Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Den felande länken saknas fortfarande

Våra förfäder skildes från schimpansens förfäder för sju miljoner år sedan, trodde forskarna. Det skedde i ­Afrika, enligt deras teorier. Men nu har nya fynd och dna-analyser gett oss anledning att ifrågasätta berättelsen om vår historia. Och det fossil som skulle kunna klargöra saken gäckar fortfarande forskarna.

shutterstock

Människans förfader uppstod i Europa. Det hävdar en internationell forskargrupp som 2017 publicerade två vetenskapliga artiklar om en underkäke som hittats i Grekland och en tand som hittats i Bulgarien.

Analyser av fynden visade att de kom från en art på den utvecklingslinje som gav upphov till människan. Och eftersom fynden var cirka 7,2 miljoner år gamla måste arten ha levt en kort tid efter det att våra och schimpansernas förfäder gick skilda vägar.

Enligt David Begun, en av studiens forskare, innebär fyndet att uppdelningen mellan människan och schimpansen måste ha skett i Medelhavsområdet.

Den nya arten, som har fått namnet Graecopithecus freybergi, ruckade på före­ställningen att våra tidiga förfäder uppstod i Afrika. Och det är den inte ensam om.

Ny forskning flytter vores afsked med aberne.

På senare år har flera fynd och dna-analyser ruskat om vårt stamträd. Forskarna ifrågasätter nu allt som vi tidigare trodde att vi visste.

Vi växte ifrån varandra tidigt

I jakten på människans ursprung är en viss art särskilt intressant: Den senaste förfadern som vi delar med schimpansen, vår närmaste nu levande släkting.

Eftersom vi inte har hittat några fossil av denna förfader vet vi inte hur den såg ut. En avgörande tidpunkt i vår evolutionshistoria är därmed höljd i dunkel, men vetenskapen kan ändå säga oss en del om vad som hände med vår förfader.

Förgreningar på livets träd, som den som gav upphov till oss och schimpanserna, beror ofta på att individer av samma art delas i två grupper som lever åtskilda i många generationer.

Mutationer, det vill säga förändringar i dna, som uppstår slumpmässigt i den ena gruppen sprids då inte till den andra, vilket gör att grupperna utvecklas på olika sätt.

Ju större skillnad det är på de två gruppernas miljöer, desto snabbare kommer de rent genetiskt att avlägsna sig från varandra. Det är nämligen miljön som avgör vilka mutationer som är fördelaktiga.

Gener fördes över mellan människans och schimpansens förfäder även efter det att de åtskilts. Det tog de två grenarna på stamträdet fyra miljoner år att åtskiljas.

© shutterstock/Lotte Fredslund

Till nyligen trodde de flesta evolutionsbiologer att våra och schimpansens gemensamma förfäder delades i två grupper för sex–sju miljoner år sedan.

Denna tidsangivelse har man fått fram genom att räkna de genetiska skillnaderna mellan oss och schimpanserna och jämföra dem med vad vi vet om hur fort sådana skillnader normalt uppstår.

Under de senaste årtiondena har dock nya studier visat att det inte är fullt så enkelt. 2014 hävdade engelska forskare att det var något fel med den metod som forskarna hittills använt.

Nya genetiska skillnader uppstår nämligen bara hälften så snabbt som man trott. Följaktligen åtskildes vi från schimpanserna för 13 miljoner år sedan.

Utdragen skilsmässa

Det nya resultatet innebär dock inte att våra gemensamma förfäder redan för 13 miljoner år sedan övergick till två separata arter. En analys som gjordes 2006 av en grupp amerikanska forskare visar att det tog lång tid för de båda utvecklingslinjerna att ta slutgiltigt farväl av varandra.

När forskarna undersökte antalet genetiska skillnader i flera delar av dna ledde det dem till olika tidpunkter för separationen. Forskarna drog därför slutsatsen att det passerade fyra miljoner år från den första separationen tills de två utvecklingslinjerna helt slutade blanda sina gener.

