Polarvinden tjuter och en flock växtätande anknäbbsdinosaurier skockas tillsammans för att hålla värmen. En flera ton tung Nanuqsaurus smyger sig genom snön i riktning mot flocken – med hjälp av bara ljuset från polarskenet. Solen har inte visat sig på himlen på fyra månader och det är ont om föda, så jägaren har inte råd att misslyckas.
Plötsligt går rovdjuret till angrepp. De vuxna anknäbbsdinosaurierna flyr åt alla håll, men dinosaurien riktar in sig på något annat: Ett par månader gamla ungar.
På ett ögonblick dödar rovdjuret en av ungarna – bara ett par dagar innan det lilla djuret skulle ha upplevt årets första soluppgång.
Nya rön visar att flera dinosaurier, bland annat de fjäderklädda dromaeosauriderna, levde året runt precis vid Nordpolen (stjärnan) – drygt tusen kilometer norr om polcirkeln (gul linje). Kartan visar Nordamerika för sjuttio miljoner år sedan.
Så såg en vanlig vinterdag troligen ut nära Nordpolen för 70 miljoner år sedan, för trots polarvinterns mörker och kyla vimlade det enligt en ny upptäckt av dinosaurier året runt.
Fossiler hittade i norra Alaska avslöjar att dinosaurierna var mer härdade än man hittills trott – och forskarna har lagt fram ett par överraskande förslag på hur de stora kräldjuren klarade påfrestningarna vid världens ände.
Kräldyr stänger ute kylan
Forskarna har länge vetat att en del dinosaurier vågade sig in på polära områden – men de föreställde sig att de stora djuren drog söderut innan vintern kom.
Den teorin verkade vara förnuftig. Dinosaurier var kräldjur, och dagens kräldjur klarar inte polarvinterns kyla. De är nämligen helt beroende av solen för att värma upp sina kroppar och ruva sina ägg.
En Edmontosaurus får syn på ett däggdjur i snön. Däggdjur är varmblodiga och klarar kylan, men det har länge varit oklart om detsamma gällde dinosaurierna.
På dinosauriernas tid var polerna varmare än i dag, men förhållandena var ändå tuffa. Den nordligaste delen av Nordamerika, som för 70 miljoner år sedan befann sig mellan den 80:e och den 85:e nordliga breddgraden, låg i totalt mörker under fyra vintermånader, med temperaturer på ned till -10 grader och regelbundna snöoväder.
De hårda livsvillkoren understryks av att forskarna inte har hittat kallblodiga djur som ödlor och krokodiler i dessa områden. Däremot har de hittat dinosaurier. Och nya fynd avslöjar att dinosaurierna inte bara var där på sommarsemester.
Ungar var för små för att gå
Fynden gjordes vid Prince Creek-formationen i norra Alaska. Där har forskarna även tidigare hittat dinosaurier, men de nya fynden utskiljer sig genom att vara mycket små. De kommer nämligen från nykläckta dinosaurieungar eller -foster.
De små benen visar att dinosaurierna lade ägg på Arktis. Tidigare studier har visat att det tog dinosaurieägg 2,5-6 månader att bli klara för kläckning, och eftersom ruvningen krävde solvärme, måste äggen ha kläckts mitt i eller sent på sommaren.
Dinosaurier fortplantade sig vid Nordpolen
Minst sju olika dinosauriearter fortplantade sig vid Prince Creek-formationen i Alaska. Bland dem fanns små växtätare som Leptoceratops och Thescelosaurus som var ett par meter långa, men även flera ton tunga växtätare som anknäbbsödlan Edmontosaurus och den behornade dinosaurien Pachyrhinosaurus på sex respektive tolv meter. De befjädrade dinosaurierna Dromaeosaurus och Troodon var områdets små rovdjur, medan den omkring åtta meter långa Nanuqsaurus var det dödligaste rovdjuret.
Tidpunkten för äggkläckning gav inte ungarna tillräckligt lång tid för att växa sig stora inför vintern. Och så små djur hade med största sannolikhet inte varit starka nog att genomföra den 3 200 kilometer långa vandringen söderut, som hade krävts för att undvika kylan.
De var med andra ord tvungna att uthärda den hårda vintern.
Växtätare gick under jorden
De arktiska dinosaurierna omfattade både små och stora växtätare, små, intelligenta rovdinosaurier och flera ton tunga rovdjur i form av Nanuqsaurus – en nära släkting till Tyrannosaurus rex. Varje art hade troligen sin egen strategi för att överleva vintern.
De största dinosaurierna kunde leva länge utan föda, eftersom de hade stora fettlager och låg ämnesomsättning i relation till kroppsstorleken. Tidigare fynd indikerar dessutom att de stora anknäbbsödlorna kunde leva på bark, som troligtvis fanns året runt.
Mindre dinosaurier överlevde kanske vintern på ett helt annat sätt: Under jord. Forskare har tidigare upptäckt att några små, växtätande dinosaurier grävde ut grottor – vilket är den perfekta strategin i Arktis. I grottorna kunde dinosaurierna kanske dämpa sin ämnesomsättning till en så låg nivå att de överlevde utan föda, precis som exempelvis igelkottar gör i dag.
Forskare visar upp dinosauriernas kalender
De extrema förhållandena i kritatidens Arktis var en utmaning för dinosaurierna. Men tack vare nya fynd kan forskarna pussla ihop hur ett år i polardinosauriernas liv såg ut.
Orsaken till att dinosaurierna kunde klara kylan bättre än nu levande kräldjur är troligen ämnesomsättningen. Dinosauriernas ämnesomsättning liknade mer den hos varmblodiga fåglar och däggdjur än den hos kallblodiga krokodiler och ödlor. Dinosauriernas kroppar kunde med andra ord själva skapa värme och var därför mindre beroende av solen.
Många av dinosaurierna var dessutom klädda med fjädrar eller hårliknande utväxter, som hjälpte djuren att hålla värmen.
Parallellen mellan polardinosaurierna och dagens däggdjur är på det hela taget tydlig – och den kan hjälpa oss att bli klokare på vår egen framtid.
Dinosaurier är fortfarande relevanta
Fynden av dinosaurier i Arktis ger forskarna möjlighet att undersöka hur klimatet påverkade djurens överlevnadschanser. I en studie från 2022 jämförde forskare kritatidens klimat över hela Alaska – från syd till nord.
Temperaturen och mängden nederbörd varierade från plats till plats och utifrån analysen kunde forskarna se att mängden nederbörd hade större betydelse för dinosauriernas utbredning än temperaturen.
Dinosauriernas förmåga att skapa sin egen kroppsvärme innebar att de kunde anpassa sig till vitt skilda temperaturer. Men de var fortfarande beroende av nederbörden, som hade avgörande betydelse för mängden föda.
Något liknande kan mycket väl vara fallet för dagens däggdjur och fåglar. Och det är viktig kunskap när vi ska förutspå hur de nuvarande klimatförändringarna kommer att påverka djurlivet på jorden.
De globala temperaturökningarna framhävs ofta som vårt största problem. Men Alaskas dinosaurier talar om för oss att vi i hög grad bör fokusera på förändringar i nederbörd, som pågår redan nu – bland annat i form av mer frekventa perioder av torka.
Därmed kan dinosaurierna vid världens ände bidra till att rädda nu levande arter från klimatförändringarna.