Rädsla för mörker kan verka irrationellt och opraktiskt i vår civiliserade värld, men reaktionen har rötter i utvecklingshistorien, där den har säkrat vår arts överlevnad.
Orsaken ligger i sättet vi använder våra sinnen. Våra förfäders levnadssätt som dagaktiva djur har främjat en syn som fungerar bäst i solljus med en ljusmängd upp till 10 000 lux.
När mörkret faller ställer våra ögon om sig och blir 300 gånger mer ljuskänsliga, men vår nattsyn är trots det knappast särskilt imponerande.
Mörkret tänder hjärnans rädslocentrum
Var: Mörker kan precis som mer reella hot göra oss rädda. Rädslan uppstår i det lilla hjärncentret amygdala, som försätter oss i beredskap.
Hur: Binjurarna frisätter adrenalin och noradrenalin, vilket ökar pulsen, svettproduktionen och sockerhalten i blodet.
Varför: Synen är vårt viktigaste sinne. När mörkret sätten den ur spel känner vi oss mer sårbara.
Vi kan fortfarande ana våra omgivningar vid 1 lux, men många djur klarar sig med mycket mindre.
Nattaktiva kattdjur som exempelvis huskatten, kan se vid 0,125 lux, eller en åttondel av det ljus vi behöver. Ugglors nattsyn är ytterligare tio gånger bättre än nattkatternas, medan dyngbaggar nöjer sig med 0,0001 lux.
För våra förfäder har det varit viktigt att vara uppmärksamma på både farliga rovdjur, giftiga ormar och insekter. Mörkrädda individer har följaktligen haft bättre överlevnadschanser än de orädda, som glada i hågen har vandrat ut i natten – och därför sitter rädslan kvar i oss i dag.