”Ben! Ben!”. Med några minuters mellanrum hörs ropet i öknen vid Kem Kem-formationen i Marocko. Året är 2018 och gruppen av paleontologer och geologer har hittat vad de rest dit för.
Expeditionens ledare, paleontologen Nizar Ibrahim vid amerikanska University of Detroit Mercy, är lättad. Han hade insisterat på att man skulle släpa en tryckluftsborr uppför en brant backe i sommarvärmen för att få bort 15 ton berg, alltihop baserat på en föraning.
En svanskota från en dinosaurie stack upp ur marken och han kände på sig att det fanns mer än så där nere.

Nizar Ibrahim gräver fram resterna av Spinosaurus svans i Marocko.
Nu frilägger gruppen den ena svanskotan efter den andra, alla från Spinosaurus, en av de största rovdinosaurierna någonsin. Och forskarna blir alltmer förvånade. Varje kota har en lång utväxt. En förbluffad Ibrahim mäter en av utväxterna till nästan 53 centimeter.
”Vi visste med detsamma att det här var unikt, för så där ser inga andra dinosauriesvansar ut. Det gick upp för mig att vi hade gjort en upptäckt av det slag man som vetenskapsman drömmer om, eftersom den innebär att läroböckerna måste skrivas om”, berättar Ibrahim.
Fyndet utgör inte bara ett nytt kapitel i historien om jordens kanske mest bisarra dinosaurie. Det hjälper också paleontologerna att lösa en gåta som har förbryllat dem i över 100 år.

Tre kungar härskade över ett enormt område
För nästan 100 miljoner år sedan regerade tre gigantiska rovdinosaurier, var och en lika stor som den beryktade Tyrannosaurus rex, över Sahara från Marocko i väster till Egypten i öster. Deras hem omfattade hundratals mil av den geologiska perioden kritas kust och utgjordes av snustorr öken avbruten av frodiga floddeltan med enorma fiskar, flygödlor och krokodiler.
Den 16 meter långa Spinosaurus, en jätte även bland dinosaurierna, levde nämligen jämsides med minst två andra enorma rovdinosaurier samt flera medelstora rovdinosaurier, tolv meter långa krokodiler, sex meter långa rovfiskar och väldiga flygödlor.
Ingen annan plats på jorden har någonsin haft så många stora rovdjur i ett och samma ekosystem. Forskarna kallar därför området för ”världens farligaste plats”.
Ända sedan dess upptäckt 1911 har de funderat på hur den ovanliga sammansättningen av djur över huvud taget var biologiskt möjlig. Nu ger spinosauriens svans svaret som de har letat efter.
Öken döljer dinosauriemecka
Utforskningen av Saharas urgamla värld började i Egypten, då den tyske paleontologen Ernst Freiherr Stromer von Reichenbach år 1911 korsade Saharas öken i sitt sökande efter fossil av världens tidigaste däggdjur.
Målet var oasen Bahariya, cirka 40 mil sydväst om Kairo, en 2 000 kvadratkilometer stor sänka i landskapet som är känd för sina klippformationer från den geologiska perioden krita.
I stället för däggdjur hittade han en guldåder av fossil från hittills okända dinosaurier.
Stromer var en vetenskapsman, alltid saklig och noggrann i sina anteckningar. Ändå avslöjar hans dagbok en viss förvåning på sidorna från den 18 januari 1911.
”Jag har uppenbart upptäckt de första egyptiska dinosaurierna”, skrev han om tre enorma ben, cirka en meter långa och 15 centimeter tjocka, och en stor klo som han just hittat.

