En dröm har gått i uppfyllelse för de paleontologer som forskar om istidens stora däggdjur, den så kallade megafaunan, som dog ut för mellan 10 000 och 40 000 år sedan.
På en liten ö norr om östra Sibirien har en välbevarad grottbjörn dykt upp ur permafrosten. Fyndet ger för första gången forskarna tillgång till mjuk vävnad från björnen. Tidigare har man endast hittat kranier och skelettdelar.
Den nyligen hittade grottbjörnen är så pass välbevarad att alla dess mjuka delar, från nos till inre organ, är intakta.
Grottbjörnen ska nu undersökas närmare av forskare vid North-Eastern Federal University i Ryssland. Utöver att datera fyndet kommer de försöka kartlägga björnens dna. Om de lyckas kan det lösa ett antal gåtor som rör grottbjörnen.
Dna kan visa beståndets storlek
Först och främst vill forskarna kunna avgöra hur nära besläktad grottbjörnen är med den dagens brunbjörn. I dag tror paleontologerna att de båda arterna har en gemensam förfader som levde för mellan 1,2 och 1,4 miljoner år sedan.
Den djupfrysta grottbjörnen hittades av renskötare på ön Bolshoy Lyakhovsky norr om östra Sibirien (röd ring).
Analyserna kan kanske även avslöja hur stort beståndet av grottbjörnar var då det sibiriska exemplaret levde.
Genom att jämföra dna från de kromosomer som björnen har ärvt från sina föräldrar kan forskarna räkna ut ur stor den genetiska variationen har varit och om beståndet hotades av inavel.
Det kan hjälpa till att förklara varför grottbjörnen dog ut, troligtvis mellan 15 000 och 20 000 år sedan.
Tre fakta om grottbjörnen
Storlek: 3,5 meter hög, stående på bakbenen. Hanens vikt kunde bli över 1 000 kilo.
Spridning: Från Spanien och England i väst till Sibirien i öst. De flesta fynd är gjorda i Europa.
Levnadssätt: Analyser av dess tänder tyder på att grottbjörnen i princip kunde leva av växter.
En teori är att den jagades av människor som för 40 000 år sedan spred sig i björnens habitat.
En nyare teori som presenterats av forskare från University of Tübingen i Tyskland säger att den dog ut eftersom människan tog över dess grottor.
Slutligen kan grottbjörnens öde bero på klimatförändringar som förändrade vegetationen så snabbt att björnen inte kunde anpassa sig.
