Enormt havsmonster slår alla rekord

Genom att jämföra benbitarna med tidigare fynd från liknande ichthyosaurusarter bedömde forskarna att fisködlan var större än till och med en blåval.

Med en längd på upp till 33 meter och en medelvikt på cirka 150 ton har blåvalen annars haft en given förstaplats på listan över jordens största djur.

Enligt forskarna var den nyupptäckta fisködlearten minst lika stor som blåvalen – och sannolikt också både flera meter längre och flera ton tyngre.

Urtidsödlor regerade i haven

Mer än 200 år innan Paul de la Salle snubblade över sitt livs fynd i södra England grävde hans landsman Joseph Anning upp ett 1,2 meter långt kranium av den då okända fisködlan i Dorset, bara 70 kilometer därifrån. 1812, året därpå, fann hans tolvåriga syster Mary resten av skelettet.

Hon blev senare en av Englands mest berömda paleontologer.

Fisködlan har alltså granskats och analyserats i över två århundraden, och antalet välbevarade fossil från de skräckinjagande undervattensrovdjuren är många.

Flera av fossilen som kommit upp till ytan är nästan kompletta skelett som är välbevarade och har tydliga avtryck av mjukdelar som hud och organ. Man har
till och med hittat fossil som avslöjar fisködlornas maginnehåll i form av förstenade fiskar och bläckfiskar.

De otaliga fynden täcker dock bara totalt sett en ytterst liten del av de totalt 160 miljoner år då fisködlornas mycket spridda biologiska ordning existerade. Och stora delar av det förhistoriska djuret är fortfarande ett mysterium. Exempelvis är det osäkert exakt vilket urtidsdjur som först sökte sig tillbaka till havet och därmed blev stamfader till fisködlorna. Även släktskapet mellan de olika arterna är oklart.

Paleontologerna vet dock med säkerhet att fisködlorna härstammade från kräldjur och därmed var nära besläktade med dinosaurierna. Ichthyosaurier har hittats
i alla storlekar från under en meter och nu alltså upp till långt över 20 meter.

Sedan de första spåren av urtidens fisködlor såg dagens ljus 1811 har paleontologer hittat fossil från knappt 100 olika fisködlearter. Fisködlorna levde över större delen av jorden och har av allt att döma varit högst upp i näringskedjan sedan de först dök upp i haven för drygt 250 miljoner år sedan under den så kallade
triasperioden.

Ichthyosaurus betyder fisködla på latin, men namnet är lite missvisande eftersom de anatomiskt sett påminner betydligt mer om delfiner än fiskar.

Deras käkar var oftast långa och försedda med ett stort antal vassa tänder – precis som hos delfinerna. Äldre fossilfynd visar också att fisködlorna hade lungor som gjorde att de behövde söka sig upp till ytan för att andas.

Liksom andra havsdäggdjur födde fisködlorna också levande ungar. Man har hittat flera fisködlor med foster och till och med ett fossil av en mor och hennes barn, som båda dött i okända omständigheter vid födseln.

Trots att ichthyosaurier mest av allt liknade fredliga delfiner var de dödligt farliga fullt i klass med vithajar.

Urtidsgigantens ögon hade en diameter på upp till 22 centimeter och simuleringar visar att fisködlan hade en fantastisk syn och kunde upptäcka bytesdjur ända ned till 1 600 meters djup.

Havsdjurets avlånga kroppsform och stora fenor avslöjar också att de var snabba jägare som snabbt kunde accelerera genom vattnet.

De allra största fisködlorna var dock inte så kallade toppkonsumenter – ett rovdjur överst i näringskedjan som äter andra stora djur.

Sannolikt levde de som många av nutidens valar genom att simma genom stora mängder kräldjur och fisk­yn­gel med munnen öppen. Liksom blåvalen skapade urtidens största fisködlor ett undertryck så att bytesdjuren i vattnet sögs in när de öppnade munnen.

Ödla överträffar blåvalen

Fyndet av det nya käkbenet avslöjar inte exakt hur den nya fisködlan fick sin föda. Ändå har Paul de la Salles fossil redan lärt forskarna mycket.

Först fick paleontologerna som tog emot fossilen från Paul de la Salle bevisa att de faktiskt kom från en fisködla. Det gjorde de genom att undersöka fossilens anatomi i detalj – bland annat en fåra i ytan och ett hålrum i käkbenet där det ursprungligen hade passerat nerver och brosk.

Därefter jämfördes det nya fyndet med särskilt välbevarade kranier av andra fisködlor, bland annat den drygt sju meter långa Platypterygius från Australien, som paleontologer tidigare har undersökt med hjälp av mycket detaljerade röntgenbilder.

Efter att forskarna med säkerhet hade bevisat att de hade hittat benrester från en helt ny medlem i fisködlornas familj besökte de Royal Tyrrell Museum of Palaeontology i Alberta, Kanada. Där finns ett exemplar av den största fisködleart som forskarna hittills känt till – en 21 meter lång jätte vid namn Shonisaurus.