Forskare hittar bortglömd värld
80 år efter de första fynden hade Saharas förhistoriska jättar nästan glömts bort, men en rad spektakulära upptäckter har nu gett de nordafrikanska djuren stjärnstatus i forskarvärlden.
1911: Tysk upptäcker en försvunnen värld
Paleontologen Ernst Stromer upptäcker de första spåren av Saharas försvunna ekosystem. Åren därpå hittar hans kollega ett antal rovdinosaurier, bland annat Spinosaurus.
1995: Nya fynd får jätte att växa
I Marocko hittar paleontologen Paul Sereno fler rester av Carcharodontosaurus, en av Stromers rovdinosaurier. Fyndet visar att djuret kan ha varit större än Tyrannosaurus rex.
1999: Forskare går i Stromers fotspår
För första gången återvänder en forskargrupp till Ernst Stromers ursprungliga fyndplats. De hittar bland annat rester av den cirka 50 ton tunga växtätaren Paralititan.
2009: Bisarrt fossil förvånar paleontologerna
Paleontologen Nizar Ibrahim besöker ett italienskt museum som har fått fragment av ett skelett av Spinosaurus från en fossilhandlare. Fossilet visar att djuret hade korta bakben.
2018: Kroppen och svansen återförenas
Efter att år 2013 ha spårat upp platsen där fragment av Spinosaurus bakben hittades några år tidigare gräver Nizar Ibrahim ut det mesta av djurets svans.
De nya fynden var för stora för att den tyske forskaren skulle kunna gräva ut dem och ta dem med sig när han strax därefter reste hem till München i Tyskland. I stället överlät han grävarbetet åt sin vän Richard Markgraf, som under de följande åren skickade lådvis med fossil till München.
Bland dem fanns en avlång underkäke med stora, stiftliknande tänder och ett antal ovanliga ryggkotor med uppemot 1,7 meter höga kotbågar. Stromer gav det nyligen upptäckta djuret namnet Spinosaurus.

Spinosaurus ryggkotor bildade förmodligen ett stort segel. Forskarna tror att seglet kan ha använts för att göra sig av med kroppsvärme eller för att imponera på andra arter. Benen på bilden är en kopia av originalen.
Glädjen blev dock kortvarig. 1914 drabbades Stromers projekt av det första av en rad olyckor. Första världskriget bröt ut och tolv lådor med fossil fastnade i Kairo. Stromer själv kallades in till militärtjänst, och 1916 dog hans samarbetspartner Markgraf av en okänd sjukdom
- möjligtvis malaria.
- Sedan var det slut med olyckorna för en tid. 1922 fick Stromer slutligen sina tolv lådor med fossil från Kairo, men lådorna hade blivit hårdhänt hanterade så innehållet hade krossats till småbitar.
Tysken pusslade ihop innehållet och efter några år hade han en bild av ett närmare 100 miljoner år gammalt ekosystem med bland annat dinosaurier, krokodiler och fiskar.

Sahara var ett brutalt helvete
Tyrannosaurus rex hemland i Nordamerika var i det närmaste en idyll jämfört med Saharas brutala värld. På marken, i vattnet och uppe i luften myllrade Nordafrika under perioden krita av några av de största rovdjur som någonsin har existerat.
Jättelika flygödlor skymde solen
Luften över Saharas floddeltan var full av stora flygödlor. Omkring sju arter hade en vingbredd på tre till fem meter och var därmed minst lika stora som albatrossen, vår tids största flygande fågel. Och minst en art hade en vingbredd på cirka sex meter. Flygödlorna åt troligen huvudsakligen fisk.
Tre jättar kämpade om tronen
Tre av rovdinosaurierna i området tillhör de översta tio procenten på listan över historiens största rovdinosaurier. Två av dem, Spinosaurus och Carcharodontosaurus, var med sina 16 respektive 13,5 meter ännu längre än Tyrannosaurus rex. Den tredje, Bahariasaurus eller Deltadromeus, var något mindre än Tyrannosaurus rex.
Fiskar växte sig stora som bilar
I floderna levde flera arter av rovfiskar, av vilka flera var stora som bilar. Arten Onchopristis var sex meter lång, inklusive en sågliknande, två meter lång nos. Tillsammans med fiskarna levde två enorma krokodiler, den tio meter långa Stomatosuchus och en tolv meter lång ännu inte namngiven art.
De mest spektakulära fynden var tre stora rovdinosaurier: Spinosaurus, Carcharodontosaurus och Bahariasaurus. Alla tre var över tio meter långa och några av de absolut största rovdinosaurierna någonsin.
Deras ben ställdes ut på museet vid Alte Akademie i München, och framför allt Spinosaurus blev något av ett dragplåster. Fossilen förbryllade dock forskarna.
De tre jättarna levde i ett ekosystem befolkat av enorma krokodiler och rovfiskar och knappt några växtätare alls. Normalt behöver växtätarna vara väsentligt fler för att ett ekosystem ska fungera, men i Sahara under perioden krita rådde inte den balansen.
Det var ett mysterium som kom att bli känt som Stromers gåta.

