Denisova – vad är en denisovamänniska?

Hur såg en denisova ut?

Ett fragment ett fingerben och en handfull tänder.

Det var allt forskarna från Hebrew University of Jerusalem i Israel hade att gå på när de år 2019 bestämde sig för att återskapa utseendet hos den mystiska denisovaflickan Denisova 11, som hittats i Sibirien.

Men tack vare modern dna-teknik kunde de få fossilen ge en detaljerad bild av flickans fysiska drag.

Genom att analysera de kemiska strukturer i dna som bestämmer vilka gener som är aktiva, de så kallade metyleringarna, kom forskarna fram till totalt 56 fysiologiska drag som skiljer neandertalmänniskan från den moderna människan.

Forskarna drog slutsatsen att denisovamänniskan troligen hade en viss likhet med neandertalmänniskan i form av bland annat ett utdraget ansikte och ett brett bäcken, men att de också hade egna särdrag, till exempel ett bredare kranium och en bredare käke.

Var levde denisovamänniskan?

Dna-analyser av denisovafossilen visade också att denisovamänniskan hade en särskild genetisk variant som hjälper kroppen att hantera syrebrist vid vistelser på hög höjd.

Varför denisovamänniskorna hade förmåga att motstå bergsjuka, trots att de bodde i Denisovagrottan, som bara ligger 700 meter över havsnivån, förvånade forskarna. År 2019 kom dock förklaringen: Det fanns denisovamänniskor även på betydligt högre höjd.

Den slutsatsen kunde man dra sedan en grupp kinesiska forskare undersökt en fossiliserad käke som år 1980 hittades i Baishiyagrottan på Tibetanska högplatån vid Himalaya – på 3 280 meters höjd.

De kinesiska forskarna kom över käkbenet först tre årtionden senare, och då visade proteinanalyser av benet att det kom från en denisovamänniska.

Video: Se rekonstruktion av denisovakäken

Denisovakäken, som var omkring 120 000 år äldre än fossilen från Sibirien, visade att denisovamänniskan utvecklade sin anpassning till hög höjd under ett antal år i de kinesiska bergen före vandringen till Sibirien.

År 2020 visade emellertid en stor dna-kartläggning på Island av 27 000 islänningar att denisovamänniskan troligen var ännu mer geografiskt utbredd än man tidigare känt till.

Den isländska befolkningen bar nämligen spår av dna från denisovamänniskan, vilket innebär att denisovamänniskan troligen levde längre västerut än man tidigare trott.

Varför dog denisovamänniskan ut?

Denisovamänniskans dna kan ha hamnat i nu levande européer genom att de blandat sig med neandertalare, som senare blandat sig med Homo sapiens.

Denna hypotes stärktes när arkeologer hittade spår av dna från både neandertal- och denisovamänniskor i benfragmenten från denisovaflickan Denisova 11.

Enligt forskarna dog denisovamänniskan troligen ut samtidigt som neandertalmänniskan, för omkring 40 000 år sedan.

Varför denisovamänniskan dog ut vet man ännu inte, men den och många fler frågor hoppas forskarna kunna besvara i framtiden.

Som Charles Perreault vid Arizona State University i USA, som har varit med och analyserat denisovafossilet från Baishiyagrottan i Tibet, sa i samband med det senaste fyndet år 2019: ”Baishiyagrottan ger oss en unik inblick i denisovamänniskans sätt att leva. Fyndet slår fast att denisovamänniskorna, precis som neandertalmänniskorna, inte bara var en sidogren på människans stamträd. De var en del av ett stort nätverk av utdöda förfäder som bidrog till den mänskliga genpoolen och formade människans evolution på sätt som vi först nu börjar förstå.”

Homo sapiens hade sex med andra människoarter

Den moderna människan, Homo sapiens, dök upp i Afrika för omkring 300 000 år sedan. De senaste årtiondena har nya fossilfynd av Homo sapiens i bland annat Israel och Saudiarabien visat att den moderna människan utvandrade från Afrika redan för 200 000 år sedan.

Det innebär att våra förfäder kom i kontakt med flera av de övriga människoarter som då bebodde stora delar av planeten – och dna-analyser visar att den moderna människan också hade sex med flera av dem.

För cirka 100 000 år sedan parade sig östliga neandertalmänniskor med moderna människor. Det visar forskning från år 2016, då man hittade dna-fragment av Homo sapiens i neandertalfossil som daterades till en ålder av minst 100 000 år. Det är dock ovisst om det i dag finns några ättlingar till denna människovariant.

Fyrtiotusen år senare utväxlade moderna européer gener med västliga neandertalmänniskor, troligen i Mellanöstern. Den nära relationen fortsatte i Europa, vilket har gjort att nu levande européer bär på mellan en och fyra procent neandertal-dna.

Homo sapiens blev emellertid inte bara förälskade i neandertalmänniskor. Enligt en studie från år 2018, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Cell, fick moderna människor under två olika tidsperioder också barn med forntidsmänniskan denisova i Asien.

Amerikansk forskning har visat att Homo sapiens även hade sex med de afrikanska människoarterna Homo erectus och Homo habilis för mellan 60 000 och 20 000 år sedan.