I Chile har amatörpaleontologer funnit ett ovanligt välbevarat fossil av en cirka sju miljoner år gammal urtidsfågel. Bedömt utifrån skelettdelarna är forskarnas försiktiga bud att fågelns vingbredd med fjädrar varit cirka sex meter. Det är den största säkra vingbredd man sett hos en urtidsfågel.
Fågeln, som var bevarad till 70 procent, hittades i sandstensavlagringar i norra Chile. Arten har fått namnet Pelagornis chilensis och tillhör en utdöd grupp av fåglar, som kallas bentandade fåglar (Pelagornithidae). De dök upp för cirka 60 miljoner år sedan, levde över hela världen och dog ut för några miljoner år sedan. Flera arter av de bentandade fåglarna utvecklades till giganter med en vingbredd på över fyra meter och tillhörde de största flygande fåglarna någonsin.
Näbb med tänder
Det har funnits flera bud på vilka nu levande fåglar som är deras närmaste släktingar, bland annat albatrosser och pelikaner, men det senaste budet är andfåglarna. De bentandade fåglarna utmärks av att ha en näbb, som är utrustad med ett slags spetsiga tänder. Dessa tänder är dock inte egentliga tänder, eftersom de bara är utväxter från käkbenet. Forskarna tror att bentänderna har gett fåglarna ett bättre grepp om fiskar och andra djur, som de fångat ute på det öppna havet.
De bedömer att fågeln bara vägt mellan 16 och 29 kilo, vilket är överraskande lite. Vikten stämmer ungefär med vikten av de tyngsta flygande fåglar som lever i dag, till exempel hannar av knölsvanar, som kan väga 20 kilo. Utan fjädrar var urtidsfågelns vingbredd 5,25 meter, vilket är den största vingbredd man med säkerhet mätt hos en fågel.
Man har tidigare gissat att en annan urtidsfågel, den gamliknande Argentavis magnificens, har haft en vingbredd på mellan 5,70 och 8,30 meter, men man kan inte med säkerhet veta detta, eftersom man aldrig har funnit välbevarade fossil av denna fågel.