För cirka 40 000 år sedan dog neandertalarna ut som art i Europa, men en del av deras gener lever fortfarande vidare i dagens befolkning. Nu visar forskning att en av generna kan ge en nedärvd fördel för förmågan att få barn.
Därmed har det skrivits ett nytt kapitel om en av fortplantningens gåtor.
En av tre av skyddad mot missfall
Dna-forskarna har undersökt 244 000 brittiska kvinnors kompletta arvsmassa och har kommit fram till att knappt var tredje bär en bit dna-kod, som även har hittats i neandertalarnas arvsmassa.
Samtidigt visar statistik att kvinnor med just denna gen i allmänhet föder fler barn, får färre blödningar tidigt under graviditeten och färre missfall.
Genen kodar för en receptor – ett slags kontakt – som fångar upp könshormonet progesteron. När receptorn aktiveras av hormonet, skickar den en signal om att livmodern ska göra sig redo att ta emot ett befruktat ägg. Därefter säkerställer livmodern att ägget fäster bättre och därmed minimerar risken för missfall.
Neandertalargenen bildar fler progesteronreceptorer i kvinnors celler än andra varianter av genen, och ökar på det sättet chansen till en lyckad graviditet.
Könshormon har för- och nackdelar
Progesteron spelar en roll i de flesta aspekterna av däggdjurs reproduktion från ägglossning till födsel. Men hur hormonet fungerar i människor – och om effekten är positiv eller negativ – har länge varit en gåta.
Vetenskapliga studier har tidigare visat att neandertalarvarianten av progesteronreceptorerna ökar risken för cancer i äggstockarna och för tidiga födslar.
Med utgångspunkt i den nya studien gissar forskarna att kvinnor med progesterongenen har utsatts för en genetisk kohandel, där de har fått en fördel i utbyte mot nackdelar på ett annat område.
Ökad fruktsamhet kan vara den enkla förklaringen till att genen har överlevt i knappt 33 procent av den kvinnliga befolkningen, jämfört med cirka tio procent vad gäller andra neandertalargener.
Människoarterna blandade gener:
Homo heidelbergensis
Denna art, som av allt att döma är den direkta stamfadern till både Homo sapiens och neandertalmänniskorna, har många drag gemensamt med de sistnämnda, bland annat en mindre hjärnvolym. Homo heidelbergensis uppstod för 800 000 år sedan och levde troligen fram till för 120 000 år sedan.
Homo floresiensis
Denna art, som har hittats på ön Flores i Indonesien, har fått tillnamnet hobbiten för att den var så kort – endast cirka 110 centimeter. Homo floresiensis var möjligtvis Homo erectus sista ättling. Senare analyser tyder på att den lilla människoarten försvann för 50 000 år sedan.
Neandertalare
Denna kraftigt byggda människoart levde i Europa och Asien. När Homo sapiens kom till Europa för 45 000 år sedan levde de två arterna jämsides i 5 000 år. Neandertalarna dog eventuellt ut på grund av förföljelser eller kanske av nya sjukdomar som drabbade dem.
Denisovamänniskan
Denisovamänniskan var troligen kraftigt byggd och köldtålig, precis som neandertalmänniskan. De två människoarterna var nära besläktade. Hittills har man endast hittat några fingerben och tänder från arten i en grotta i Sibirien, så dess utseende är fortfarande okänt.
Homo erectus
För 1,8 miljoner år sedan vandrade Homo erectus ut ur Afrika och spred sig österut genom Asien ända till Java. Spår efter arten har bland annat hittats i dna i 600 000 år gamla ben från neandertalare och denisovamänniskor. Arten dog ut för cirka 108 000 år sedan.
Forskarna ska nu studera hur de nedärvda neandertalargenerna påverkar fortplantningsförmågan närmare.
Den nya forskningen löser inte hela gåtan, men tyder på att behandling med progesteron i vissa fall kan hjälpa till att förebygga missfall.