Genom att jämföra det nya skelettfyndet med det utställda Shonisaurus-käkbenet upptäckte de tre forskarna att den nya biten var hela 25 procent större. Det betyder att den nya arten av fisködla av allt att döma mätte cirka 26 meter från nos till stjärtfena. Jämförelsevis är en genomsnittlig vuxen blåval cirka 25 meter lång.

Den största överraskningen fick de dock när den nya benbiten jämfördes med tre stora benbitar som hittats 60 kilometer från det nya fyndet i den lilla byn Aust i södra England för 170 år sedan.

Aust-fossilen har genom åren tillskrivits en rad olika djur, bland andra flera arter av dinosaurier och kräldjur, men dessa teorier förkastas nu av paleontologerna.

Likheterna var slående när man lade de nya och gamla benbitarna intill varandra. Det var återigen de speciella fördjupningarna i skelettet som avslöjade släktskapet mellan de två fynden.

Vid mätning av Aust-fossilen framträder bilden av en fisködla upp till 40 procent större än de 26 meter som Paul de la Salle-exemplaret av fisködlan mätte. Giganten som bar runt på det nu förstenade skelettet var 36 meter lång och vägde över 200 ton.

Forskarna betonar dock att de två återstående Aust-fossilen kan ha suttit någon annanstans på djuret än i käkbenet. Då tyder fossilens dimensioner på att fisködlan var ännu större – mellan 34 och 36 meter. Eftersom de två andra benbitarna saknar de tydliga fördjupningarna som käkbenet har är detta dock fortfarande ren spekulation bland forskarna.

Vad paleontologerna dock med säkerhet kan säga är att den nya fisködlan åtminstone har varit mellan 20 och 25 meter lång. Det gör urtidsödlan till den största fisködleart som någonsin påträffats i Storbritannien. Data tyder dock mycket på att djuret var betydligt större.

Samtidigt är det ytterst osannolikt att benbitarna som påträffades för 170 år sedan i Aust skulle komma från en särskilt stor individ av den nya fisködlan. Mer troligt är att skelettet tillhörde en genomsnittlig individ av fisködlearten.

Oavsett hur lång urtidsödlan bakom det förstenade skelettet verkligen var så har det alltså nästan säkert funnits ännu större exemplar av arten för 200 miljoner år sedan.

Forskare jagar nya fisködlor

Upptäckten av den nya fisködlearten sätter ännu en gång fokus på frågan varför vissa arter växer sig så extremt stora efter hand.

Naturen ser ut att automatiskt ge upphov till allt större fysiska storlekar av individer inom en utvecklingslinje. Utvecklingslinjer är arter förknippade i tiden genom ett evolutionärt släktskap. Med andra ord: En art som har utvecklat sig till en ny art, som utvecklar sig till en ny art och så vidare.

Tendensen till större och större djur beskrevs redan för över 100 år sedan i den så kallade Copes regel, som uppkallats efter den amerikanske paleontologen Edward Drinker Cope.

Ett av de mest klassiska exemplen på regeln är hästens evolution. De första hästarna som levde för 55 miljoner år sedan var inte större än hundar och hade en mankhöjd på bara 40 centimeter. De växte sedan från art till art och dagens vildhästar som har en mankhöjd på 160 centimeter.

Copes regel avslöjar inte varför så kallad gigantism är en fördel. Den konstaterar bara att det händer om och om igen i djurriket.

I dag har forskarna dock kommit fram till ett antal fördelar som stora djur har jämfört med mindre. De är bättre på att skydda sig mot rovdjur, är mer intelligenta, kan nå annars otillgänglig föda och lever i allmänhet längre än mindre djur.

Även de största djuren riskerar dock att dö ut någon gång, oavsett om det beror på klimatförändringar, massutdöende orsakat av exempelvis globala naturkatastrofer eller människan – eller något helt annat. För fisködlorna tog dominansen som havets yppersta rovdjur slut drygt 25 miljoner år innan en meteorit slog ned i Mexikanska golfen och utrotade de sista dinosaurierna för 65 miljoner år sedan.

2015 publicerade ett antal paleontologer en rapport om möjliga orsaker till att ichthyosaurierna dog ut före de andra dinosaurierna. Stigande havstemperaturer orsakade av klimatförändringar nämns som den mest sannolika orsaken till att arten dog ut. Det är dock fortfarande bara en kvalificerad gissning.

För forskarna bakom fyndet av den nya arten av fisködlor handlar det i huvudsak om att ta reda på så mycket om det gigantiska havsmonstrets liv som är möjligt. De hoppas därför att forskarkollegor över hela världen ska använda de senaste kunskaperna om den nya fisködleartens säregna skelettstruktur för att analysera fossil vars ursprung antingen är okänt eller tidigare kanske har sorterats in under fel art.

Detta ska förhoppningsvis leda till att ännu fler hemligheter om fisködlorna hamnar i ljuset – och då med 100 procents säkerhet leda till att blåvalen knuffas ned från tronen som det största djur som någonsin har levt på vår planet.