern dna-teknik ställt denna gamla uppfattning på ända. Vårt stamträd utgörs inte av en enda rak stam, utan av ett buskage med massor av grenar. En gång levde vi jämsides med ett stort antal andra människoarter.

Om vi bara klättrar 40 000 år tillbaka i stamträdet stöter vi på våra systerarter, neandertalmänniskan och den mystiska denisovamänniskan. För 50 000 år sedan levde ytterligare två arter tillsammans med oss: Homo floresiensis och Homo luzonensis.

För cirka 100 000 år sedan hade vi också sällskap av Homo erectus, och för 230 000 år sedan såg Homo naledi till att det totala antalet människoarter som delade planeten med oss sannolikt var minst sex. Om vi går längre tillbaka, före vår egen arts tid, fanns det ännu fler arter.

Denna stora mångfald av arter är fascinerande, men den utgör också ett problem för forskarna, för exakt hur många grenar trädet har och på vilket sätt de hör ihop med varandra är just nu öppet för tolkning – och forskarna kommer inte överens.

Ett av huvudproblemen är att den moderna människans drag, till exempel vår stora hjärna och vårt platta ansikte, inte uppstod ett i taget i en enkel, kronologisk ordning, som forskarna tidigare har trott.

I stället visar nya fynd att våra moderna drag i vissa fall dök upp före drag som har räknats som mer primitiva. Andra moderna drag uppstod ungefär samtidigt, men hos två olika arter.

I stort sett alla fynd har sin egen uppsättning drag, så forskarna har svårt att enas om fyndens inbördes släktskap. Nu har dock Mirjana Roksandic och hennes kollegor tagit ett stort steg mot en lösning.

Historiens forskare var alltför frikostiga

Först och främst vill Roksandic avskaffa Homo heidelbergensis. Många av de fynd som har tillskrivits denna art gjordes i en tid då forskarna tänkte sig att människans utveckling var enkel och att planeten i allmänhet beboddes av en människoart i taget.

Fynd som kom från ungefär samma tidsperiod som Daniel Hartmanns ursprungliga fynd i Mauer klassades därför i många fall som Homo heidelbergensis, oavsett om de liknade Mauerfyndet eller inte.

Det innebär att forskarna i dag inte kan enas om en tydlig definition av arten. Det finns med andra ord inte en otvetydig lista över drag som gör det möjligt att avgöra om ett nytt fynd är Homo heidelbergensis.

Det samma gäller en annan art, Homo rhodesiensis, som har vållat huvudbry ända sedan den fick sitt namn år 1921.

I Roksandics nya studie gallras både Homo heidelbergensis och Homo rhodesiensis ut ur stamträdet. Tillsammans med sina kollegor har forskaren tittat på en lång rad fossil som är cirka 200 000–700 000 år gamla, av vilka många har tillskrivits just dessa två arter.

Slutsatsen är att alla dessa fossil bör få andra namn.

Flera europeiska fynd av Homo heidelbergensis, däribland käken från Mauer, bör enligt Roksandic nu betraktas som tidiga neandertalmänniskor. Och en rad asiatiska fynd tillhör med stor sannolikhet helt nya arter, som Roksandics grupp dock har valt att inte namnge.

Men andra forskare har nyligen gett namnet Homo longi åt flera av de asiatiska fossilen. Vissa fynd från Asien kan även visa sig vara neandertalmänniskans systerart denisovamänniskan, som annars bara är känd från små benfragment.

De asiatiska fossilen utgör utan tvivel en viktig pusselbit i människans evolution, men Roksandics viktigaste bidrag till historien om människans utveckling bygger på afrikanska fynd.

Ny art är vår direkta förfader

Utifrån ett etiopiskt kranium, som tidigare ansetts vara antingen Homo heidelbergensis eller Homo rhodesiensis, har Roksandics grupp namngett en ny art, Homo bodoensis, uppkallad efter området Bodo D’ar, där kraniet hittades.

Flera andra afrikanska fynd – och kanske ett från Italien – räknas till denna art, som levde för cirka 300 000–600 000 år sedan.

Den nya arten är bättre definierad än Homo heidelbergensis, vilket kommer att göra det enklare att artbestämma nya fynd. Den tydligare definitionen kommer också att vara till hjälp när forskarna analyserar var de olika arterna bör placeras in på stamträdet.

Enligt Roksandic har Homo bodoensis en alldeles särskild plats på vårt stamträd. Arten delar ett antal drag med oss som inte förekommer hos andra arter, inte ens hos vår nära släkting neandertalmänniskan.

Det innebär sannolikt att Homo bodoensis är Homo sapiens direkta föregångare. Därmed har forskarna fått grepp om en avgörande period i människans utveckling.

Den nya arten har fått ett blandat mottagande

Homo bodoensis är numera ett officiellt artnamn och har upptagits i ZooBank, ett internationellt register över alla namngivna arter. Det innebär dock inte att andra forskare nödvändigtvis tar till sig arten och använder Roksandics nya definitioner i sitt framtida arbete.

Så snart den nya studien publicerades möttes Homo bodoensis av kritik. Det är ovanligt att namnge en ny art utifrån ett gammalt fynd, menar vissa forskare. Det är onödigt att avskaffa Homo heidelbergensis, anser andra. Åter andra har svårt att se på vilket sätt en ny art skulle bidra till att minska artförvirringen.

Arten har dock välkomnats av flera forskare – och ingen bestrider tanken bakom Homo bodoensis, nämligen att forskarsamhället behöver få bättre ordning bland fossilen i stamträdet.

Oavsett om den nya arten får genomslag eller inte, så har Roksandic och hennes kollegor lyckats sätta fokus på en rad svagheter och fått i gång en diskussion om grundvalarna för sökandet efter våra förfäder och förmödrar.

Forskare runtom i världen kommer nog också att dra sig för att kalla ett nytt fynd Homo heidelbergensis nästa gång de står med ett svårbestämbart fossil i handen. I stället är de nu tvungna att gå grundligare till väga med sina studier.

Daniel Hartmanns ursprungliga fynd av Homo heidelbergensis i Mauer har nu blivit föremål för en helt annan debatt. Det ligger i en låda på universitetet i Heidelberg, trots att borgmästaren i Mauer i åratal har försökt få det utlämnat.

Den lilla staden vill nämligen uppföra ett museum till det gamla käkbenet, för i Mauer har människoarten Homo heidelbergensis fortfarande kvar sin status.