Fanns istiden bara på det norra halvklotet?

Under den senaste istiden var stora delar av det norra halvklotet täckta av enorma kontinentala glaciärer kallade issköldar. Likt djupfrusna tungor omöjliga att stoppa banade de sig väg i Nordamerika, Skandinavien, Sibirien, Himalaya och stora delar av det nuvarande Kina, tills de nådde sin maximala utbredning för 20000–25000 år sedan. Issköldarna var upp till två kilometer tjocka och band så mycket vatten att världshaven sjönk med inemot 130 meter.

Det norra halvklotet var inte ensamt om att påverkas av istiden. Temperaturen sjönk över hela klotet, och på det södra halvklotet växte en enstaka issköld fram. Den bredde inte ut sig över lika stora områden som norröver men sträckte sig längs Anderna och Patagonien i Sydamerikas spets.

Istider är alltså globala. Däremot är skiftena mellan istidens kalla och milda perioder inte helt synkrona på de båda halvkloten. Analyser av iskärnor från bland annat Grönland och Antarktis visar att klimatet är betydligt stabilare i söder. Det beror på att en större del av södra halvklotet är täckt av hav. Vattnet innehåller en enorm värmereserv, som får temperaturen att förändras långsammare och mindre drastiskt än i norr.

Så börjar en istid

1. En istid sammanfaller med perioder, då zonen omkring 65°N mottar ett minimum av solenergi under sommarhalvåret.

2. Den svaga solstrålningen tillåter vintersnön att bli liggande. Vita flingor ökar mängden solstrålning som reflekteras till rymden.

3. Den globala temperaturen sjunker, och ännu mer snö blir liggande. Detta självförstärkande fenomen kallas ”positiv återkoppling”.