En flygödla, som levde samtidigt som dinosaurierna, utvecklade med tiden ett så pass stort huvud att den fick ge upp livet i luften och återvända ned till marken, visar ny forskning.
Portugisiska paleontologer från NOVA University i Lissabon fick möjligheten att studera arten mer ingående efter att ett komplett fossil dök upp under ett polisingripande i Brasilien 2013. Vid det tillfället beslagtog polisen 30 000 smugglade fossil, inklusive fossilet från flygödlan Tupandactylus navigans som levde under perioden för 145 till 100 miljoner år sedan.
Fossilet från Tupandactylus navigans är unikt eftersom det omfattar flygödlans samtliga ben och till och med bär tydliga spår av den imponerande tuppkammen.
Forskarna undersökte fossilet med hjälp av CT-skanning och rekonstruerade dess skelett i en 3D-modell som åskådliggör ödlans fysik i detalj.
Studierna visar att arten, till skillnad från forskarnas förväntning, hade en lång hals som utgjorde mer än hälften av den totala ryggraden. Forskarna uppskattar att den långa halsen gjorde det svårt att stödja ödlans stora huvud under flygning.
Baserat på skanningar av ett komplett fossil kunde forskarna skapa en exakt 3D-modell som visar dimensionen på den flygande ödlan.
Flygödlan hade en hög utväxt av benvävnad som reste sig över huvudet. Från utväxten sträckte sig en tuppkam av mjuk vävnad, nästan som ett segel på en mast. Det såg utan tvekan imponerande ut – vilket också var meningen.
Tuppkammen imponerade på partner
Syftet med tuppkammen var att locka till sig en partner och det var uppenbarligen ett framgångsrecept eftersom evolutionen har gynnat denna annars värdelösa kroppsdel.
När ödlan med tiden utvecklade sin stora tuppkam var den uppenbarligen så pass viktig att föra vidare med generna att fördelarna med den uppvägde nackdelarna det innebar att förlora flygförmågan.
Forskarna jämför flygödlan med påfågeln som har genomgått en liknande utveckling, där den attraktiva effekten av de imponerande stjärtfjädrarna har vägt tyngre än flygförmågan.
Precis som påfågeln har flygödlan kanske kunnat ta sig upp i ett träd för att undvika fiender, men den har troligtvis spenderat större delen av tiden på marken.
Den 60 centimeter höga flygödlan har använt sina vingar som framben när den rörde sig på alla fyra (vänster). Gångarten förekom även hos andra flygödlor (till höger).
3D-modellen visar att arten hade relativt långa ben och kortare framlemmar jämfört med andra flygödlor. Det kan handla om en extra anpassning till livet på marken, där den rörde sig på alla fyra – till skillnad från de fågelarter som i dag lever sina liv på marken.
Utifrån fossila fotavtryck vet paleontologer sedan tidigare att även andra flygödlor stödde gången med sina vingar när de rörde sig på marken.
Flygödlorna härskade i luftrummet för 160 miljoner år
Spridda över hela jorden
Flygödlor – även kallade pterosaurier – levde sida vid sida med dinosaurier. De var utbredda över hela jorden och levde från för cirka 228 miljoner år till för 66 miljoner år sedan.
Flög med ett förlängt ringfinger
Flygödlornas vingar bestod av hudmembran som var utsträckta mellan det extremt långsträckta ringfingret och sidan av kroppen – hos vissa arter ända ner till de nedre bakbenen.
Fanns i alla storlekar
Flygödlor fanns i en myriad av arter och storlekar. De minsta var cirka 25 centimeter från vingspets till vingspets, medan den största hade ett vingspann på över nio meter – det vill säga tre gånger så brett som den nu levande vandringsalbatrossen som innehar rekordet för fåglars vingspann.
Täckte hela menyn
Precis som dagens fåglar fanns det flygödlor med olika inriktningar. Några jagade djur på land, vissa fiskade i havet och andra var växtätare. Det fanns även arter som specialiserade sig på att fånga andra flygödlor.