Varför har elefanten fått en lång snabel?

För 30–40 miljoner år sedan var elefantens förfäder bara en meter höga och levde kanske i vatten som dagens flodhästar. Deras snabel var kort och användes säkert såsom tapirerna i dag använder sin korta snabel – till exempel till att nosa och böka i marken. Sedan dess har elefanterna utvecklats till mastodonter. Det hänger troligen ihop med att det är gynnsammare ur energisynpunkt och är ett bra skydd mot rovdjur. När ett djur är stort och har ett stort, tungt huvud med betar, så måste det ha en kort, stark hals. Djuret får därmed svårt att nå marken med munnen för att inta föda. För elefanterna har den evolutionära lösningen varit att förlänga den ursprungligen korta snabeln, så att den kan användas till att lyfta upp föda till munnen – men också till mycket annat. Snabeln har bildats utifrån en sammanvuxen näsa och överläpp och har blivit till ett muskulöst organ, som är lika flexibelt som en bläckfiskarm. Snabeln kan sno sig kring växter och vrida loss blad från mycket hög höjd eller användas till att kasta upp jord på ryggen som skydd mot sol och insekter. I änden av snabeln sitter dessutom några fingertappar, vilka gör att elefanten kan gripa om små föremål, till exempel nötter. Snabeln har i hela sin längd en ihålig näsborre och kan rymma fyra liter vatten, som sugs upp och sprutas in i munnen. Dessutom är snabeln ett kommunikationsredskap, som kan frambringa ett stort register av trumpetljud. Den kan därtill användas som snorkel, när elefanten simmar på djupt vatten.