Är fynd av dinosaurier riktiga ben eller försteningar?
När man hittar skelettdelar från dinosaurier, är det då försteningar eller riktiga ben? Vad är egentligen försteningar?
Levande ben består av mineraler (populärt kallat benkalk) och proteiner. Så snart döden inträffar, inleds en nedbrytningsprocess. Det sker dock glidande över mycket lång tid, så det rör sig om en gradvis övergång från ben till försteningar.
Andra mineraler ersätter benkalken
Efter döden ruttnar proteinerna relativt fort bort, medan kallen i benen är betydligt stabilare. Så om man gräver i trädgården och hittar en käke från familjens begravda husdjur, är de rimligt att anta att det är ett riktigt ben, även om endast benkalken bevarats och till på köpet bara delvis.
En förstening kan uppstå, om ett skelett hamnar i bestämda geologiska lager. Här ersätts den ursprungliga kalken efter hand med mineraler. Det innebär att mineraler från det omkringliggande materialet oändligt långsamt, molekyl för molekyl, går in och ersätter benkalken.
Det är framför allt grundämnet fluor som tar kalkens plats. Först när hela det ursprungliga benet ersätts av mineraler, kan man tala om en förstening.
Benkalk kvar i 70 miljoner år gamla dinosaurier
Man skulle därför kunna tro att alla dinosaurieben är försteningar. Faktum är dock att paleontologer har lyckats gräva ut 70 miljoner år gamla dinosaurier, på vilka en stor del av den ursprungliga benkalken är intakt. I de flesta fall har emellertid benets yta förstenats, och man kan spåra fluorsubstitution långt in i benet.
Hur långt processen har kommit beror helt och hållet på förhållandena. Därför är det heller inte möjligt att säga hur länge ett ben kan existera.
De allra flesta fynd av dinosaurieroch andra för länge sedan utdöda djur är dock försteningar. Trots det har många av de mest välbevarade dock en struktur, som studerad under mikroskop är identisk med det ursprungliga benets.