Horder av rovdjur ­regerade i Sahara

Nu frilägger gruppen den ena svanskotan efter den andra, alla från Spinosaurus, en av de största rovdinosaurierna någonsin. Och forskarna blir alltmer förvånade. Varje kota har en lång utväxt. En förbluffad Ibrahim mäter en av utväxterna till nästan 53 centimeter.

”Vi visste med detsamma att det här var unikt, för så där ser inga andra dinosaurie­svansar ut. Det gick upp för mig att vi hade gjort en upptäckt av det slag man som vetenskapsman drömmer om, eftersom den innebär att läroböckerna måste skrivas om”, berättar Ibrahim.

Fyndet utgör inte bara ett nytt kapitel i historien om jordens kanske mest bisarra dinosaurie. Det hjälper också paleontologerna att lösa en gåta som har förbryllat dem i över 100 år.

Den 16 meter långa Spino­saurus, en jätte även bland dinosaurierna, levde nämligen jämsides med minst två andra enorma rovdinosaurier samt flera medel­stora rovdinosaurier, tolv meter långa krokodiler, sex meter långa rovfiskar och väldiga flygödlor.

Ingen annan plats på jord­en har någonsin haft så många stora rovdjur i ett och samma ekosystem. Forskarna kallar därför området för ”världens farligaste plats”.

Ända sedan dess upptäckt 1911 har de funderat på hur den ovanliga sammansättningen av djur över huvud taget var biologiskt möjlig. Nu ger spinosauriens svans svaret som de har letat efter.

Öken döljer dinosauriemecka

Utforskningen av Saharas urgamla värld började i Egypten, då den tyske paleontolog­en Ernst Freiherr Stromer von Reichenbach år 1911 korsade Saharas öken i sitt sökande efter fossil av världens tidigaste däggdjur.

Målet var oasen Bahariya, cirka 40 mil sydväst om Kairo, en 2 000 kvadrat­kilometer stor sänka i landskapet som är känd för sina klippformationer från den geo­logiska perioden krita.

I stället för däggdjur hittade han en guldåder av fossil från hittills okända ­dinosaurier.

Stromer var en vetenskapsman, alltid saklig och noggrann i sina anteckningar. Ändå avslöjar hans dagbok en viss för­våning på sidorna från den 18 januari 1911.

”Jag har uppenbart upptäckt de första egyptiska dinosaurierna”, skrev han om tre enorma ben, cirka en meter långa och 15 centimeter tjocka, och en stor klo som han just hittat.

De nya fynden var för stora för att den tyske forskaren skulle kunna gräva ut dem och ta dem med sig när han strax därefter reste hem till München i Tyskland. I stället överlät han grävarbetet åt sin vän Richard Markgraf, som under de följande åren skickade lådvis med fossil till München.

Bland dem fanns en avlång underkäke med stora, stiftliknande tänder och ett antal ovanliga ryggkotor med uppemot 1,7 meter höga kotbågar. Stromer gav det nyligen upptäckta djuret namnet Spinosaurus.

Glädjen blev dock kortvarig. 1914 drabbades Stromers projekt av det första av en rad olyckor. Första världskriget bröt ut och tolv lådor med fossil fastnade i Kairo. Stromer själv kallades in till militärtjänst, och 1916 dog hans samarbetspartner Markgraf av en okänd sjukdom

• möjligtvis malaria.
• Sedan var det slut med olyckorna för en tid. 1922 fick Stromer slutligen sina tolv lådor med fossil från Kairo, men lådorna hade blivit hårdhänt hanterade så innehållet hade krossats till småbitar.

Tysken pusslade ihop innehållet och efter några år hade han en bild av ett närmare 100 miljoner år gammalt ekosystem med bland annat dinosaurier, krokodiler och fiskar.

De mest spektakulära fynden var tre ­stora rovdinosaurier: Spinosaurus, Carcha­rodontosaurus och Bahariasaurus. Alla tre var över tio meter långa och några av de absolut största rovdinosaurierna någonsin.

Deras ben ställdes ut på museet vid Alte Akademie i München, och framför allt Spinosaurus blev något av ett dragplåster. Fossilen förbryllade dock forskarna.

De tre jättarna levde i ett ekosystem befolkat av enorma krokodiler och rovfiskar och knappt några växtätare alls. Normalt behöver växtätarna vara väsentligt fler för att ett ekosystem ska fungera, men i Sahara under perioden krita rådde inte den balansen.

Det var ett mysterium som kom att bli känt som Stromers gåta.

Bomber förstör öknens skatter

Stromers vetenskapliga karriär höll på att ta fart när han återigen drabbades av olycka. Nazisterna kom till makten i hans hemland och forskaren var en ihärdig motståndare till den nya regimen.

Under andra världs­kriget ansträngde sig Stromer för att få sina fossil förda i säkerhet utanför München, men den nazistiske museidirektören ville inte kännas vid att staden riskerade att ut­sättas för allierade angrepp.

Natten den 24 april 1944 flög 200 Lancasterbombare in över München. Hundratals bomber raserade den ena byggnaden efter den andra och satte staden i brand.

Morgon en därpå insåg Stromer konsekvenserna. Museet vid Alte Akademie hade förvandlats till en ruin och hans ovärderliga skatter var förstörda.

