Det har blivit lite svårare för kackerlackshanar att kurtisera honorna med små sockersöta presenter. Det tåliga skadedjuret har ändrat sina sockervanor – inte för att gå ned i vikt, utan för att undvika pesticider.
Det visar en ny studie genomförd av forskare från North Carolina University, som har publicerats i tidskriften Nature.
Present lockar honan
Innan kackerlackor parar sig, utsöndrar hanen ett sötaktigt kroppssekret, som fungerar som en gåva till honan.
Vätskan är en blandning av fett och socker, avsedd att attrahera och bibehålla honans uppmärksamhet tillräckligt länge för att parningen ska kunna inledas.
När honor äter blandas hennes saliv med sockermassan och bryter ned komplexa sockerarter i sekretet, som bland annat består av maltos och maltotrios.
Maltos omvandlas snabbt till glukos hos honorna, medan maltotrios tar längre tid att bryta ned.
När massan har omvandlats till glukos får den en bitter smak, som skrämmer bort honorna.
Hanarna hinner dock påbörja parningen innan det sker.
När kackerlackshanar förbereder sig för parning, slår de upp vingarna och utsöndrar ett sött sekret som lockar till sig honorna. Därefter kryper honorna upp på ryggen för att äta sekretet. Under tiden utsöndrar de saliv som bryter ned sekretet och omvandlar det till glukos – något som kackerlackshonorna inte tycker om. Den nya sortens hona har en saliv som fortare omvandlar sekretet till glukos och skrämmer bort dem innan hanen hinner börja para sig.
Ny saliv är mer effektiv
Redan 2013 började forskare observera att en del honor snabbt avvisade hanarna.
I den aktuella studien har de kommit fram till att honorna har en genetisk variation som får deras saliv att bryta ned maltosen fortare.
Den bittra smak som skrämmer bort honorna uppstår därför innan hanarna hinner påbörja parningen.
Forskarna undrade varför denna nya vana inte resulterade i att kackerlacksbeståndet reducerades.
Hanarna följer efter
Det visar sig att medan honorna har fått nya sockervanor, så har hanarna utvecklat nya parningstekniker.
Normalt slår kackerlackshanar upp vingarna och utsöndrar sin sockergåva genom körtlar på ryggen och om honan är intresserad, så kryper hon upp på hanens rygg och börjar blanda sin egen saliv med sockermassan.
Medan hon är upptagen av sin måltid knuffar hanen in sin kropp under honans, för att få tag i honans bakdel med en krokig penis.
Då startar en 90 minuter lång parningsprocess, under vilken hanen använder en annan penis till att leverera en dos sperma till honan.
De nya kackerlackshanarna har dock anpassat sig efter honorna.
Forskarna har upptäckt att de här kackerlackshanarnas sockermassa innehöll mer maltotrios, som uppehöll honorna längre så att parningen kunde inledas.
Inte nog med det, hanarna har dessutom kortat ned sin långa parningsprocess till bara några minuter – eller till och med sekunder.
Insektsgift bär skulden
Kackerlackornas nya sockervanor beror på att insektsgift är gjort på glukos för att maskera den giftiga blandningen av pesticider.
Kackerlackorna har med andra ord förändrat sitt beteende och sina gener för att överleva. Och kackerlackorna med den nya genetiska variationen ser ut att föröka sig.
Det betyder att vi måste hitta nya sätt att reducera mängden av dessa skadedjur, eftersom ett större bestånd av kackerlackor på jordklotet kan få negativa konsekvenser för människor.
Kackerlackors exkrement kan exempelvis sprida hälsoskadliga sjukdomar som salmonella, tarmkatarr och dysenteri.
De här superskadedjuren är redan mycket tåliga. De kan överleva i en månad utan huvud och tål upp till tio gånger mer radioaktiv strålning än människor.
Nu måste vi också omvärdera vår skadedjursbekämpning.
