Forskare ska återuppliva mammuten
För cirka 4 000 år sedan dog den sista mammuten på en liten rysk ö i norra Sibirien, men vi har kanske inte sett det sista av den utdöda jätten.
2019 tog forskare vid Kindai-universitetet i Osaka ut benmärg och muskelvävnad från en 28 000 år gammal mammut vid namn Yuka. Utgrävningen skedde nära byn Jukagir i nordöstra Sibirien.
Därefter identifierade forskarna de minst förstörda cellkärneliknande strukturerna och förde in dem i äggceller från möss, där cellerna sedan visade tecken på den aktivitet som föregår celldelning.
Forskarna kallar försöket ett ”betydelsefullt steg mot att återuppliva mammutar” trots att det inte ledde till att mammutcellerna förökade sig.
Yuka är världens mest välbevarade mammutfossil. Analyser av hår och betar visar att mammuten var mellan sex och åtta år gammal när den dog för cirka 28 000 år sedan. 2019 förde japanska forskare in cellkärnor från mammutfossilen i äggceller från möss.
Amerikanen George Church, chefsforskare vid Harvarduniversitetet, hoppas kunna ta det avgörande steget i återupplivningen av den ulliga mammuten.
2015 lyckades George Church och hans forskargrupp föra in dna från en mammut i en elefantcell med hjälp av genredigeringsverktyget CRISPR.
”Vårt mål är att skapa en hybrid mellan ett elefant- och ett mammutfoster. Det ska bli en slags elefant med mammutdrag”, sa George Church om försöket. Han har på senare år hämtat ut nytt dna-material från välbevarade mammutar och förväntar sig att återupplivningen av mammuten kommer att ske före 2030.
Forskarna hittar huvuddelen av dna-materialet till att återuppliva den utdöda mammuten främst i Sibiriens permafrost.
Där ligger miljontals mammutfossil begravda i ett tjockt islager som har bromsat de biologiska processer som normalt inträffar efter döden. Därför har mammutfossilen ofta bevarats i ovanligt gott skick.
När levde mammuten?
De första mammutarna uppkom som en underart till den afrikanska elefanten för cirka fyra miljoner år sedan. En miljon år senare var mammutarten M. rumanus den första att migrera från Afrika till Europa, och nådde sedermera även till Asien och Nordamerika. Där uppkom nya mammutarter som var bättre anpassade till låga temperaturer.
Den sista och mest välkända mammutarten var den ullhåriga mammuten, som dök upp i Centralasien och Centraleuropa för cirka en miljon år sedan.
Den ullhåriga mammuten vägde mellan fem och sex ton och mätte tre–fyra meter på höjden – detsamma som den nu levande afrikanska hanelefanten. Till skillnad från sin afrikanska artfrände hade mammuten ett tjockare fettlager och en meterlång, tjock päls som gjorde att den kunde hålla värmen i bitande kyla.
Den ullhåriga mammuten täcktes av lång päls med hårstrån som var fyra till sex gånger tjockare än människans hårstrån. Närmast kroppen fodrades den ulliga mammuten av ett lager isolerande underull som bestod av cirka tio centimeter långa hårstrån.
När dog mammuten ut?
Vid slutet av den senaste istiden för omkring 10 000 – 12 000 år sedan försvann de allra flesta mammutarna.
Forskning tyder på att de ullhåriga mammutarna dukade under av en kombination av ökad jakt samt minskade utbredningsområden till följd av klimatförändringar som fick isen att dra sig tillbaka och näringsrika örter att försvinna.
Det är osäkert hur utbredd människans jakt på mammutar var, men 2019 konstaterades det att mammuten fanns med på stenåldersmänniskans meny. Då hittade arkeologer nämligen 824 mammutben och en möjlig mammutfälla i Mexiko.
Andra fynd som exempelvis märken efter spjut i ben från mammutfossil stärker forskarnas misstankar om att människan bidrog till att försegla mammutens öde.
Mammutens betar blev flera meter långa
Mammutens kanske mest karakteristiska kännetecken är dess två enorma betar. Betarna kunde bli upp till fyra meter långa och mammuten använde dem bland annat till att gräva i jorden efter mat samt till att försvara sig.
Genom att analysera en mammuthonas betar kan forskare ta reda på hur många ungar den hann få. Mammutens betar växte nämligen långsammare under graviditeter.
Sibirisk ö var mammutens sista bastion
På Wrangels ö – en arktisk rysk ö belägen i Norra ishavet – lyckades dock en liten flock ullhåriga mammutar överleva ända fram till år 2000 f.Kr.
Ön var en del av den stora Beringlandbryggan som förband Sibirien med Alaska och därmed Asien med Nordamerika. I slutet av istiden smälte enorma mängder fastlandsis och Beringia översvämmades, vilket ledde till att Wrangels ö isolerades med ett par hundra mammutar.
