Utifrån jordlagren som stenredskapet hittades i, har arkeologer slagit fast snörets ålder till mellan 41 000 och 52 000 år – mer än 20 000 år äldre än det som hittills setts som det äldsta snöret.
Fynd efter homo neanderthalensis har fram till nyligen främst bestått av hårda material som sten eller ben, medan artens förgängliga material har gått förlorade. Det flätade fragmentet är framställt av tre träfibrer, som har legat skyddade av omgivande stenar.
Det bara sex millimeter långa snöret ger en ny inblick i neandertalarnas förståelse av sin omvärld. Träfibrerna, som eventuellt kommer från barrträd, har exempelvis samlats från den innersta barken – kallad bast – som lättast frigörs på våren och försommaren, då sav stiger upp i trädet.
Flättekniken motsvarar dagens metoder, med fiber tvinnade åt både höger och vänster för att motverka att fibrerna går upp igen. Med tekniken har neandertalarna teoretiskt sett kunnat göra allt från kläder, rep, nät, mattor och båtar.
Neandertalarhjärnan var annorlunda sammansatt
För den moderna människan är vävning bara en av många tekniker som skiljer oss från lägre stående varelse. Fyndet av snöret visar att neandertalarna både kulturellt och kognitivt befann sig närmare dåtidens Homo sapiens än man tidigare har antagit.
Andra nya fynd antyder exempelvis att neandertalarna tillverkade verktyg, lim av björkbark och pärlor till smycken, vilket ytterligare undergräver myten om neandertalarnas underlägsna kultur och intelligens.
Efter hand har det blivit vetenskaplig konsensus att neandertalare var intelligenta, men att deras hjärnor var annorlunda sammansatta än människornas. En kartläggning av det bara tredje neandertalargenomet visade exempelvis nyligen att områden i hjärnan kopplade till planering, beslutsfattning och motivation fungerade annorlunda än hos Homo sapiens.