Varför har vi fem fingrar och tår?
Förklaringen skall sökas i den geologiska tidsålder som kallas devon – för 408 till 360 miljoner år sedan. Då fick en del fiskar av gruppen Sarcopterygii en tillvaro mer av groddjurstyp och blev upphov till alla senare ryggradsdjur, inklusive oss människor. Fingrar och tår utvecklades i takt med att de primitiva groddjuren knöts till land och använde sina lemmar för att släpa sig framåt. Redan hos de tidigaste groddjuren fanns anlaget med fem fingrar och tår, till exempel hos ett av de äldsta funna fossilen av ett fyrbent ryggradsdjur, Ichthyostega.
Förklaringen skall sökas i den geologiska tidsålder som kallas devon – för 408 till 360 miljoner år sedan. Då fick en del fiskar av gruppen Sarcopterygii en tillvaro mer av groddjurstyp och blev upphov till alla senare ryggradsdjur, inklusive oss människor. Fingrar och tår utvecklades i takt med att de primitiva groddjuren knöts till land och använde sina lemmar för att släpa sig framåt. Redan hos de tidigaste groddjuren fanns anlaget med fem fingrar och tår, till exempel hos ett av de äldsta funna fossilen av ett fyrbent ryggradsdjur, Ichthyostega. Det var ett en meter långt groddjur, som levde för cirka 360 miljoner år sedan. De fem fingrarna och tårna fanns således hos landryggradsdjurens gemensamma stamform, och många nu levande arter har bevarat det ursprungliga antalet. När vi i dag tittar på vår hand, ser vi alltså ett primitivt ryggradsdjursdrag, i varje fall vad gäller antalet fingrar. Det har vi gemensamt med andra primater och med fladdermöss. De sistnämnda kan flyga tack vare att fingrarna blivit väldigt långa, och det har vuxit hud mellan dem. Hos vissa däggdjur har antalet fingrar och tår dock reducerats. Till exempel har noshörningar bara tre tår på varje fot, och hästar har en lång tå på varje fot. Andra ryggradsdjur, såsom ormar, har helt mist sina lemmar.