Vi har skapat vår egen bästa vän

En stor internationell forskargrupp har nämligen kartlagt och analyserat genom från 27 förhistoriska hundar – den äldsta nästan 11 000 år gammal. Studierna, som publicerades i tidskriften Science i slutet av 2020, ritar upp en tydlig bild av hur hunden har brett ut sig världen över.

Forskarna upptäckte bland annat ett flertal anmärkningsvärda sammanfall mellan hundars och människor vandringar sedan istiden, och studien understryker tydligt det speciella förhållandet mellan de båda arterna.

Förfäder uppstod för fem miljoner år sedan

Hundfamiljens historia börjar långt innan människor och hundar fann varandra. För cirka fem miljoner år sedan uppstod de första medlemmarna av underarten Canis lupus familiaris. I dag består hundfamiljen av 36 arter, som bland annat omfattar rävar, vargar och schakaler.

Trots att hundar har vitt skilda storlekar och utseenden – från grand danois och labrador till terrier och chihuahua – tillhör de alla arten Canis lupus familiaris. Arten är en underart till arten Canis lupus, som förutom tamhundar även omfattar gråvargen och dingon. Gråvargar och tamhundar härstammar båda från en nu utdöd vargart.

Det är först under de senaste 200 åren som variationen i hundraser har exploderat till den mångfald vi har i dag. Människor har ivrigt avlat fram hundar med eftertraktade egenskaper – allt från avlånga taxar som kan jaga rävar i dess tunnlar, till lydiga schäfrar som driver ihop fårflocken.

Kartlagda genom från 27 skelettdelar

Historien om hur vilda vargar blev till de hundar vi har i dag är lite av ett äventyr späckat med mystik.

För att bli klokare på hundars evolution och hur populationer av hundar har migrerat genom tiderna, gick forskare världen över ihop i ett omfattande projekt och kartlade genom från 27 urgamla hundar som härstammade från Europa, Mellanöstern och Sibirien. Den äldsta levde i Karelen i Finland för 11 000 år sedan – direkt efter den senaste istiden.

Forskarna utvann och kartlade dna från de 27 skelettdelarna, varpå de analyserade deras genom och jämförde dem med varandra. På så sätt kunde de identifiera vilka evolutionära förändringar som ägde rum för tusentals år sedan.

Studierna avslöjar att det för 11 000 år sedan fanns minst en handfull hundtyper av mycket olika genetisk härkomst. Forskarna uppkallat de olika härstamningarna efter de områden där skeletten hittades och där hundtyperna eventuellt har uppstått: Mellanöstern, Karelen (Finland), Bajkalsjön (Sibirien), Amerika och Ny Guinea.

Dessa fem härstamningar har mixats kors och tvärs i takt med att hundarna har spridits jorden runt och i allt högre grad interagerat med människor, vilket i slutändan har banat väg för de många hundraser vi har i dag.

Variationen av hundar minskade

Majoriteten av de moderna hundraserna är av en europeisk härstamning som uppstod för cirka 7 000 år sedan, som resultat av korsningar mellan populationer från Karelen i Finland och Mellanöstern.

Mötet mellan hundar med rötter på två olika platser i världen ledde till en stor mängd olika hundtyper i Europa. Forskarnas analyser visar att Europa för 4 000-5 000 år sedan var hemvist för en enorm variation av hundar med stor genetisk mångfald.

Efter det försvann mångfalden och även om de populära och vanligt förekommande europeiska raser vi har i dag – som exempelvis schäfern, labradoren och terriern – ser mycket olika ut, är de genetiskt tämligen jämförbara och härstammar alla från samma population av förhistoriska europeiska hundar.

Exakt vad som har hänt med hundarna i Europa är lite av ett mysterium, och orsaken till den plötsliga dominansen av den ena härstamningen som ledde till de moderna europeiska hundarna är fortfarande okänd.

Det är lätt att tro att människan hade ett finger med i spelet, men enligt forskarnas studier är den avtagande mångfalden i Europa ett av få skeenden som människor inte har varit inblandade i.

