Under istiden var den ullhåriga noshörningen spridd över ett bälte från västra Europa över Asien till Stilla havet. Men för 14 000 år sedan var det slut.
Dateringar av ben och nedfrusna exemplar från Sibirien visar att arten dog ut vid denna tidpunkt, men paleontologer har hittills inte vetat varför. Enligt en teori dog noshörningen ut på grund av människans jakt, men nya dna-studier visar något annat.
Ben, grottmålningar och nedfrusna exemplar från den sibiriska tundran visar att den ullhåriga noshörningen var utbredd i ett stort område (ljusgrönt) i Europa och Asien.
Även om djuren jagades i drygt 15 000 år hade jakten ingen större betydelse för beståndets storlek.
Kromosomer visar på stor variation
Forskare från Stockholms Universitet undersökte dna från ett 18 500 år gammal noshörning som var så pass välbevarad att det var möjligt att jämföra kromosomerna som djuret hade ärvt från sin mor och far.
De stora skillnaderna i djurets dna visade att det vid den tiden, några tusen år innan noshörningen dog ut, fanns en stor genetisk variation och därmed också ett stort och friskt bestånd. Forskarna drar därför slutsatsen att det troligtvis var klimatförändringar som ledde till att arten dog ut.
Med sin päls och kompakta kropp var den ullhåriga noshörningens som gjord för ett liv i kylan. Puckeln på ryggen kunde lagra fett för svårare tider.
Mot slutet av istiden blev det plötsligt cirka tio grader varmare under den så kallade Bölling-Alleröd-tiden från mellan 12 800 och 14 600 år sedan. Därmed har vegetationen troligtvis förändrats så snabbt att den ullhåriga noshörningen inte hann anpassa sig.