Våra gemensamma förfäder åtskildes alltså inte med ett rent snitt. Processen inleddes för 13 miljoner år sedan som en sporadisk separation som pågick i över fyra miljoner år. Under separationen förekom sexuella kontakter mellan de två parterna.

Det var menneskets forfader, der flyttede hjemmefra.

För cirka nio miljoner år sedan blev mötena alltmer sällsynta och de två linjerna avlägsnade sig genetiskt från varandra tills de inte längre ville ha med varandra att göra.

Klimatet drev oss isär

Drivkraften bakom skilsmässan var sannolikt globala klimatförändringar, som påverkade den miljö i vilken våra gemensamma förfäder levde.

Analyser av borrkärnor från havsbottnen visar att planeten blev kallare för åtta miljoner år sedan. Istäckena vid polerna växte och överallt på jorden blev klimatet torrare.

I Afrika förändrades landskapet på stora delar av kontinenten. Den täta skog som tidigare dominerat landskapet ersattes nu av savann.

© shutterstock/Lotte Fredslund

Savannen tvingade fram kroppsliga förändringar

Våra förfäder begav sig ut på savannen medan schimpansens förfäder stannade kvar i skogen. Det nya livet på de öppna vidderna fick upp människan på två ben och förändrade i stort sett hela vårt skelett.

  • Rät rygg och hård mat förändrade kraniet

    Människans upprätta gång ­innebär att förbindelsen mellan ryggraden och huvudet sitter längre fram på kraniet än hos schimpansen. Samtidigt är våra kindtänder ­kraftigare på grund av skillnader i kosten.

  • Upprätt gång gav ­kurvor och breda höfter

    Schimpansens ryggrad är bågformig, medan vår ryggrad är S-formad för att ge stabilitet vid upprätt gång. Ett bredare bäcken ­hjälper oss dessutom med balansen och gör det möjligt att föda barn med stor hjärna.

  • Jordbundet liv ­omvandlade handen

    Schimpansens långa armar och fingrar hjälper djuret att hålla sig fast och svinga sig i träden. Våra händer är kortare men tummen är längre, vilket innebär att den exempelvis kan använda ett pincettgrepp med pekfingret.

  • Långa vandringar ­flyttade fram stortån

    Våra långa ben ger oss en effektiv gång. Till skillnad från schimpansen har vi dessutom en stel vrist, som har en stabiliserande funktion vid gång, och vår stortå har flyttats fram så att vi kan skjuta ifrån med den när vi går.

Förändringarna ledde till nya arter som var anpassade till savannen, och även våra egna förfäder utvecklade nya drag för att hänga med i utvecklingen.

Det mest iögonfallande var den upprätta gången. På den öppna savannen är det en fördel att kunna se långt, och högväxthet ger en bättre överblick.

Samtidigt sparade vi energi med vår gång när vi rörde oss över stora avstånd för att hitta mat. Det nya rörelsemönstret medförde en lång rad förändringar av skelettet och musklerna, vissa av nödtvång – för att kroppens balanspunkter och belastningar förändrades – andra för att tidigare behov försvann.

När exempelvis trädklättring inte längre var viktigt frigjordes händerna till andra syften och utvecklades i enlighet med dem.

Våra förfäder förändrades mest

De flesta evolutionsbiologer tror att vår och schimpansens gemensamma förfader var mest lik schimpansen eftersom förfadern levde i skogen, precis som schimpanser gör i dag.

Därför måste vi ha förändrats mer sedan dess än vad schimpanserna har gjort.

13 miljoner år gamla Nyanzapithecus alesi såg ut som en gibbon, men var en långsam trädklättrare precis som schimpansen.

© Fred Spoor

Men det är också möjligt att vår gemensamma förfader varken liknade människan eller schimpansen. År 2014 hittades ett 13 miljoner år gammalt kranium från en apunge i Kenya.