Hunden följde med människan

Kartläggningen av genom från förhistoriska hundar gav forskarna möjlighet att utforska kopplingen mellan människor och hundar.

Med 17 människogenom från samma tidsperioder och geografiska områden som de 27 hundgenom härstammade från, kunde forskarna jämföra de genetiska variationerna i populationerna av båda arterna. På så vis kunde de identifiera paralleller mellan människors och hundars utveckling.

Genanalyserna visade att hundarnas migreringar i många fall harmonierade perfekt med människornas – sannolikt till följd av att vandrande människogrupper tog med sina hundar runt på jorden.

Ett exempel på det kan forskarna se i det faktum att såväl hundar som människor som lever i Östasien i dag, är närmare besläktade med européer än med folk från Mellanöstern. Det visar att grupper av hundar och människor vid någon tidpunkt måste ha vandrat från Östasien till Europa.

Men även om människor och hundar i Europa har samma geografiska härstamning, så visar analyser att människorna invandrade först. Människor kom till Europa redan för mer än 45 000 år sedan, medan hundarna troligen kom hit för 19 000-32 000 år sedan.

Forskare tror att det med stor sannolikhet är resande mellan Mellanöstern, Europa och Asien som har bytt hundar med varandra, och på så sätt har hundarna kommit med människor till Europa.

Ett annat exempel på att hundarnas utveckling har följt människans, är att europeiska hundar har betydligt fler genetiska likheter med härstamningar från Amerika och Bajkal i Sibirien än med en härstamning kallad Ny Guineas sånghund, som representerar en tidig östasiatisk stamform. Något liknande har även iakttagits hos människor, då européer är mycket närmare besläktade med Amerikas urinvånare än med östasiater.

Människogrupper som levde vid Bajkalsjön i Sibirien för 18 000-24 000 år sedan hade en anknytning till människor i både Europa och Asien och bidrog till utvecklingen av de ursprungliga amerikanerna. Mycket tyder på att människorna som vandrade till Amerika för cirka 15 000 år sedan hade hundar med sig.

Åkerbruk skapade nya gatukorsningar

Hundarnas utveckling under de senaste 11 000 åren har dock inte varit helt parallell med människans. Analyserna av de gamla hundskeletten visade exempelvis att den dramatiska minskningen i genvariation bland hundar i Europa för cirka 4 000 år sedan inte alls följer samma tendens som utvecklingen bland människor vid den tiden.

Den stora genetiska mångfalden som fanns hos europeiska hundar innan en enskild härstamning blev dominerande, ser däremot ut att vara ett resultat av människans aktiviteter. Forskarna tror att variationen uppstod av att människor från Mellanöstern begav sig till Europa med sina hundar.

Mänskliga genom förändrades markant i Europa när åkerbruket gradvis ersatte jägar- och samlarkulturen för omkring 7 000 år sedan. Förändringarna berodde främst på att det var människor från Mellanöstern som spred åkerbruket i Europa och förde med sig nya gener.

Mötet mellan befintliga hundar med koppling till jägar- och samlarsamhällen och nyanlända hundar knutna till åkerbrukare från Mellanöstern banade väg för helt nya korsningar och en explosion i mångfald.

Övergången till åkerbrukets nya födokällor kan också avläsas direkt i generna hos både hundar och människor. Precis som människor började hundarna inta större mängder stärkelsehaltig mat i takt med att åkerbruket ersatte jakt och insamling av föda.

Hundar från jägar- och samlarsamhällen hade mycket få kopior av de så kallade AMY-generna som bildar enzymer som kan bryta ned stärkelse. Åkerbrukets framsteg resulterade i hundar med fler kopior av generna och moderna hundar har betydligt fler än hundar hade före åkerbruket.

Stenåldersfolk älskade sina hundar

Vargen var det första djuret som människor utvecklade ett ömsesidigt fördelaktigt förhållande till. Djuren kunde exempelvis förvarna när fiender närmade sig boplatsen och hjälpa till under jakten. Med tiden ledde samarbetet till ursprunget av tamhunden.