Enligt amerikanska forskare från The University of North Carolina dog jordens sista mammutar på grund av ett antal skadliga genmutationer, troligen orsakade av inavel.
Mutationerna ledde till att mammuten till slut fick en tunnare päls, matsmältningsproblem och ett förstört luktsinne, vilket gjorde det svårare för den att fånga upp feromoner och välja ut en partner.
Återupplivning av mammut kan orsaka stor skada
I dag, flera tusen år senare, kastar forskarna ut en livboj till den utdöda mammuten i form av genteknik och dna-forskning. Men frågan är om det är särskilt klokt att leka Gud och återuppliva de gamla jättarna.
Flera biologer är rädda att en återinförsel av mammuten riskerar att skapa grogrund för nya sjukdomar och i värsta fall knuffa ut andra djurarter över avgrundens rand.
Som professorn i Steven Spielbergs monsterfilm “Jurassic Park” säger till forskarna bakom den katastrofala återupplivningen av parkens dinosaurier: ”Ni var så ivriga att ta reda på om ni kunde att ni aldrig frågade er om ni borde ha genomfört det”.
5 utdöda djur forskarna (också) vill återuppliva
Mammuten är inte det enda djuret som kan göra comeback med hjälp av genmanipulation. Här är fem djur som forskarna också jobbar med att dra upp från avgrunden.
Nordlig trubbnoshörning (vit noshörning)
Habitat: Afrika
Utdöd: 2018
Även om Sudan, den sista hanen av arten nordlig trubbnoshörning, dog 2018 försöker forskare fortfarande återställa beståndet. Med hjälp av artificiell befruktning ska de inseminera de två kvarvarande honornas ägg med frysta sädesceller från Sudan och andra tidigare hanar.
Därefter kommer forskarna placera äggen i honor från den närbesläktade arten sydlig trubbnoshörning och använda dem som surrogatmammor för nya noshörningsungar. De kvarvarande honorna kan nämligen inte genomföra en graviditet.
2020 lyckades forskare skapa tre livskraftiga foster, så kallade embryon, ur fem ägg från den ena honan. Embryona har frysts in till dess att forskarna är redo att föra in dem i den sydliga trubbnoshörningen.
Under tiden försöker forskarna att nå samma framgång med äggen från den andra honan.
Dront
Habitat: Mauritius
Utdöd: 1662
Dronten är en förhistorisk fågel som trots vingar inte kunde flyga. Den hade en karaktäristisk böjd näbb och enligt beskrivningar var den inte rädd för människor. Forskarna tror att drontens avsaknad av rädsla ledde till dess undergång eftersom det gjorde den till ett lätt offer för människor – som vi den tiden gärna åt den speciella fågeln.
Återupplivning av dronten har varit aktuell ett flertal gånger och forskarnas förhoppningär att kunna få tillbaka den genom att utvinna gammal dront-dna och använda närstående släktingar till kloning.
Vandringsduva
Habitat: Nordamerika
Utdöd: 1914
Jakt och förstörda livsmiljöer ledde till att den sista vandringsduvan, som fått namnet Martha, dog i på ett amerikanskt zoo 1914.
Men forskare i den ideella organisationen Revive and Restore arbetar nu med att skapa en ny generation av vandringsduvor genom att förändra genetiken hos nu levande duvor.
Enligt organisationens chefsforskare kan de nya vandringsduvorna vara redo att flyga innan 2025.
Underart till större präriehöna
Habitat: USA
Utdöd: 1932
Tympanuchus cupido cupido var en underart till dagens större präriehöna som liksom vandringsduvan dog ut på grund av jakt och förstörda habitat. Myndigheterna försökte skydda fågeln och öka beståndet under många år, men trots flera initiativ lyckades det inte.
Senare studier har visat att inavel hade försämrat hanarnas fertilitet till den grad att ödet för denna underart till den större präriehönan var avgjort långt innan det sista exemplaret dog ut.
Precis som med vandringsduvan arbetar den amerikanska organisationen Revive and Restore också med att få tillbaka denna underart till präriehönan i det nordamerikanska landskapet. Projektet har dock precis inletts.
Moafågel
Habitat: Nya Zeeland
Utdöd: 1530
Moafåglar var en grupp strutsfåglar som utrotades för hundratals år sedan. Precis som dagens struts kunde moafåglarna inte flyga och dess namn betyder "ätlig fågel" på polynesiska, vilket tyder på att fågeln var en källa till föda för människor.
2019 tog forskare det första steget för att få tillbaka den stora fågeln. Utifrån ett tåben har de nämligen lyckats få fram delar av den genetiska informationen, det så kallade genomet, för den mindre moa-arten Anomalopteryx didiformis.
Forskningen inväntar fortfarande referatgranskning (peer-review).
