När forskarna ska uppskatta vikten av en dinosaurie arbetar de vanligtvis utifrån datormodeller som rekonstruerar hela dinosauriens skelett utifrån de bevarade delarna.
Med hjälp av modellen beräknar forskarna sedan vikten av muskler, fett och hud som behövs för att täcka skelettet. Metoden kallas därför även för rekonstruktion.
Dinosaurier var slankare än vad vi trodde
Studier av levande djur visar att dinosaurierna i allmänhet är cirka 20 procent tyngre än den minsta kroppsvikt som skulle kunna "hänga" på ett givet skelett.
Därför lägger forskarna helt enkelt till 20 procent i vikt när de – med hjälp av en dator – har klätt ett dinosaurieskelett med minsta mängd muskler, fett och hud.
Siffrorna visar att dinosaurierna var mycket smalare än vad man först trodde.
Brachiosaurusen har till exempel "tappat i vikt" från tidigare uppskattningar på cirka 34 ton till en nyare uppskattning, 23 ton.
När forskarna inte använder rekonstruktionsmetoden mäter de istället exempelvis överarmsbenets eller lårbenets omkrets och infogar dessa mätningar i beräkningsmodeller som tagits fram från levande djur.
De två metoderna kan dock ge mycket olika resultat; exempelvis visar en rekonstruktion av en Dreadnoughtus att den vägde mellan 27 och 38 ton, medan mätningar av dess lårben indikerar att den har varit betydligt tyngre och vägt mellan 44 och 74 ton.