Hunden har troligen tämjts åtskilliga gånger i olika kulturer. Det är fortfarande oklart exakt var, när och hur människor först tämjde hundar.

Både Europa, Mellanöstern och södra Kina har utsetts till tamhundens ursprungsplats, men 2015 fann en stor internationell forskargrupp mot bakgrund av genetiskt material från mer än 5 000 hundar starka bevis för att hunden domesticerades på stäpperna i centrala Asien omkring Mongoliet.

En nyare studie, som publicerades i tidskriften PNAS 2021, pekar dock på Sibirien. Samma studie kom dessutom fram till att tämjandet skedde för cirka 23 000 år sedan, långt före andra djur som exempelvis grisar och getter blev husdjur.

Tidigare var den gängse uppfattningen att domesticeringen ägde rum för 15 000 år sedan, vilket bland annat grundades på arkeologiska fynd.

Gamla gravplatser med hundar och människor begravda tillsammans är ett tydligt bevis för att de två arterna levde tillsammans. Det äldsta fyndet är från en 14 000 är gammal gravplats i Tyskland, där två människor låg begravda med en sju månader gammal valp.

Fyndet är inte bara det äldsta i sitt slag, utan ger även en antydan om att hundar redan då hade gått rakt in i människornas hjärtan och inte uteslutande betraktades som nyttodjur.

Jägares och samlares motiv för att domesticera hundar har i allmänhet ansetts ha varit deras nyttovärde som jakt- och vakthundar. Studier av valpen har dock visat att den var infekterad och led av sjukdom i mer än tre veckor av sitt korta liv.

Enligt forskarna är det högst osannolikt att den skulle ha överlevt utan hjälp och vård av människor och under sjukdomsförloppet har hunden inte varit till nytta, utan snarare till besvär. Detta har gett forskarna anledning att tro att stenåldersmänniskor såg sina hundar som mer än bara funktionella bihang och utvecklade starka känslomässiga band till de fyrbenta följeslagarna.

Gypsy kände doften av lågt blodsocker

I dag fortsätter bandet mellan hundar och människor att utvecklas. Vi har framavlat mer än 400 olika hundraser, som ofta har mycket specifika roller och är till stor nytta.

Från att ursprungligen ha använts som jakt- och vakthundar har de med tiden avlats och tränats till långt fler ändamål, som exempelvis herdehundar, krigshundar, räddningshundar och ledarhundar.

På senare tid har terapihundar gjort sitt intåg och den fysiska och känslomässiga kontakten med en hund har visat sig vara till stor hjälp för människor som lider av depression, stress, PTSD eller ångest.

Hundens luktsinne har i alla tider varit värdefull för människor. Nosen är hundens skarpaste sinnesorgan och uppskattas vara 10 000-100 000 gånger mer finkänslig än människans. Människor använder exempelvis spårhundar till att spåra allt från narkotika och pengar till blod och vapen.

Hundar kan till och med lukta sig till sjukdomar, som i fallet med Pams hund Gypsy, som räddade sin ägare från att hamna i diabetisk koma. Pams blodsockerhalt var så låg att hennes kropp kompenserade genom att bryta ned fettdepåer, vilket leder till att biprodukten ketoner bildas och utsöndras vid utandning. Den obehagliga lukten av ketoner har av allt att döma väckt Gypsys oro.

Hundar kan också tränas att lukta sig till cancer, malaria och Parkinsons sjukdom. Och under coronapandemin har specialtränade hundar använts till att spåra upp covid-19-smittade resenärer på flygplatser.

I ett testförsök tränades åtta hundar i en vecka, innan de skulle spåra covid-19 i prover med saliv från infekterade patienter kontra en kontrollgrupp, och hundarna imponerade genom att peka ut de smittade i 94 procent av fallen.

Sedan hunden slog följe med människor för kanske mer än 20 000 år sedan har den hjälpt oss att inta världen. Och vår trofasta följeslagare visar inga tecken på att ge upp samarbetet. Hunden har mer än något annat djur lyckats anpassa sig efter människors behov och har lärt känna oss så väl att den för alltid har en plats i våra hjärtan.