Förr i tiden var floderna i Sahara var fyllda med gigantiska fiskar och havsreptiler. I mitten av bilden syns en Spinosaurus.
Bomber förstör öknens skatter
Stromers vetenskapliga karriär höll på att ta fart när han återigen drabbades av olycka. Nazisterna kom till makten i hans hemland och forskaren var en ihärdig motståndare till den nya regimen.
Under andra världskriget ansträngde sig Stromer för att få sina fossil förda i säkerhet utanför München, men den nazistiske museidirektören ville inte kännas vid att staden riskerade att utsättas för allierade angrepp.
Natten den 24 april 1944 flög 200 Lancasterbombare in över München. Hundratals bomber raserade den ena byggnaden efter den andra och satte staden i brand.

Cirka 50 procent av München, Tyskland, förstördes under de allierades attacker.
Morgon en därpå insåg Stromer konsekvenserna. Museet vid Alte Akademie hade förvandlats till en ruin och hans ovärderliga skatter var förstörda.
Under åren efter kriget arbetade Stromer med lokala paleontologiska projekt, medan hans spektakulära fynd från Egypten glömdes bort. Den tyske forskaren, som aldrig löste sin egen gåta, dog 81 år gammal utan att få något egentligt erkännande för sina upptäckter.
I årtionden såg utforskningen av Saharas urgamla värld ut att följa Stromer i graven, men på 1990-talet vände paleontologerna åter blicken mot den nordafrikanska öknen – med stor framgång.

Forskare hittar ett 1,7 meter lång överarmsben från den långhalsade dinosaurien Paralititan vid Bahariyaoasen i Egypten.
En mängd nya fossil dök upp i Egypten och Marocko. Men på en punkt var fossiljakten en besvikelse: Forskarna hittade bara några spridda fragment av Stromers Spinosaurus.
Deras viktigaste källa till kunskaper om den bisarra jätten förblev Stromers utförliga anteckningar och illustrationer. Fynd av dinosauriens släktingar i andra delar av världen gav forskarna mer kunskap, men inget av de besläktade djuren var lika fantastiska som Spinosaurus.
Svansen är nyckeln till gåtan
Nizar Ibrahim har varit mer lyckosam i Sahara än sina föregångare. Hans expeditioner år 2018 och 2019 plågades visserligen av översvämningar, bortspolade vägar, stenskred, ormar och skorpioner, men fyndet av Spinosaurus svans gjorde det värt allt besvär.
30 kotor – 80 procent av svansen – har man hittat. Upptäckten blir inte mindre spektakulär av det faktum att svansen troligen hör ihop med ett par bakben som en fossil-samlare från trakten hittat tolv år tidigare bara några meter bort.
Tillsammans utgör de två fynden det första relativt kompletta skelettet av en Spinosaurus som forskarna hittat sedan Richard Markgraf grävde fram rovdjurets enorma ryggkotor åt Ernst Stromer år 1912. Ibrahim kan inte dölja sin entusiasm.
”Djuret var mer bisarrt än Stromer hade kunnat föreställa sig i sina vildaste drömmar”, säger han.