Under åren efter kriget arbetade Stromer med lokala paleontologiska projekt, medan hans spektakulära fynd från Egypten glömdes bort. Den tyske forskaren, som aldrig löste sin egen gåta, dog 81 år gammal utan att få något egentligt erkännande för sina upptäckter.

I årtionden såg utforskningen av Saharas urgamla värld ut att följa Stromer i graven, men på 1990-talet vände paleontologerna åter blicken mot den nordafrikanska öknen – med stor framgång.

En mängd nya fossil dök upp i Egypten och Marocko. Men på en punkt var fossiljakten en besvikelse: Forskarna hittade bara några spridda fragment av Stromers Spinosaurus.

Deras viktigaste källa till kunskaper om den bisarra jätten förblev Stromers utförliga anteckningar och illustrationer. Fynd av dinosauriens släktingar i andra delar av världen gav forskarna mer kunskap, men inget av de besläktade djuren var lika fantastiska som Spinosaurus.

Svansen är nyckeln till gåtan

Nizar Ibrahim har varit mer lyckosam i Sahara än sina föregångare. Hans expeditioner år 2018 och 2019 plågades visserligen av översvämningar, bortspolade vägar, sten­skred, ormar och skorpioner, men fyndet av Spinosaurus svans gjorde det värt allt besvär.

30 kotor – 80 procent av svansen – har man hittat. Upptäckten blir inte mindre spektakulär av det faktum att svansen troligen hör ihop med ett par bakben som en fossil-samlare från trakten hittat tolv år tidigare bara någ­ra meter bort.

Tillsammans utgör de två fynden det första relativt kompletta skelettet av en Spinosaurus som forskarna hittat sedan Richard Markgraf grävde fram rovdjurets enorma ryggkotor åt Ernst Stromer år 1912. Ibrahim kan inte dölja sin entusiasm.

”Djuret var mer bisarrt än Stromer hade kunnat föreställa sig i sina vildaste drömmar”, säger han.

När Ibrahim undersökte bakbenen år 2014 upptäckte han att de var extremt korta för en rovdinosaurie. Detta fick honom att tänka att dinosaurien förmodligen hade haft ­svårt att röra sig på land.

Många av den tidens forskare var inte övertygade, men den nyligen utgrävda svansen överensstämmer med Ibrahims bild av det märkvärdiga djuret.

Formen på svanskotorna och deras långa utväxter innebär att svansen såg ut som en enorm paddel. Försök med en liten modell av svansen visar att den kunde åstadkomma stor framdrivning i vatten – åtta gånger mer än en normal svans från en rovdinosaurie, nästan på nivå med krokodiler och salamandrar.

”Det är första gången någonsin en dinosaurie uppvisar en anpassning till liv i vatten. Fyndet öppnar för en lång rad nya funktioner som dinosaurier kunde fylla i sina ekosystem”, säger Ibrahim, som nu tycker sig skönja svaret på Stromers 100 år gamla gåta.

Videoen ovenfor er skabt af Julian Johnson-Mortimer.

Svaret finns i näringskedjans topp

Tillsammans med en rad paleontologer och geologer från USA, England, Marocko och Frankrike har Ibrahim utarbetat den hittills grundligaste beskrivningen av ekosystemet i Sahara under perioden krita.

Deras rapport grundar sig på hundratals fynd, främst från Marocko, men även från övriga Nordafrika – och den underbygger först och främst Stromers forskning.

Trots att flera fossil av växtätare har hittats i öknen sedan Stromers tid är bilden den samma: Rovdjuren utgjorde den stora majoriteten.

Och Stromers trio av stora rovdinosaurier fanns inte bara i Egypten utan även i Marocko, där de dessutom hade sällskap av en cirka nio meter lång rovdinosaurie, en så kallad abelisaurie, samt mindre rovdinosaurier som var släktingar till Jurassic Parks glupska Veloci­raptor. Forskarna kallar därför området för den farligaste platsen i jordens historia.

VIDEO: Hör hur Nizar Ibrahim återupptäckte Spinosaurus

De många rovdjuren befann sig i ett område där marken huvudsakligen var torr och karg och där det var extremt ont om bytesdjur. Ändå lyckades de skaffa tillräckligt med mat utan att konkurrera ut varandra.

Det tycks strida mot biologins lagar, men Ibrahim och hans kolleger har hittat ett kryphål. Först och främst är det uppenbart att grunden till näringskedjan står att finna i vattnet, inte på land. 85 procent av fossilen i Marocko kommer från djur som levde i floderna eller utanför kusten.

Ibrahims största genombrott gjordes dock inte i näringskedjans botten, utan i dess topp.

Spinosaurus svans visar att djuret, till skillnad från övriga rovdinosaurier i om-råd­et, jagade i vatten. Den konkurrerade därför inte om födan med sina väldiga grannar.

Det var Carcharodontosaurus, en annan av Stromers jättar, som jagade de få stora växtätarna på land. Och den nio meter långa abelisaurien var troligen en specialiserad asätare. Svaret på Stromers gåta är alltså att rovdjuren faktiskt kunde dela på maten.

Denna viktiga upptäckt är dock inte det sista kapitlet i historien om forntidens Sahara och Stromers bisarra Spinosaurus. Hiitills ha nämligen ingen hittat djurets framben.

Men Ibrahim har en idé om var han ska leta: ”Om jag har rätt ligger de på en rätt svår­tillgänglig plats. Det blir kul. Vi behöver bara flytta 20 ton sten först.”