I en värld som dominerades av gigantiska insekter, långt före dinosauriernas tid på jorden, bestämde sig en fisk för att krypa upp på torra land.
Vid omkring samma tid ångrade sig en annan landutforskande fisk och återvände till vattnet. Det visar nya studier av ett antal fossiler vid universitetet i Chicago.
Fiskpod intog land
Fisken, som valde att leva på land, är den berömda krokodilliknande varelsen Tiktaalik roseae, som på inuktitutspåket betyder "stor fisk som lever på grunt vatten".
Den anses därför vara en av de äldsta förfäderna till alla landlevande ryggradsdjur på jorden – från dinosaurier till däggdjur.
Med tiden utvecklade Tiktaalik starka, fotliknande fenor, med vilka den kunde förflytta sig på grunda flodbredder. Till sist kunde den krypa upp ur vattnet helt och hållet och ta sig upp på land.
Därmed är arten en tetrapod, vilket betyder fyrfotat djur. På engelska har den faktiskt fått tillnamnet fiskpod (eng. fishpod) eller fotfisk.
En illustration av Qikiqtania wakei (den ljusgröna i mitten) i vattnet med dess större kusiner, Tiktaalik roseae.
Fotfisken som ångrade sig
Upptäckten av Tiktaalik ägde rum 2004. Och den upptäckten överskuggade en annan vattenlevande varelse, som också upptäcktes 2004 – och som därför gömdes och glömdes på ett lager.
Den nya fotfisken har fått namnet Qikiqtania wakei efter ett inuktitutord som beskriver den kanadensiska region, där fossilet hittades. På samma plats där Tiktaalik upptäcktes.
De levde båda under den sena Devonperioden för drygt 375 år sedan.
En analys av Qikiqtanias under- och överkäke indikerar att den hade ett platt, spadformat huvud med ögon på huvudets ovansida och fjällig hud.
Som vuxen var den drygt 76 centimeter lång och därmed något mindre än Tiktaalik med sina 2,7 meter.
En rekonstruktion från en datoravbildning, som visar den märkliga benstrukturen hos Qiqiktanias förstenade bröstfena.
Fenevolutionen avstannade
Vad som fick forskarna att spärra upp ögonen var Qikiqtanias fenor. Fossilet innehöll nämligen en komplett bröstfena med ett tydligt överarmsben.
Även om fenan liknar Tiktaaliks, så visade ett antal CT-avbildningar att benets struktur var annorlunda.
Proverna visade att benen saknade de strukturella delar som krävs för att kunna lyfta sig, hålla kroppen uppe och börja gå.
Däremot var Qikiqtanias fenor släta och böjda, vilket antyder att den har varit mycket bättre på att paddla genom vattnet.
"Först trodde vi att det var en ung Tiktaalik, eftersom den var mindre, och kanske hade några av dess processer ännu inte utvecklats", berättar Neil Shubin, paleontolog på universitetet i Chicago.
"Men överarmsbenet är slät och bumerangformad och den har inte de element som skulle understödja att den kunde krypa upp på land. Det är anmärkningsvärt annorlunda och antyder något nytt."
Qikiqtanias kropp var därför på väg att utvecklas till ett liv på land, men den stoppade denna utveckling och återvände till havet.
"Tiktaalik behandlas ofta som ett övergångsdjur, eftersom det är lätt att se de stegvisa förändringarna från ett liv i vatten till ett liv på land. Men evolutionsmässigt vet vi att det inte alltid är så enkelt", förklarar Tom Stewart, som också är forskare på universitetet i Chicago och har medverkat i studien.
Forskaren Tom Stewart sitter med fossila exemplar av Qikiqtania wakei. Det är dessa fossiler som visar att Qikiqtania valde vattnet, medan Tiktaalik valde land.