De långa utväxterna på Spinosaurus svanskotor gav svansen en paddelliknande form.
När Ibrahim undersökte bakbenen år 2014 upptäckte han att de var extremt korta för en rovdinosaurie. Detta fick honom att tänka att dinosaurien förmodligen hade haft svårt att röra sig på land.
Många av den tidens forskare var inte övertygade, men den nyligen utgrävda svansen överensstämmer med Ibrahims bild av det märkvärdiga djuret.
Formen på svanskotorna och deras långa utväxter innebär att svansen såg ut som en enorm paddel. Försök med en liten modell av svansen visar att den kunde åstadkomma stor framdrivning i vatten – åtta gånger mer än en normal svans från en rovdinosaurie, nästan på nivå med krokodiler och salamandrar.
”Det är första gången någonsin en dinosaurie uppvisar en anpassning till liv i vatten. Fyndet öppnar för en lång rad nya funktioner som dinosaurier kunde fylla i sina ekosystem”, säger Ibrahim, som nu tycker sig skönja svaret på Stromers 100 år gamla gåta.
Videoen ovenfor er skabt af Julian Johnson-Mortimer.
Svaret finns i näringskedjans topp
Tillsammans med en rad paleontologer och geologer från USA, England, Marocko och Frankrike har Ibrahim utarbetat den hittills grundligaste beskrivningen av ekosystemet i Sahara under perioden krita.
Deras rapport grundar sig på hundratals fynd, främst från Marocko, men även från övriga Nordafrika – och den underbygger först och främst Stromers forskning.
Trots att flera fossil av växtätare har hittats i öknen sedan Stromers tid är bilden den samma: Rovdjuren utgjorde den stora majoriteten.
Och Stromers trio av stora rovdinosaurier fanns inte bara i Egypten utan även i Marocko, där de dessutom hade sällskap av en cirka nio meter lång rovdinosaurie, en så kallad abelisaurie, samt mindre rovdinosaurier som var släktingar till Jurassic Parks glupska Velociraptor. Forskarna kallar därför området för den farligaste platsen i jordens historia.
VIDEO: Hör hur Nizar Ibrahim återupptäckte Spinosaurus
De många rovdjuren befann sig i ett område där marken huvudsakligen var torr och karg och där det var extremt ont om bytesdjur. Ändå lyckades de skaffa tillräckligt med mat utan att konkurrera ut varandra.
Det tycks strida mot biologins lagar, men Ibrahim och hans kolleger har hittat ett kryphål. Först och främst är det uppenbart att grunden till näringskedjan står att finna i vattnet, inte på land. 85 procent av fossilen i Marocko kommer från djur som levde i floderna eller utanför kusten.
Ibrahims största genombrott gjordes dock inte i näringskedjans botten, utan i dess topp.
Gammal gåta har tre svar
I ett århundrade har forskarna funderat på hur Saharas ekosystem för nästan 100 miljoner år sedan kunde livnära en hel armé av enorma rovdjur, medan det i de flesta andra områden bara fanns ett eller ett par. Nya upptäckter har gjort det möjligt för forskarna att pussla ihop ett definitivt – eller rättare sagt tre – svar.

Giganter delade upp landet
De stora rovdinosaurierna i Sahara konkurrerade inte om bytesdjuren. Spinosaurus var anpassad till ett liv i vatten. Dess avlånga nos och stiftliknande tänder var idealiska för fiske. Carcharodontosaurus hade i stället vassa, knivliknande tänder som var väl anpassade för att fälla stora växtätare.

Floderna myllrade av mat
Marken i Nordafrika under den geologiska perioden krita var i allmänhet torr och karg, men de många floderna och kustnära havsområdena var rika på liv. Mängder av fiskar skapade förutsättningar för andra fiskar, krokodiler, flygödlor och jätten Spinosaurus. Näringskedjor i dagens hav skapar liknande förutsättningar för stora mängder rovdjur.

Växtätare gav tonvis med kött
Längs floderna kunde växtlivet vara frodigt, men inte tillräckligt för att livnära mängder av växtätare. I gengäld omfattade de få växtätarna ett av de största landdjuren någonsin, dinosaurien Paralititan. As av detta väldiga djur gav mat så det räckte åt flockar av köttätare.
Spinosaurus svans visar att djuret, till skillnad från övriga rovdinosaurier i om-rådet, jagade i vatten. Den konkurrerade därför inte om födan med sina väldiga grannar.
Det var Carcharodontosaurus, en annan av Stromers jättar, som jagade de få stora växtätarna på land. Och den nio meter långa abelisaurien var troligen en specialiserad asätare. Svaret på Stromers gåta är alltså att rovdjuren faktiskt kunde dela på maten.
Denna viktiga upptäckt är dock inte det sista kapitlet i historien om forntidens Sahara och Stromers bisarra Spinosaurus. Hiitills ha nämligen ingen hittat djurets framben.
Men Ibrahim har en idé om var han ska leta: ”Om jag har rätt ligger de på en rätt svårtillgänglig plats. Det blir kul. Vi behöver bara flytta 20 ton sten först.”