Som fullvuxen skulle djuret bara ha vägt elva kilo och kraniet ser mest av allt ut att komma från en gibbon, en apa som tillhör en familj som lämnade vår utvecklingslinje för snart 20 miljoner år sedan.

Forskarna tror dock inte att kraniets ägare, som har fått namnet Nyanzapithecus alesi, är en gibbon. I stället tillhör djuret en grupp som gav upphov till alla människoapor, så också oss.

Studier av kraniets inneröra visade att apans balansorgan inte lämpar sig för att svinga i träd, som gibboner gör i dag. Troligtvis var den, liksom schimpansen, en långsam trädklättrare.

Att djuret levde som en schimpans – och vid den tid då schimpansen och vi inledde vår skilsmässa – väcker frågor.

Om vår gemensamma förfader såg ut som Nyanzapithecus har schimpansen förändrats lika mycket som vi har gjort.

Viktigt ben har försvunnit

Forskarna har knappt hittat några fossil från arter på schimpansens utvecklingslinje. Därför vet forskarna knappt någonting om hur schimpansen utvecklades efter det att den började utvecklas separat från oss.

När det gäller vår egen linje finns det åtminstone en handfull fossil att arbeta med. Äldst är ett kranium som hittades i Tchad i Afrika 2002. Arten benämns Sahelanthropus tchadensis och kraniet fick smeknamnet Toumaï.

Franska forskare daterade fyndets ålder till någonstans mellan 6,8 och 7,2 miljoner år och hävdade samtidigt att Toumaï gick upprätt eftersom kraniet visar tecken på att det har suttit på en lodrät ryggrad.

Deras slutsats har dock ifrågasatts. Andra forskare hävdar att de har undersökt ett lårben som hittades tillsammans med kraniet, som tyder på att Toumaï gick på alla fyra.

© PHILIPPE PLAILLY/SPL

Afrikansk art befann sig också nära den felande länken

  • Artnamn: Sahelanthropus tchadensis

  • Tidpunkt: 6,8–7,2 miljoner år sedan

  • Släktskap: Innan Graecopithecus freybergi upptäcktes var Sahelanthropus det närmaste forskarna kom en gemensam förfader till människan och schimpansen. Artens plats på stamträdet är dock fortfarande omdiskuterad.

Om det stämmer innebär det att Toumaï troligen är närmare besläktad med schimpansen än med oss. Lårbenet har dock på något mystiskt vis försvunnit, så det är nu i princip omöjligt att avgöra.

Striden om Toumaï visar hur olika fossilfynd kan tolkas av olika forskare. Prestigen i att avslöja vår egen utvecklingshistoria får ofta forskare att dra stora växlar på ofullständiga fynd. Resultatet är en rörig historia om vår tidiga utveckling.

Förfader kan finnas var som helst

När vi rör oss längre fram på människans utvecklingslinje blir fynden rikare och tillförlitligheten större.

De allra flesta fossil kommer från Afrika, och biologerna har länge varit övertygade om att det är där vårt släkte uppstod efter det att våra förfäder skilts från schimpansens.

Men med fynd som Graecopithecus freybergi i Grekland och Bulgarien har denna bild ifrågasatts.

Klimatförändringarna som skapade nya miljöer i Afrika påverkade också Europa. Även här ersattes skogar av savanner, så den gemensamma förfader som vi delar med schimpansen hade lika gärna kunnat leva här – eller på båda platserna samtidigt.

Det förändrade klimatet skapade nämligen inte bara nya landskap. I perioder samlade kylan så mycket is vid polerna att havsnivån sjönk väsentligt.

För 7,2 miljoner år sedan, då Graecopithecus freybergi levde, var havsnivån så låg att Medelhavet torrlades. Det var därmed fritt fram att röra sig mellan Afrika och Europa, och kanske var det just det vår gemensamma förfader gjorde.

Endast genom att hitta ytterligare fossil från perioden kan forskarna säkert fastslå var vår brytning med schimpansen skedde.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj